Träning har aldrig funnits naturligt i min vardag. Jag är uppvuxen på en bondgård där fysisk styrka och uthållighet självklart var nödvändigt. Men träna? Helt onödigt när man mockar koskit för hand (ingen automatisk utgödsling där inte!), bär hö- och halmbalar, hugger och bär in ved, jobbar i skogen, sätter upp stängsel. Ja, ni fattar. Jobbet i sig är träning nog.
När jag sen började skolan hade vi ju gympalektioner. Halvkul så länge vi gick på låg- och melllanstadiet. Jag hade en väldigt bra klass. Och att idrotta på fritiden när man bor mitt ute på landet? Killarna hade ett fotbollslag, tjejerna kunde rida. När jag gick i fyran startades fotbollsträning för tjejer på sommarlovet. Jag gick två gånger.
På högstadiet började idrottslektionerna bli prestationsinriktade och då försvann all glädje ur lektionerna för min del. De har inte kommit tillbaka förän nu, runt 20 år senare.
Eftersom vi nu inte bor på en bondgård ute på landet, med skogen som lekplats och fritiden full av bus och spring, så vill jag visa mina barn att man kan ha en aktiv livsstil som är kul. Att träning inte bara är organiserade lagidrottsträningar eller prestationsinriktad träning där man måste uppfylla mål.
Vid det här laget har ni nog redan förstått att vi gärna ger oss ut i skogen när vi är lediga. Sonen, som fyller sex år nästa vecka, älskar att cykla på mtb-banan och är mycket bättre på det än jag. Idag följde han med mig ut på en löparrunda på morgonen, efter frukost.
Han har pratat länge om att han vill följa med mig, och idag var det dags. Han ville springa i elljusspåret, så gemensamt kom vi fram till att vi skulle börja med det kortaste spåret, på 1,7 km, och om vi orkade så kunde vi springa längre sen. Det är inte så mycket backar på den slingan, men det är ändå "på riktigt".
Jag hade berättat tidigare att det är bra att springa supersakta i början, för då orka man ofta springa längre än om man springer så fort man kan redan från början. Tydligen tog han till sig det, för jag lovade att han fick bestämma takten. Lugnt började vi jogga, och efter ca 300 meter tog vi en kort gå-paus. Och så fortsatte vi hela varvet runt. Vi joggade sakta, pratade en massa, och gick små korta bitar ibland.
Väldigt mysigt måste jag säga! Jag är väldigt imponerad, trodde absolut att han skulle rusa på för fort och inte orka hela varvet, men han var väldigt förståndig. Det märktes att han var lite trött i benen när vi närmade oss målet, men han kämpade på och sprang de sista 20 meterna fram till trädet som vi bestämt var vårt slutmål.
När vi gick hemåt igen så pratade vi lite om hur det gått. "Lite kul och lite jobbigt" tyckte han, och det är väl en ganska bra sammanfattning av hur ett bra träningspass ska kännas. Och som det verkar nu så vill han följa med fler gånger.
Såna här gånger tycker jag absolut att det är värt att offra lite av kvalitén på mitt eget träningspass. Jag har ju ingen målinriktad träning egentligen (ok, ska springa två lopp i maj/juni, men med målet att ta mig runt), så att visa mina barn att träning kan vara nåt kul är väl ett minst lika viktigt mål som att öka min egen uthållighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar