Heidi: Ultravasan 45, att vada eller inte vada?

Min väg till Ultravasan 45 finns i förra inlägget. Men för att sammanfatta lite snabbt, så kommer förutsättningarna här:

• Längsta sträcka jag någonsin sprungit är ett halvmarathon. För ett år sedan. 
• Den här säsongen har jag max sprungit en mil. (typ en gång...)
• Väldigt lite träning i terräng. 
• Orolig för att få ont i knäna igen. 
• Endast ett par personer vet att jag ska springa UV45.
• Har precis erkänt för mig själv att jag ska springa UV45.

Oxberg, starten. När vi kliver av bussen är det uppehåll för tillfället. Luften är fuktig och lite kylig. Strax därefter börjar det regna igen. Ordentligt. Vi är många som tränger ihop oss i tältet som finns vid starten.
Funderar på det faktum att jag alldeles strax ska ge mig ut och springa 45 km. Hur länge kommer det att ta? Vi har 11h på oss. Jag vill klara det på under 8h. Mest av allt vill jag klara det, men lite press måste man sätta på sig själv. Och 8h kändes ändå realistiskt.

Till slut går starten. NU är det på riktigt! Det där som jag fantiserat om och samtidigt förnekat så länge. Nu händer det!
Jag springer i t-shirt och långa löpartights. Har klippt till extra ärmar av gamla (tjockare) strumpbyxor. Tänker dumpa dem någonstans längs vägen. Har också keps, vilket var det absolut bästa plagget att ha. Slipper regn i ansiktet. Springer i mina Salomon Speedcross 3, också ett bra beslut. Klarar mig helt utan skoskav och ont i fötterna.

Undrar om jag kommer att överleva?

Min taktik var att ta en kontroll i taget och dricka i alla vätskedepåerna. Det skulle finnas vatten och sportdryck var femte kilometer. I de större kontrollerna (Oxberg, Hökberg och Eldris) skulle det finnas allt från den traditionella blåbärssoppan till pannkakor, chips och saltgurka. Jag räknade ner till dessa kontroller. Här skulle det ätas!

Jag skulle också gå i alla uppförsbackar. Ultralöpare går i backarna, har jag hört. Och det gjorde jag. Gick i varenda backe. Och det fanns en hel del av dem, kan jag meddela, för jag gick väldigt mycket!

Första sträckan var längst, 17 km. Först en liten omväg innan vi skulle in på den "riktiga" Vasaloppsleden, sedan in till kontrollen i Oxberg. Under den här sträckan passar jag på att njuta av naturen, för visst var det vackert! Morgonluften var sval och syrerik. Dimman låg kvar bland kullarna. Sagolikt!

Vilken känsla det var att komma ut på den "riktiga" Vasaloppsleden! För nu kom ju en massa av UV90-löparna omspringandes! Och även löpare som sprang stafetten och kvartetten. Plötsligt var det mycket trafik i skogarna! Många "heja Lonesome" i spåret (för så gör vi, Lonesomers. Vi peppar varandra. Det betyder mycket).

Nu regnar det rätt bra. Leden är lerig och blöt. Väldigt blöt till och med! Vattenpölarna är mer som sjöar. Skogen känns oändlig. Jag längtar till första blåbärssoppan.

Och helt plötsligt är den där. Oxberg! Första delmålet! Regnar fortfarande mycket. Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Hittar ett ställe med tak över huvudet: Bajamajan. Reflekterar över hur obehagligt det är att dra på sig ett par trosor som är genomblöta och kalla av allt regn... Ut i regnet och fortsätt spring! Dumpar de blöta armvärmarna/strumpbyxorna nu. Nästa delmål blir Hökberg om 9 km, där ska det tydligen finnas pannkakor!

Vi sprang på fina stigar också.

Det regnar fortfarande rätt bra. Leden är ännu blötare och lerigare. Vattenpölarna är nu ännu större sjöar. Blir omsprungen av flera löpare. Springer om en del löpare. Pratar med några. Alla är peppande. Vi hjälper varandra i eländet. Vi sitter ju alla i samma båt, så att säga. Eller så önskar vi att vi hade haft en båt för att ta oss igenom vattenpölarna med. Eller ark. Ark hade varit bättre, men istället för djuren hade det varit fullt av leriga löpare...

Strax innan Hökberg inser jag att nu har jag sprungit ungefär ett halvmarathon. Det är ju det längsta jag någonsin har sprungit i ett streck! Allt efter det är mitt distansrekord! Och vi är inte ens halvvägs till mål. Hur ska detta gå?

Hökberg. Var är pannkakorna? Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Chips! Jag ser chips! Gud så gott! Och där är pannkakorna! Tar skydd med massörerna i deras tält. Träffar på några från "vårt" hotell. Pratar en stund. De springer vidare. Jag äter en halv pannkaka, för jag vet ju inte hur magen kommer att reagera med fast föda och löpning. Har ju aldrig testat det, kommer jag på nu. Tar lite mer chips och saltgurka. Tar skydd i bajamajan. Inser att jag inte kan tillbringa resten av dagen i en bajamaja i Hökberg, drar upp trosorna (den där känslan av blöta och kalla trosor...), funderar på om inte string hade varit bättre - mindre mängd blöt tyg mot rumpan... 

Det är svårt att komma igång och springa igen efter att ha stått still ett tag och hunnit bli lite kall och stel. Jag får tvinga mig iväg. Nästa delmål: Eldris om 10 km.

De efterlängtade pannkakorna. Och chips.

Det regnar ännu. Leden är ännu blötare och lerigare än innan, trodde inte att det var möjligt! Vattnet skvalpar skönt mellan tårna. Eller nej, det är inte alls skönt. Orkar inte riktigt parera och skutta bredvid vattenpölarna längre. Äh, skitsamma! Jag blir knappast blötare! Många andra löpare verkar tänka ungefär likadant, för vissa springer rakt igenom dessa insjöar som har bildats i Vasaloppsspåret. Vattnet skvätter åt alla håll. Återigen pratar vi med varandra. Vi som inte har så bråttom till Mora. Vi har ju faktiskt hela dagen på oss. Nästan i alla fall. 

Några kilometer innan Eldris händer något märkligt. Det slutar regna! Solen försöker titta fram. Känns helt plötsligt lite väl varmt efter de lite kyliga timmarna.
Ungefär samtidigt börjar jag känna av höger knä. Är fortfarande glad över att känningarna kommer först nu och endast i ett knä. Går en hel del nu. Kläderna har varit genomblöta sedan start. Jag inser att jag aldrig riktigt har sprungit i regn. Intressant.

Eldris! Eftersom solen skiner och det är uppehåll känns det okej att stanna till en stund. Dricker blåbärssoppa och kaffe! Gud så gott det var med kaffe just då!
Får ännu en gång erfara obehaget av att försöka hasa upp blöta, kalla trosor innan jag ger mig iväg på det sista kilometrarna mot Mora. Herregud! Jag kommer ju att fixa det här! Får lite tårar i ögonen när jag inser det.

Precis på väg ut från Eldris träffar jag på Caroline. Hon bor på samma hotell som jag. Hon haltar. Hon berättar att hon har ont i ankeln och känner sig väldigt långsam. Vi följs åt från Eldris och pratar. Hon förbannar alla som påstått att Ultravasan inte skulle vara så backigt. De skulle minsann få höra hennes åsikt om det! Men först måste vi orka till Mora.
Jag tycker att Carolines tempo är alldeles lagom för mig och bestämmer mig för att slå följe med henne enda till mål. Eftersom hon endast kan springa ca 500 m åt gången passar det mig bra, för det var ungefär 450 m mer än jag hade sprungit om jag hade varit själv. För nu var det riktigt tungt för benen. Och ont i knät. Vi går i uppförsbackarna. Caroline skriker ut sin vrede mot de stackars backarna mellan Eldris och Mora. Vi peppar varandra: "borde vi springa några meter?" "vi springer till kurvan/stolpen/pölen där, sen får vi gå" "nej, men visst är det här en backe? Vi kan inte springa än" osv.

