Vårkänslor!

Nu börjar solen titta fram lite mer och det  finns hopp om vår inom en hyfsad snar framtid. Vi har båda varit ute och sprungit i vårsolen, Anna har sett den första lilla sömniga blåsippan och snön smälter undan mer för var dag, även om minusgraderna kommer om nätterna. För att få tiden att gå fortare börjar vi blicka framåt mot en skön cykel- och löparsäsong. Vissa saker ser vi fram emot lite extra:

Heidi:
- Att inte se ut som Bambi på hal is på löprundan.
- Att kunna springa i kortärmat.

- Ljusare kvällar för promenader och löprundor.

- Börja ladda inför halvmaran på allvar. 

- Women's Health halvmarathon.

- Göteborgsvarvet

Anna:
- Premiärturen på racer.
- Cykla i kort-kort (korta ärmar, korta ben. Man cyklar nämligen i cykelbyxor, inte kortbyxor. Kortbyxor har man när man äter glass.)
- Ta korta pauser i löpningen för att kasta sig ner i ett dike och lukta på violer.
- Köpa mountainbike.
- Cykla i skogen med sonen.
- Vårklassikerna (cykeltävlingar i ~ mars-april som har börjat på riktigt nu med Paris-Nice och Tirreno-Adriatico. Vacchi och Adamson som kommenterar).

Årets första blåsippa?

Heidi: Långpass på riktigt

Med 45 dagar kvar tills jag ska springa mitt första halvmarathon insåg jag att det är nu dags att på allvar börja ta tag i distanslöpningen. För jag måste ju öka min löpdistans om jag ska vara i någorlunda halvmaraform i april. Hur ska man då göra för att öka distansen?

1. Man bestämmer sig för att göra det.

2. Man väljer en lämplig dag som passar för ett långpass.

3. Man kontrollmäter på kartan så att man inte blir helt överraskad.

4. Byt om, packa eventuellt med något ät- och drickbart, gå på toa.

5. Spring! 

6. Kom hem och var stolt över dig!

Efter att ha läst Annas inlägg om vårlöpning i solen igår (jag satt på jobbet då), längtade jag ut så mycket att bestämde jag mig att jag skulle springa långt idag. Jag hoppades att jag skulle ha samma tur med solsken som Anna hade, och jag blev inte besviken! 

Sträckan jag valde var Odensala kyrka tur och retur. Det skulle vara ca 9 km enkel väg. Inga problem! tänkte jag, en mil orkar jag ju. Sen är det bara att springa hem igen (det handlar om att lura sig själv).

Sprang över länsgränsen!

Så fort sprang jag väl ändå inte...

Halva sträckan gjord! Nöjd över att ha kommit fram utan problem.

 Jag tog mig till Odensala utan problem! Jag sprang väldigt långsamt och varvade löpning med promenad. Väl framme satt jag en stund i gräset och njöt av solen (den värmde ordentligt) samtidigt som jag fyllde på med energi.

Godaste nödprovianten!

Hemvägen kändes kortare (men så brukar det ju vara). Det gick också lättare att springa, tyckte jag. Jag höll ett långsamt tempo även på hemvägen. Först i utkanten av Knivsta, började benen kännas ordentligt trötta. Då hade jag ca 3 km kvar. De sista kilometrarna sprang jag nog bara av ren vilja. För det går fortare att springa hem än att gå hem, tänkte jag (så lättlurad är jag). Väl hemma kändes det i benen att jag har sprungit lite längre än jag brukar, men i övrigt kände jag mig inte ens trött! Jag får väl återkomma imorgon om eventuell träningsvärk...
18 km blev det alltså totalt. På den ungefärliga tiden 2 h 15 minuter. Detta betyder alltså att jag kommer att klara av att springa ett halvmarathon, det vet jag redan! Nu gäller det bara att bli van med sträckan.

För övrigt var detta löppass nummer 7 i "50 löppass på 100 dagar" -utmaningen.

Anna: Det spritter i kroppen

Här sitter jag och eftersvettas i väntan på att kaffebryggaren ska puttra klart. Efter ett litet mellanmål är det dags för dusch, och så iväg till jobbet.

Jag var en sån där hurtig mamma och drog på mig träningskläder redan på morgonen. Då hade jag inga ursäkter att dra ut på tiden när barnen var lämnade, jag var ju redan klädd och klar. Bara byta jacka och så ut i vårsolen.

 

Morgonen var kanske inte så jättestrulig egentligen, men det är stressigt på jobbet just nu, vår- och sommarsäsongen ska förberedas och jag ska vara klar med mycket på fredag. Stressen sitter kvar även mellan arbetspassen, och jag är inte världens mest tålmodiga på morgonen. Så när den snart femåriga sonen för femte gången på fem minuter frågar vilka vantar han ska ha blir inte stämningen så mysig i hallen. En löpartur var precis vad jag behövde för att skaka av mig frustration och ladda på med ny mental energi.

