Året som gått. Heidis version.

Året blev inte helt så som jag hade planerat, men det blir det ju sällan. Precis som Anna skrev igår, hamnade bloggen i dvala av olika anledningar under hösten. Men nu känner vi båda att det är dags att komma igång igen.
Vi börjar året med att avhandla året som gått. Annas version fick ni igår, och nu kommer en kort sammanfattning över min syn på träningsåret 2016.

Sylarnas bästa soffa.

Årets bästa: Fjällvandringen med Anna. Mentalt kom den precis i rätt ögonblick. Jag kunde inte ha begärt mer av den resan. Att få fly verkligheten i några dagar tillsammans med bästa kompisen och bara prata om allt mellan himmel och jord och samtidigt hänföras och imponeras av fjällets vidder och höjder var helt fantastiskt. Det där gör vi om!

Årets bästa insikt: Jag klarar av mer än jag tror.

Årets bästa köp: Salomon Speed Cross 3. Mina nya kompisar för löpning i skogen.

Prestationer jag är mest nöjd med: Att klara av ett halvmarathon! Det var årets mål, och jag fixade det! Inte bara en, utan tre gånger under loppet av fyra månader!


Årets fy fan: Benhinneinflammation! Denna fruktansvärda åkomma gjorde så att jag var tvungen att ställa in det som skulle bli årets löparhöjdpunkt: Lidingöloppet 30km. Oacceptabelt, säger jag!

Årets bästa lopp: Göteborgsvarvet! Hela loppet kändes som en stor fest! Vilken stämning! Massor av folk ute på gatorna som hejade, sjöng, tjoade och applåderade.

Årets bästa pepp: Att springa med andra. Det blev så mycket bättre än väntat! Sprang Vårruset tillsammans med Anna i hennes tempo. Det var så roligt att få vara delaktig i hennes första lopp! Sedan har jag sprungit en hel del med S. Det var perfekt för mig som gärna "latlöper". Jag behöver någon som pushar mig till att kämpa på även då jag helst skulle vilja dra ner på tempot eller promenera lite.

Årets skörd. En medalj är tyvärr bortsprungen för tillfället. Armbandet är definitivt favoriten!

Förhoppningar inför 2017: Att få ett riktigt bra löparrår!

• Jag vill fortsätta att utmana mig själv i att springa längre sträckor.

• Det skulle vara roligt att klara av milen under timmen...

• Komma igång med styrketräning.

• Fjällvandra igen. Och gärna springa i fjällen.

• Hjälpa Anna att springa milen. ;)

• Fortsätta att springa tilsammans med andra. Både de jag redan har sprungit med, men det kanske skulle vara spännande att hitta nya löparkompisar också...

Nu ser vi fram emot ett riktigt bra 2017! God fortsättning, så ses vi förhoppningsvis i löparspåret och på olika lopp!

Året som gått. Annas version.

Under hösten har bloggen visst hamnat i nån ofrivillig dvala. Heidis benhinnor krånglade, Annas brist på motivation i kombination med knepigt jobbschema gjorde att det inte blev många träningspass eller inspirerande grejer att skriva om. Ändå hände det ju en del under året, och vi tänkte sammanfatta det i varsit inlägg. Annas sammanfattning kommer här, Heidis får ni vänta på nån dag till.

  

 

Årets bästa: Får man räkna fjällvandringarna här? Både veckan med familjen, med både vandring och lite mtb, och vandringen till Sylarna med Heidi var underbara. Jag gillar aktiva semestrar!

Årets största insikt: Att springa i skog är MYCKET roligare än att springa på asfalt.

Årets bästa köp: Önskar jag kunde skriva min mtb här, men... Älskar den, men det är svårt att hitta tillräckligt lätta stigar för mig i närområdet. Lite för tekniskt för mig...
Skor däremot! Köpte hela fyra par skor för olika fysiska aktiviteter det här året och är väldigt nöjd med alla. Löparskor, mtb-skor, hikingskor och ett par trailskor. Hikingskorna har jag använt jättemycket, både till vardags och vandring, och mina Salomon speedcross är en dröm att springa i!