Vi simmar genom vattenpölarna. Trampar i lera. Staplar uppför backarna. Pratar med folk vi ser. Skrattar åt eländet. "Har vi betalat för det här??" "Nu är vi snart framme!"
Någonstans längs vägen serverades coca cola på en av vätskestationerna. Jag tror inte att jag har druckit det på nästan 10 år! Men där och då var det riktigt gott!

Någonstans där (i en lång uppförsbacke, som också fick sig ett förtvivlat morr av Caroline) passerar vi den magiska marathongränsen. Det var ett ordentigt distansrekord för oss båda och vi gratulerar varandra med ett trött high five. Ett marathon! Wow! Och vi var inte framme i målet än.

Vi bestämmer oss för taktiken att gå mycket nu så att vi orkar springa hela vägen till mål. Vi går säkert ett par kilometer. Genom campingen. Uppför de sista backarna. Det fanns en del folk som hejade ju närmare målet vi kom. Jag är övertygad om att alla där omkring nu vet vad Caroline tyckte om dessa sista backar.
Vi ser kyrkan. Kommer in på sista asfalten. Nu, måste vi börja springa mot mål. "Nu är det inga fler backar!" ropar en herre i publiken till oss. "Lovar du?" ropar jag tillbaka. "Den har vi hört förr!" ropar Caroline. Hoppet må vara det sista som lämnar kroppen, men humorn är det nästsista.

Rondellen. Svänger vänster in mot upploppet. Solen skiner. Vi har ont. Folk applåderar, hejar. Speakern säger något om alla oss som sprungit i så många timmar medan resten suttit hemma i soffan. Det känns mäktigt att springa in under målportalen i Mora. 45 blöta och leriga kilometrar!
Insikten: Jag är officiellt ultralöpare och har passerat marathon! Den känslan.

Tillsammans kämpade vi de sista kilometrarna till Mora.

Då går också en av mina hemliga drömmar i uppfyllelse. Finisher-tröjan! Jag har alltid tyckt att det är coolt med en finisher-tröja. Dessa brukar man få på marathon och längre lopp. Jag tycker att alla som har en sådan är riktigt coola, oavsett distans och tid. Och äntligen har jag också en sådan!

Efter målgång blir det mat och chips. Vi möter många från hotellet och stämningen är på topp. Hämtar våra diplom (vem tyckte att den branta trappan över målområdet var en smart id´e??) och går långsamt tillbaka till hotellet. Låren är stela, knät värker. Men vad gör det en dag som denna?

Hotellkorridoren några timmar efter Ultravasan.

På kvällen blir det gemensam middag igen på hotellet. Det är roligt att höra allas berättelser om dagens löpning, eller swimrun, som vi också kallade den. Jag är väldigt imponerad av oss alla. Jag har riktigt stor respekt för UV90 löparna som tog sig hela vägen till Mora i dessa eländiga förhållanden. Jag har även stor respekt för er som valde att bryta loppet av olika anledningar, för det krävs en hel del för att ta det beslutet också. Ni kommer alla att vara mina hjältar, oavsett vad!

Dagen efter har jag fortfarande ont i höger knä. Träningsvärken i låren är brutal. Hade svårt att sova på grund av all smärta. Men jag var beredd på det, lite får man tåla när man skippat långpass och slarvat med träning! Glädjen och lyckan däremot fanns kvar!
Väl hemma har jag sneglat på min grannes (Siri 86) rullator som står i trappuppgången. Tänk om jag bara lånar den lite. Det skulle gå så mycket lättare då...

Varför inte en "finisher-rullator"?

Några funderingar:

• Sluttiden? 6:49:24
• Nöjd? JA!! Mer än nöjd!!
• Kommer jag att göra om det nästa år? Mycket möjligt! Skulle ju vara trevligt att få springa banan under mer optimala förhållanden.
• Är jag sugen på att testa UV90? Inte ett dugg!!