Det var riktigt ljuvligt vårväder. På skuggiga ställen ligger snön kvar än, men nu kan man ana att våren är på gång. Hoppas jag. Solsken, fågelsång och barmark. Och egentid!  

Har märkt att det funkar bättre att springa en bestämd tid istället för en sträcka för mig. Och att inte springa i spåret. Jag promenad-värmer upp, springer fortsatt efter 5-km-programmet i Stora löparboken för kvinnor, och när det passet är över så promenerar/ joggar jag hemåt.

När jag kom hem igen tittade jag lite närmare på de små gröna skotten från vårlökar som börjar titta upp i rabatten. Nu har snödropparna som kommer från mitt barndomshem börjat titta upp! Om nån dag så har nog den första blomman slagit ut. Trädgårdsmäniskan i mig myser och drömmer om en prunkande grönsaksodling i pallkrage om några månader, medan cyklisten får nåt glittrigt i blicken och drömmer om den första turen på racer. Jag har faktiskt drömt om att klicka i och ur SPD-pedaler de senaste nätterna. Då vet man att längtan är stor. Snart...

 Vårkänslor, endorfiner och en allmänt skön känsla i kroppen. Det här blir en bra dag!

Veckans utmaning v 9

Under den gångna veckan var utmaningen att skippa rulltrappor och hissar och ta trapporna istället.

Anna: Enda gången jag har valet att ta rulltrappa är till och från pendeltåget de dagar jag jobbar. Och allra oftast tar jag faktiskt trappan ändå. Det går fortare. ;)
Men jag ska erkänna att tagit hissen till tåget ett par gånger när jag varit ledig den här veckan. Då hade jag barnvagnen med mig, så trappan var helt enkelt inte ett alternativ.

Heidi: Jag jobbar på Arlanda, och där finns det massor av trappor och rulltrappor. Jag har faktiskt som princip att alltid ta trappan när jag är på jobbet. Det har jag gjort i ett par år och fortsätter med nu. 

Under veckan var jag på bio tillsammans med min man. Vi besökte det gigantiska Mall of Scandinavia. Där var det svårare att ta vanliga trappan. För att balasera upp det lite så försökte jag åtminstone gå i rulltrappan... 

Veckans utmaning v 10 blir av ett lite annat slag. Ge någon du inte känner en komplimang.

Anna: De små detaljerna

Nu är det ungefär fem månader sen jag tog mina första staplande steg i löparskor. Än staplar jag fram, men jag märker mer och mer hur löpning, precis som cykling, faktiskt är en materialsport. De är de där små finesserna på kläder och annan utrustning som omvänder mig från den skolgymnastikhatande antimotionären till att faktiskt njuta av så väl cykling som löpning. Eller små och små... Jag har ganska grundläggande krav egentligen. Det ska vara funktionellt, kläder ska vara lagom varma/ventilerande och de ska sitta bra. Det är inte kul att springa och dra upp löpartightsen hela tiden. Som cyklist hatar jag verkligen fladdrande kläder, mina cykelkläder ska vara tighta. Både för aerodynamiken och för att fladdrande tyg , tänker mest på tröjor och jackor, stör den där frihetskänsla när man susar fram genom landskapet. Kläderna ska också vara bekväma. Inga skavande sömmar på obekväma ställen. Inga tvättrådslappar som skaver i nacke eller midja. Och så ska kläderna hålla sig på plats! Tightsen ska som sagt inte halka ner. Inte strumporna heller. Och jag har märkt att till skillnad från cykeltröjor kan inte mina tröjor och linnen sitta som en andra hud, då glider de upp. Nu är jag inte nån människa som går omkring i supertajta kläder i vanliga fall, men just träningskläder tycker jag är sköna när de inte fladdrar. Det kanske även här är skolgymnastiken som satt sina spår med wct-byxor från Adidas och stora bomulls-t-shirts.
Till sist kommer också fåfängan in. Jag vill att mina träningskläder ska vara snygga. Det blir ju så mycket roligare då!
Men så här vi det här med trosor. Att de ska sitta på plats och inte glida snett, inte skava och helst inte bli jättetydliga ränder på rumpan. Här sätter jag dock funktion och bekvämlighet före stil. Jag vet inte om min rumpform är unik, men jag tycker det är svårt att hitta trosor som inte glider snett - oavsett modell. Jag har några favoriter som håller sig där de ska när jag går, och ungefär hälften av dem funkar att springa i.
Funderar på så kallade träningstrosor som är utformade för att hålla sig på plats (borde inte alla trosor vara det?), transportera bort svett, inte ha sömmar på känsliga ställen och vara jättebra på alla sätt. Men eftersom så få "vanliga" trosor sitter bra på mig känns det inte vettigt att lägga upp till flera hundra kronor på nåt som är en vild chansning. Här trycker jag cykelkläderna är betydligt mer funktionella. Man struntar helt enkelt i underbyxor! Det kändes väldigt märkligt första gången, men nu kan jag inte tänka mig att cykla med trosor. Inget skav, vadderingen/paden i byxorna är konstruerad för att man ska vara naken under. Och man tvättar ju ändå kläderna när träningspasset är över, så de som kör med argumentet att det är ofräscht behöver nog hitta nåt nytt att skylla på.