Årets fy fan: Tog i så jag nästan spydde ett intervallpass. Har inte pannben för att ta ut mig så pass i vanliga fall. Kändes äckligt, men blev samtidigt stolt över mig själv.

Prestationen jag är mest nöjd med: Sprang 5 km utan att stanna (förrutom ett fåtal steg för att dricka vatten) på Vårruset. Oväntat! Hoppas få chansen att slå tiden nästa år.

Sen går det ju inte riktigt att inte nämna Heidis och min gemensamma fjällvandring. Att jag kan gå långt med packning i terräng visste jag, men jag är väldigt nöjd med Heidis prestation.

Träningspass jag kommer att minnas: Bästa löpturen i år var när jag lyssnade på Johan Ohlssons sommarprat. Benen gick av sig själva, sjukt inspirerande sommarprat av mannen med Sveriges, kanske världens, tjockaste pannben!
Eller mtb-turen längs Ljusnan i Bruksvallarna med brorsan. Så vackert!

Årets bästa pepp: Blivit väldigt inspirerad och motiverad av att se att Heidi varit ute och sprungit. Eller när maken kört nåt styrkepass hemma. Han får det att verka så simpelt att bara rulla ut en matta och köra, medan jag verkar vara expert på undanflykter. Personer i min närhet som verkligen lyckas pussla ihop jobb, familj, intressen och träning. För det mesta. Kan de så borde väl jag kunna?

Förhoppningar inför 2017: Att få nån rutin på tränandet igen. Jag mår så mycket bättre när jag tränar!

• Det skulle vara kul att klara milen. Inte på nån speciell tid utan att orka springa hela sträckan. Att gå sträckan är inga som helst problem...

• Jag vill vandra mer, både i skogarna här hemma och i fjäll. Drömmer om Ljungdalen-Storulvån, via Helags, Ekorrdörren, Sylarna, Blåhammaren.

• Maken och jag pratar om att köpa en roligare trainer, så man kan cykla med/mot andra cyklister på skärm. TV-spelscykla, typ.

• En halvmara i fjällen vore kul, men måste verkligen köra mer backträning och bålstyrka i så fall...

Vad har ni för förhoppningar om 2017 när det gäller träning/friskvård/hälsa? Vad vill ni att vi skriver mer om?

Gott nytt år!

Heidi: Tillbaka från dimman

Hej på er!

Nu har det varit lite lugnt på bloggen ett tag. Anna har skrivit några enstaka inlägg efter sommaren och så försökte vi oss tappert på att komma igång med veckans utmaning under oktober. Men särskilt aktiva kan vi väl inte påstå att vi har varit...
Och det är väl helt naturligt att man inte alltid känner sig på topp med humöret eller motivationen. För mig har det verkligen handlat om det. Om ni minns tidigare så drabbades jag av benhinneinflammation som gjorde att jag fick ställa in Lidingöloppet och all löpning gjorde bara ont. Det gjorde ju så klart att humöret inte var på topp. Som ur var hade vi en härlig fjällvandring där i september som verkligen kom i rätt tid på alla möjliga sätt!