Till sist:
TACK till alla Lonesomers som jag träffat under helgen! Det har varit ett nöje att träffa er alla, både på hotellet och ute i lervällningen!
Ett extra TACK till Niclas Gällentoft som fixat allt med boende och middag. Fantastiskt arrangemang!
Ett TACK också till Hotell Fridhemsgatan i Mora för god mat och bra service. Hoppas att våra rum inte luktade alltför mycket efter blöta och svettiga skor och kläder...
Ett alldeles speciellt TACK till Caroline för stunden mellan Eldris och Mora. Utan dig hade det utan tvekan tagit minst en halvtimme till innan jag hade tagit mig i mål, för egentligen orkade jag inte springa en enda meter till!

Den efterlängtade finisher-tröjan. (hur länge får man skryta med den?) 

Heidi: Vägen till Ultravasan

Ultravasan är en löpartävling där man springer Vasaloppet. Ja, alla 90 kilometrarna. I år var det fjärde upplagan av Ultravasan. Det finns också varianterna Ultravasan 45 (alltså halva sträckan helt enkelt), Vasastafetten (där 10 löpare delar upp 90 km) och Vasakvartetten (där 4 löpare delar på 90 km). 

Alla klassiska Vasaloppskontroller finns med, plus vätska ca vart femte kilometer.

Denna "karta" läste jag på ordentligt. Ville ha alla matstationerna att se fram emot.

Hur kommer man på att 45 km löpning i Vasaloppsspåret är en bra id´e? Jo, så här:

En dag runt årsskiftet 2016/2017 fick jag ett impusivt infall och tackade ja till boende i Mora inför Ultravasan 2017. Boendet var på ett hotell som var bokat helt för medlemmar i gruppen Lonesome Runners. Det var alltså fredag-söndag inklusive frukost till ett bra pris. 

Jaha, men då måste jag ju köpa en startplats också. Så den 4 januari klickade jag i "Ultravasan 45 km" samtidigt som jag undrade om jag hade blivit knäpp. Jag hade ju visserligen sprungit tre halvmaror året innan, men höstens och vinterns träning hade i princip varit intetsägande. Hur skulle detta gå? Jag bestämde mig då också för att inte berätta för någon utanför forumet om mina planer. Och varför inte? Jo, helt enkelt därför att jag var rädd för att få en del kommentarer som "hur ska du klara det?" "hur går det med träningen?" "nu börjar det närma sig, är du laddad?" Och dessutom kunde jag leva i förnekelse in i det sista! 

Men man kan ju inte hålla sådana planer helt hemliga. Eftersom Oscar skulle ha barnen då, så berättade jag för honom. Och det var faktiskt bra att ha någon att prata med om sina galna planer. Han har ju både kört Vasaloppet (skidor alltså) och sprungit Lidingöloppet utan alltför många långpass. 

För Anna berättade jag ca en månad sedan, tror jag. När vi satt och planerade vår fjällvandring. 

Så hur gick det med träningen och uppladdningen då? Helt åt skogen! Halvmaran som jag skulle ladda upp med under våren fick jag ställa in på grund av förkylning. Toppen. Dom där härliga långrundorna som jag hade planerat att springa här i skogarna då? Nope. Semestern som jag skulle tillbringa ute i spåret? Eh... nej. Har sprungit rundor på max 8 km per gång. Så inte mycket långpass där inte. Visserligen sprang (nåja, gick) jag ju 35 km på ett enda dygn då på Birka Cruises (se tidigare inlägg) med fruktansvärd knävärk som resultat. Mycket osmart. Jag fortsätter att leva i förnekelse, det funkar bra.
Två veckor innan UV45 börjar jag känna av en begynnande förkylning. Hotar och motar den med vila, vitlök och ingefära. Tar också det kloka beslutet att inte delta i STHLM Urban Trail under veckan, som det var tänkt. Det verkar funka, symptomen försvinner till slut. Vågar mig ut på en 5km löptur med Sandra och Maria under onsdagen. Allt känns bra. Peppar peppar...

Där har vi alltså förutsättningarna för Ultravasan 45. Men jag tänker som Jeremy Clarkson: "How hard can it be?" Jag menar, jag ska ju ändå "bara" springa halva distansen...