Heidi: Spring snyggt!

Snart börjar löparsäsongen på allvar. Så nu börjar det bli dags att se över utrustningen och komplettera med det som behövs. Igår gjorde jag årets första och säkert viktigaste köp. Nya skor? Nej, nej. Jag har köpt min första löparkjol! 

Självklart är ju valet av skor väldigt viktigt, men lika viktigt är det att klä ut sig till en snygg löpare på ett lopp. I år ska jag springa min första halvmarathon, det blir en ny milstolpe i min löputveckling så därför vill jag klä upp mig och fira det lite extra. Jag gillar att klä mig i kjol till vardags, så varför inte göra det även när jag springer? 

Jag har funderat på att köpa en löparkjol den här säsongen och tittat på olika varianter. Funderade på att beställa en från LoveRunning, de har många snygga kjolar. Men igår gick jag av en händelse in på Åhléns. Hur det nu kom sig, så hamnade jag på sportavdelningen. Jag fick ett infall och frågade om de hade löparkjolar. Visst hade de det! Visserligen bara en modell och färg, men ändå. Det slutade med att den fick följa med mig hem.

Så nu väntar jag på rätt tillfälle att få prova om den är snabb att springa i. 

Vi har blivit beroende

Något har hänt med oss. Vi har börjat ta omvägar till olika ställen; tåget, skolan, förskolan, ica... Vi tittar oss omkring lite oftare. Vissa löprundor tar extra lång tid. Man måste ta en omväg via en skog helt plötsligt. Ibland måste vi stanna och knyta skorna ovanligt ofta. Under Annas barnvagnspromenader stannar hon och rättar till barnets mössa, även om det kanske inte behövs. På jobbet går Heidi ut och står en stund på sin rast, istället för att sitta i fikarummet. Varför? Har vi helt plötsligt blivit folkskygga, paranoida, inkontinenta eller börjat röka?
Nej, vi har blivit beroende av turf. Och nej, det handlar inte om att vi röker konstiga grässorter, det handlar helt enkelt om ett roligt realtidsspel med gps och smartphone. Ungefär som en blandning mellan "herre på täppan" och geocaching.

 Turf går ut på att ta olika zoner. Zonerna ser man via sin turfapp (gratis) och med hjälp av gps är det lätt att hitta dem. För att kunna ta en zon, måste man befinna sig där rent fysiskt. Man måste stanna i zonen ca 30 sekunder, sedan "äger" man zonen tills någon annan tar den. Man får poäng för varje zon man tar och sedan poäng för varje timme man lyckas behålla den.

Vi hade båda hört talas om turf innan, men inte riktigt fattat grejen med det. Men häromdagen bestämde vi oss för att testa. Och vi är redan fast! På gårdagens löprunda sprang Heidi runt på olika ställen och samlade på zoner. Det blev till och med så spännande att hon racade ikapp med en okänd cyklist för att hinna först till en zon!

De gröna zonerna ägs av dig och de röda av någon annan

Nu har vi börjat titta på vilka zoner det finns runt i områden som vi ska besöka. Anna som brukar fjällvandra i Bruksvallarna har redan börjat titta på vilka zoner hon kan besöka. Heidi ska till Madrid snart och upptäckte att det till och med finns några zoner där!

Det känns som att turf kan vara ett perfekt sätt att piffa upp vardagsmotionen på. Eller ett sätt att se sig runt i en ny stad. Det kan också sporra en att ta en omväg när man ska mellan punkt A och B. Eller om man behöver hitta ny motivation för sin löp- eller cykelrunda. Eller så kanske det kan motivera vissa barn och ungdomar att komma ut och röra på sig. Speciellt de som gärna sitter och spelar dataspel eller mobilspel. Turf är ju också en form av "spel", men det är du själv som är spelpjäsen i spelet! Det måste ju vara hur spännande som helst!

Nu undrar vi lite om det finns fler "turfare" där ute? Vi är ju nybörjare, som sagt och vill gärna lära oss mer och höra lite tips.