Efter fjällvandringen hade jag fortfarande ont i benet. Och som om det inte räckte så drabbades jag av världens förkylning. Jag kan ärligt säga att jag inte hade varit förkylt på ett helt år (!) innan det. Och mycket tror jag beror just på att jag har sprungit ute i alla väder flera gånger i veckan. Någon nytta gör det uppenbarligen. Men nu drabbades jag alltså av förkylningen from hell. Och det höll i sig. Framförallt hostan. Trodde att jag vid flertalet tillfällen skulle hosta ut åtminstone en lunga. Någonstans mitt i allt hostande verkar ju dock benhinnorna ha läkt. Och det är ju alltid något påsitivt att glädja sig åt! Under förra vckan kände jag att hostan äntligen börjar lugna ner sig. Och vad händer då? Jo, den inte särskilt saknade sk vännen migränen bestämmer sig för att hälsa på. Tack för den!
Jag kände igen symptomen från i våras, då jag för första gången fick chansen att stifta bekantskap med denna obehagliga sjukdom efter Women's Health halvmarathon. Även om jag var förberedd med piller den här gången och faktiskt lyckades undvika själva huvudvärken, har jag ändå vandrat i någon sorts migrändimma under en hel vecka. Och det var en ganska obehaglig känsla, måste jag säga. För det kändes hela tiden som att jag var lite drogad eller påverkad av något. Allt gick lite långsammare än vanligt, både tankarna och handlingarna. Och det jobbiga var nog att veta om att jag inte riktigt var mig själv, men inte kunna göra något åt det. Jag vet att jag vid ett tillfälle handlade fel saker på Ica och jag är inte helt säker på hur jag orkade gå tillbaka dit och rätta till allt. När det var som värst höll jag på att tuppa av på jobbet. Och då tog det över en timme tills jag var någorlunda klar i huvudet för att kunna ta mig hem med tåget. Obehagligt helt enkelt. Och jag var så trött. Hela tiden! Jag behövde ett par timmars vila mitt på dagen för att orka med resten av dagen. Och samtidigt känns det som att man vandrar i konstant dimma. Så jag har ju knappt vågat köra bil, eftersom jag visste att min reaktionsförmåga inte var på topp precis.
Igår var faktiskt första dagen på en hel vecka då jag kände mig helt normal. Och vilken underbar känsla! Det är verkligen som att komma ut ur dimman.

Jag har läst på en hel del om migrän nu under senaste veckan. Det verkar inte finnas några självklara orsaker till varför man får migrän och varför man reagerar så olika. Jag har en så kallad migrän med aura, att jag får synrubbningar eller flimmer för ögonen innan själva migränen slår till. Det är som vita fläckar som täcker för delar av synfältet, väldigt skumt och obehagligt. Samtidigt domnar jag bort i händer och runt munnen, vilket känns ännu obehagligare.
En mycket trolig orsak till migrän tycks vara stress. Och framförallt när man har haft en stressig period och man börjar slappna av. Det passar också väldigt mycket in i mitt liv just nu. För det har hänt en hel del på senaste tiden som gör att jag inte alls är förvånad över att hjärnan till slut säger ifrån.

Men nu är jag på banan igen och igår kände jag också för första gången på länge att jag längtar efter att få springa igen. Det var en mycket välkommen och efterlängtad känsla! Sen får vi se när jag faktiskt gör slag i saken och tar mig ut, men nu börjar åtminstone kroppen och motivationen vara med på noterna...

Veckans utmaning v.42

Förra veckans utmaning var att på något sätt stödja rosa bandet eller cancerfonden. Förslaget var att köpa rosa bandet eller andra rosa bandet produkter eller skänka pengar direkt till cancerfonden. Hur har vi gjort?

Heidi: Jag har shoppat loss! Rosa bandet köpte jag redan för någon vecka sedan, så den sitter fast på kappan redan. Förra veckan passade jag på att handla på Ica, där det finns väldigt många olika sorters produkter som stödjer rosa bandet. Jag har köpt en ny (rosa) skärbräda, kaffe och bröstbakelser. Alltså rosa bakelser i form av bröst... Dessutom har Ica just nu rosa plastpåsar där några kronor går till bröstcancerforskningen.

Heidis shopping.

Anna: Även jag har shoppat loss på lokala Ica-butiken. Kaffe, många paket tomater, ekologiska vindruvor, en kraftigare rosa kasse. Flera av de produkter jag brukar köpa är under oktober rosa, så jag har säkert köpt fler än jag kommer på nu. Och det rosa bandet sitter tillsammans med en rosa bandet-reflex på min kånken-ryggsäck.

Nästa veckas utmaning är en favorit i repris. Vi uppmanar alla att klämma på brösten igen! Av flera anledningar. Dels kanske man helt enkelt inte klämde förra gången, dels måste man ju klämma flera gånger för att märka förändringar. Om man inte vet hur brösten brukar kännas så vet man ju inte om nåt känns fel. Och för att krångla till det lite ytterligare så kan ju brösten kännas lite olika beroende på var i menscykeln man befinner sig. 

Vet ni inte hur man gör egentligen? Cancerfonden har en tydlig och enkel beskrivning på sin hemsida.

Kläm ofta, det är ok att fuska nån gång ibland, men ju oftare och noggrannare vi klämmer, desto bättre lär vi oss hur brösten känns och desto större chans att upptäcka eventuella förändringar i tid.

Veckans utmaning v.41

Förra veckans utmaning var att klämma på brösten (för att upptäcka eventuella förändringar, inget annat syfte). Om vi själva har lyckats komma ihåg att klämma och hur klämmandet har gått, lämnar vi osagd här. Men vi inser att det ibland är lätt att glömma även en sådan här enkel sak. Och även om utmaningen är slut här på bloggen och att bröstcancer uppmärksammas mest i oktober, uppmanar vi er och oss själva att fortsätta att kontrollera brösten året om.

Ny vecka, ny utmaning! Rosa oktober fortsätter och den här veckan fokuserar vi på nåt vi gillar. Shopping!
Köp minst en rosa produkt/rosa band/skänk pengar direkt till bröstcancerforskning och lägg gärna upp en bild på Instagram och tagga med #tshgutmaning och #tshgrosaoktober.

Ha en fortsatt rosa vecka!! 

Veckans utmaning v.40

Nu är det dags igen! Vi höll ju på med utmaningar under våren och tog sommarlov från dem. Sen har det inte kommit igång igen. Vi har försökt hitta rutiner i vardagen med nya arbetstider, skola, förskola och annat som händer i livet, och bloggen har fått stå åt sidan lite. 

Men nu är det dags igen! Utmaningarna börjar igen!

Det har väl inte undgått någon att oktober är månaden för Kanelbullens dag, den kallas socktober i stickvärlden, FN-dagen infaller den 24 oktober. Och det är den månad då bröstcancer och forskningen kring den uppmärksammas extra. Då vi båda har personer i vår närhet som drabbats (och vi själva har bröst) så vill vi också göra något litet för att dra vårt strå till stacken.

Väldigt många tumörer upptäcks hemma av kvinnor eller deras partners. Att själv undersöka sina bröst för att upptäcka förändringar är jätteviktigt. Om man inte klämmer och känner - hur kan man då märka förändringar?
Därför är veckans utmaning just att undersöka sina bröst. Eller sin partners om man inte har några egna. (Även män kan få bröstcancer, så ni kan gott känna efter ni också!)

Anna: Höstpeppen

Jag vet inte hur det är med er, men de vädret som är just nu - Krispig, sval, höstluft, löven byter färg, ormbunkar och gräs gulnar - det peppar mig nåt så vansinnigt! Jag ÄLSKAR att vara ute i skogen på hösten. Sprakande färger och klar luft fyller mig med energi och alla de  där tankarna som så ofta snurrar i huvudet tystnar.

Jag har äntligen tagit tag i min löpning igen och innan jobbet passade jag på att ta ett 30 minuters löppass längs terrängstigen. Helt underbart!
Eftersom min löpning legat på hyllan ett tag så hade jag inte så höga förväntningar på dagens uthållighetstest. Till min förvåning och glädje orkade jag springa betydligt längre än jag trodde. Helt plötsligt sa rösten i lurarna att jag sprungit i fem minuter utan att stanna. Och en stund senare hade det gått tio minuter, och de enda gångerna jag slutat springa var i branta uppförsbackar. Så småningom springer jag förhoppningsvis i dem också, men inte i nuläget.

Sitter på tåget på väg till jobbet och drömmer om att orka springa riktiga långpass. En minst två timmars löptur i höstskog. Det är en målbild som heter duga! Det är ett långsiktigt mål, för inte en chans att jag kommer att orka springa så länge inom två-tre veckor.
Nä du, Heidi. Nästa höst så snörar vi på oss trailskorna (har beställt ett par och väntar ivrigt på att få paket) och långspringer i Lunsen! (Förhoppningsvis blir det flera gemensamma löpturer innan dess också...)