På tåget till Mora fredag morgon börjar jag inse att det är på riktigt. Går med andakt förbi det kända Vasaloppsportalen, målgången. Svårt att tänka sig hur det kommer att kännas att springa in där imorgon.

Den här har man ju sett på tv ett antal gånger.

Hämtar startbeviset och letar mig nervöst fram till hotellet. Nu får jag ju äntligen träffa en del av dessa människor som jag "pratat med" och läst om på Lonesome Runners forumet. Jag drabbas av mild panik och undrar vad jag gör där bland dessa fantastiska riktiga löpare som tränar seriöst och har gjort sånt här förr? Jag som inte ens har sprungit en hel mil den senaste tiden...

Träffar på ett härligt gäng av glada människor. Min rumskompis Monica har sprungit UV45 alla tre tidigare år. Hon är övertygad om att jag kommer att fixa det (egentligen tror jag att hon sa det bara för att vara snäll, men det hjälpte. Tack!). Jag känner mig redan lugnare.
Vi går en sväng ner till målområdet där vi ska träffa några andra "Lonesomers". Stannar och pratar en stund. Det är roligt att träffa på folk som man bara sett via datorn eller mobilen innan.

Inte så Lonesome längre.

Kvällen flyter på, vi äter en gemensam middag och alla lägger sig tidigt. De som ska springa UV90 startar redan 5.00 i Sälen, så de ska upp på "frukost" klockan 1.30... Vi andra får ju faktiskt sovmorgon. Vår start går klockan 9.00 i Oxberg.

Mysigt rum på hotellet.

Klockan ringer 5.30 på lördagen. Klockan 6 serveras frukosten. Vi UV45:or samlas vid frukosten och tänker på våra vänner som springer 90 km och har redan startat sin väg mot Mora. Jag äter äggröra och smörgås. Sköljer ner allt med juice, kaffe och en syrlig shot med ingefära och citron. Skål!

Vid 7 går vi gemensamt från hotellet mot bussarna som ska ta oss till starten i Oxberg. Vi stannar till vid Lonesome Runners vepan för en gemensam fotografering innan start.

Förväntansfullt gäng som snart ska springa 45 km i Vasaloppsspåret.

Regnet öser ner under bussfärden. Detta kommer att bli en blöt historia.

Fortsättning följer...

Heidi: Birka Cruises Run

Nu har jag "landat" lite efter den där kryssningen som jag har gjort reklam för här tidigare. Alltså den, där jag skulle åka på Birka Cruises med löparklubben som jag är med i, Fair Trade Runners, ifall någon hade missat det... Syftet var att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som vi skulle springa på båtens 193 meter långa löparbana. Vi var runt 30 personer från Fair Trade Runners som skulle dela upp oss så att löparbanan hela tiden var bemannad, från det att båten lade ut kl 18.00 den 3 maj tills vi kom tillbaka igen klockan 16.00 den 4 maj.
Så strax innan avfärd samlades vi för info uppe på däck och klockan 18.00 började första personerna att springa. Och vilket fint väder de hade!

Vart är vi på väg?

Många varv blir det...

Hänger lite ute på däck.

Fint väder i Stockholm vid avfärd.

Men jag skulle inte starta mitt första löppass förrän vid midnatt, så än så länge fanns det tid för att njuta. Och det gjorde vi! Tillsammans med några i gänget började vi med att äta. Laddade upp med en god vegetarisk hamburgare och pommes gjorda på sötpotatis, jättegott!

Sedan gick Nina (vi skulle springa samtidigt) och jag till taxfreen och tittade runt lite. Jag hade bestämt mig för att köpa mig en ny whisky i födelsedagspresent, så det blev en Ardbeg 10 yo. Pratade lite whisky med några äldre herrar bland taxfreehyllorna och provsmakade lite också... Passade på att locka med Nina till den där whiskybaren som tydligen skulle vara bra på den där båten. Där provsmakade vi några goda rökiga sorter. Men bara liiiite, för vi skulle ju springa sen... "Whisky runners", hade vi nog kunnat kalla oss... Ett tag funderade vi på att stanna i baren istället, men vi var ju där med ett annat syfte. Det blev lite vila i hytten istället. Men innan det hade jag precis upptäckt att jag glömt mina löpartights hemma. En hel del andra löparkläder hade jag packat med, men inte tights. Som tur är så löste det sig. Stina hade packat ner extrakläder, så jag fick låna ett par tights.

Grattis till mig själv!!

Strax innan midnatt tog vi oss upp till elfte våningen, drack lite kaffe och hejade på dem som sprang just då. Snart är det vår tur!

Ja, men grattis då! Dags att bege sig upp och fira födelsedagen!

Klockan är strax före midnatt. Men oj vad det blåser!!

Från midnatt till 01 var vi 5 eller 6 löpare. Det blåste rejält på ena sidan av båten. Ordentlig motvind! Vi fick kämpa rejält. Men humöret var på topp. Nu var vi igång! Strax innan 01 kom vi till Mariehamn, så vinden lugnade sig och det blev riktigt skönt att springa. Från 01 till 02 var vi tre löpare som sprang runt, runt.

Det fanns fri tillgång till kaffe, choklad och sportdryck hela tiden.

Klockan 01:00, humöret på topp!

Efter klockan 02 började jag känna av knäna lite. Tog det lugnt och varvade löpning med promenad. Nina fick kramp under vår tredje timme och fick till slut ge upp för natten. Då var vi alltså två kvar under den timmen. 

Klockan 03 var jag trött och nöjd för kvällen. 17,3 km blev det. Jag hade satt som mål att under ett dygn springa 35 km, eftersom jag fyllde 35 just 4 maj. Det hade känts som en kul idé några veckor tidigare, men ju mer jag sprang och räknade varv, desto mer började jag tvivla på mitt omdöme angående så kallade "goda idéer..."

När vi vaknade några timmar senare, kände vi oss rätt så sega och trötta. Vi tänkte att det måste ha varit riktigt bra drag på den där festen kvällen innan, med tanke på hur ömma och möra vi var i hela kroppen! Sen kom vi ihåg att vi inte alls hade tillbringat flera timmar på dansgolvet, utan istället hade vi sprungit runt, runt, runt, runt ute på däck. Frivilligt.

Jag skulle springa igen klockan tolv. Jag hade lovat att springa i klänning om vi lyckades samla in 40 000 kr ill vår insamling. Nu blev det tyvärr inte riktigt så mycket pengar som vi hade hoppats. Men jag kände ändå att jag ville klä upp mig på min födelsedag, s¨å klänning blev det ändå!

Har ni fest eller??

Tyvärr var mina knän alldeles för ömma för att jag hade kunnat ta ett enda löpsteg, så det fick bli powerwalk istället. Efter två timmar var det inte roligt. Alls. Funderade allvarligt på om det var värt det. Fick hjälp med att räkna ut att jag hade 29 varv kvar för att klara 35 km. Jag hade hållit ett tempo på ca 30 varv per timme varje gång, så det kändes ändå någorlunda genomförbart.  

Hade en liten hejjarklack som hjälpte mig att fixa sista timmen och så hängde Nina på de sista 4 varven. Så tack! Utan dig hade jag nog inte orkat!

181 varv och totalt 6h i rörelse under ett dygn.

För mig var det alltså ett distansrekord på antal kilometrar under ett dygn. Men det fanns många fantastiska prestationer bland de andra deltagarna också. Det blev ett par marathons, någon som avverkade mer än 50 km, någon som sprang totalt ca 80 km och en annan 70 km... Helt otroligt! Speciellt med tanke på det hårda underlaget. Undrar hur allas ben och fötter mår nu? Men oavsett hur långt eller kort alla sprang, så har vi alla bidragit till att samla varv och kilometrar till gruppens gemensamma prestation: Totalt sprang vi tydligen 974,84 km, alltså 5051 varv. Snurrigt värre!

För att sammanfatta det hela så måste jag säga att det var ett riktigt bra event och en mycket trevlig resa. Stort tack till Fair Trade Runners och framförallt Jocke, aka Krutgubben som fixat med allt inför och under resan! Hoppas att vi gör om det nästa år!

Men oj, så ont jag hade i knäna på vägen hem från båten! Såg verkligen fram emot att komma hem och lägga mig i soffan med benen utsträckta. Men jag hade visst glömt bort en viktig detalj...

Snart hemma. Men hur ska jag ta mig dit??

Heidi: Födelsedagsplaner

Jag är med i en ideell löparklubb, Fair Trade Runners, där vi springer för en bättre värld, helt enkelt.
Under nästa vecka kommer vi att åka på en kryssning med Birka Cruises. Men eftersom vi inte är riktigt som alla andra typiska kryssningsresenärer, så kommer vi istället att springa Åland tur och retur under kryssningen. Nej, det blir inte till att försöka att göra en variant av att gå på vattnet, nej. Istället kommer vi att hålla oss på fartygets löparbana, ute på deck.  Men målet är att löparbanan ska vara bemannad från det att båten lägger ut den 3 maj klockan 18, tills vi lägger till igen den 4 maj klockan 16.

Varför gör vi det här då? Jo, för att samla pengar till Barncancerfonden. Målet är 40 000 kronor. I skrivandets stund är vi uppe i 13 400 kr.
Hur mycket vi springer på båten är upp till var och en. Mitt mål blir att springa 35 km fördelat på två tillfällen. Varför just 35 km?? Ni som känner mig, har nog redan gissat det. Det är nämligen så att jag fyller år den 4 maj. 35 år, närmare bestämt. Precis. Därför 35 km. Men jag är inte riktigt redo att springa hela sträckan vid ett tillfälle, därför delar jag upp den.

Men nu har jag kommit på en lite twist till det hela som gör det hela lite mer spännande. Så här kommer det:
Om vi lyckas samla in 40 000 kr till den 4 maj, kommer jag att springa i klänning på min födelsedag!
Ja precis. I klänning. Och nej, inte en sådan där löparklänning i skön funktionsmaterial, utan en "riktig" festklänning!
Så in och bidra till insamlingen för Birka Cruises run, om ni vill se mig springa i klänning! (vad jag har under bestäms av vädret)

Löparklänning?? Ni som bestämmer!

Heidi: Whhm DNS

Så blev det alltså. Får logga årets första halvmarathon som ett DNS. Förkylningen vann, helt enkelt. Vaknade i torsdags med ont i halsen och tung i huvudet. Orkade jobba en halv dag innan jag åkte hem. Stannade hemma i soffan hela fredagen och fick alltså ge upp hoppet om att kunna stå på startlinjen på lördagen. Så tråkigt. Men ibland måste man lyssna på kroppen.

För att trösta mig mot nederlaget som en DNS medför, har jag kurerat mig med shopping! Och inte vilken shopping som helst, utan jag har anmält mig till nya lopp! Närmare bestämt STHLM urban trail, ett traillopp i asfaltsdjungeln mitt i stan. Anmälde mig också till STHLM Above/Below. Jag menar, hur ofta får man möjligheten att springa i den undre världen?? Nu är det ju inte riktigt så dramatiskt som det låter, man springer helt enkelt i diverse tunnlar, har jag förstått. Men det kanske vore en idé till ett lopp? Bli jagad av maffian eller något huligangäng?? Det finns ju zombie run, så varför inte maffia run? Eller gangster run? Jag tror jag har kommit på en ny idé!
Skämt åsido, nu är jag alltså anmäld till samtliga fyra lopp som ingår i STHLM Challenge, det ska bli så roligt!

Började också fundera på om jag inte skulle ta och springa Stockholm halvmarathon... Det är nämligen ett lopp som jag kan få springa gratis via jobbet. Förutsatt att en av de tio gratisplatserna finns kvar. Jag har skickat iväg ett mejl till den som har hand om det här via jobbet. Finns det plats, så springer jag. Annars låter jag bli.

Så nu börjar det kännas lite bättre igen. Minst två lopp bokade som kompensation. Det är väl lagom? Vad är det man brukar säga? Förlorar du en, står dig tusen åter...? Visst menar dom lopp? ;-)

Heidi: Nummerlappshypokondri och halvmaraångest

Women's Health halvmarathon närmar sig med stormsteg. Loppet är den 22 april. Alltså väldigt, väldigt snart... Jag kan ju ärligt säga att jag inte alls har tränat så bra som jag önskar och borde. Jag vet inte alls hur det kommer att gå på loppet. Jag har hittills försökt ignorera det faktum att det idag är exakt en vecka kvar!! Så det där med att prestera på bra tid kan jag bara glömma. Målet blir att ta sig runt och överleva, det är ju trots allt 21,1 km. Apropå överleva, så vet jag inte hur det kommer att gå ens med den biten! För saken är den att jag har drabbats av den berömda nummerlappshypokondrin! 

Nummerlappshypokondri är ett allmänt känt tillstånd bland många löpare som brukar springa lopp. Kort och gott handlar det helt enkelt om att samma stund som man hämtar ut sin nummerlapp, alternativt får sitt efterlängtade startbevis, börjar man att känna efter. Och då börjar man märka av små tecken på sånt som skulle kunna äventyra loppet ifråga. Det kan vara förkylningssymptom eller en gammal skada som börjar göra sig påmind. Det kan också vara så att alla andra i familjen helt plötsligt drabbas av magsjuka, influensa, malaria eller annan väldigt smittsam åkomma.

Under förra veckan fick jag startbeviset i min mejlbox. Där finns info om var och när nummerlappen ska hämtas och annan nyttig information om loppet. Några dagar efter att startbeviset kom, fick jag hem en jättesnorig och hostig son. Alltså väldigt snorig... Mer än han har varit under hela året. Några dagar senare börjar dottern också att snora... Och vad händer sen? Häromdagen vaknar jag av att jag har ont i halsen och känner mig tung i huvudet. Idag är jag trött, snorig och har ont i halsen... Jag har lyckats hålla mig frisk hela vintern, så varför nu? Varför? Kunde inte detta vänta tills strax efter den 22:a?
Jag har försökt mota den i grind med diverse huskurer: Ingefära, vitlök, whisky, Netflix, choklad och yllesockor. Hittills har det inte gett någon resultat. Nu vet jag inte längre vad jag ska göra. Jag har inte tid för det här. Som sagt, det är en vecka kvar. Kommer det att hinna gå över? Kommer jag att överleva??

Hej förkylningssymptom. Ni är inte önskade. Vik hädan. 

Anna: Att inte slösa en dusch

Det här med att duscha... Så himla roligt är det inte om jag ska vara ärlig. Att duscha "bara för att" har jag ganska svårt för. Som tur är här jag ett sånt jobb som man duschar när man kommer hem ifrån, snarare än innan man åker dit. Att duscha utan att vara svettig känns lite som slöseri med tid och vatten. 

 

Jag och barnen är på påsklov hos mina föräldrar, och jag tog med mig löparkläder i förhoppning om att få nån chans att springa. Jag behövde duscha nu, så då var det ju lika bra att springa några kilometer innan. Om jag nu ändå måste duscha så kunde jag ju lika gärna bli svettig innan. Bra anledning både att duscha och springa! Det blev en runda på min vanliga 4 km-slinga som jag brukar springa här. Tyvärr håller skogsägarna på att avverka en hel del längs den slingan, så det är inte lika storskogsmysigt som det var för ett år sen, men det är en lagom lång runda med varierande underlag och ganska kuperat med en massa små backar. 

Gott om vildsvin i trakten. Lika mycket spårefter dem som efter skogsmaskiner i skogen, eller i vägkanterna.

Vi får se, det kanske blir en runda till innan vi åker hem igen. Trots avverkningen är det faktiskt en väldigt mysig väg att springa. Och jag känner ju att det börjar bli dags att skärpa mig inför Vårruset...

Den här gången avslutades löprundan med lite bus med pappas hund. Han kom och mötte mig nedanför backen där mina föräldrar bor. Han brukar hålla utkik vad som passerar på vägen,och när han såg mig komma så satte han full fart. Strax därefter som barnen springande och ville också busa lite.