Heidi: Ljuset i tunneln är inte pendeltåget (ännu).

Eller: Racerapport, Tunnel run Citybanan.

Idag var det dags för säsongens första lopp. Det är alltid lite speciellt att springa igång löparåret "på riktigt". Jag älskar lopp! Det är loppen som motiverar mig till att springa mera. Planeringen, förberedelserna, stämningen, energin, publiken, endorfinkicken efter att ha kommit i mål, och till slut - medaljen. En komplett loppupplevelse, helt enkelt!

Dagens lopp var speciellt i sig själv också. Tunnel run citybanan. Ett lopp som går i servicetunneln parallellt med den nya pendeltågssträckningen som öppnar i juli. Loppet går bara en gång. Så nu är det kört för er som missade det!

Bild från www.lidingoloppet.se/tunnelrun

Vi var 33 159 anmälda! Så det var starter hela dagen. Man kunde välja förmiddag eller eftermiddag som start, jag valde eftermiddag. Startade 15.45. Starten var på Karolinska institutet. Den första biten sprang vi runt själva KI, innan det var dags att springa in i tunneln. Jag tänkte att jag springer så länge det känns bra, sen kan jag gå lite. Jag är ju lite trögstartad i början av min löpning. Jag behöver ett par kilometer för att komma i fas med benen, flåset och den mentala biten. Idag gick det dock fort, efter ca 1 km kändes det riktigt bra!

Jag hade tänkt hålla till höger och gjorde det i början, men helt plötsligt sprang jag till vänster istället och sprang om folk!

Väl inne i tunneln var det häftigt. Först gick det rejält neråt. Och tydligen hade vi redan sprungit 3 km, perfekt! Det gick fort neråt. Kul! Det fanns dock en liten, liten tanke som började gro här: för varje meter neråt, kommer lika många meter uppåt. På slutet. Men i den här fasen kunde jag ignorera tankarna, för nu var det ju lätt att springa!
Det var lite underhållning längs banan. En kör, bland annat. Bra akustik där! Och under Riddarholmskyrkan (tror jag det var) hade man "dekorerat" med gravstenar, och en dam i långklänning spelade orgel. Jag tänkte att här var viloplatsen för de löpare som inte orkat ända fram till mål...

Ungefär här började det också gå uppåt. Rejält. Som sagt, för varje meter vi hade sprungit neråt, skulle vi nu uppåt. Och nu är vi ju lite trötta också. Benen har fått några kilometrar i sig redan. Kul! Verkligen... Och för att göra det extra kul, så blev det en liten nerförsbacke till, innan det gick uppåt. Allt för att göra upplevelsen extra plågsam!

Man vet att benen kommer att kännas imorgon...
(bild lånad från Anna S)

Just i det här läget känns det dessutom dumt att vända om. Det är ju liksom lika långt uppåt åt båda hållen... Inte läge att ångra sig och bryta loppet, alltså. Jag kämpade på och sprang (!) uppför den första av dessa "mördarbackar delux"! Men sedan tog orken slut. Precis vid 7 km -skylten gav jag mig tillåtelse att gå. Då var det en backe med 12% lutning. Men det var inte benen som gav upp, det var flåset. Jag kände att jag inte kunde dra in andan ordentligt. Det var tungt. Jag gick även i nästa backe. Sen såg jag ljuset i ändan av tunneln! Snart i mål! Nu var det bara att samla kraft och kämpa på den sista stigningen ut ur servicetunneln och in i mål!

Jag ser ljuset!!

Min officiella tid blev 43,55 minuter på 7,6km. Jag är nöjd! Okej, jag får väl erkänna att jag tog i lite för att få en (för mig) bra tid (kanske tog i liiite för hårt eftersom jag inte har tränat så mycket som jag borde. Känner av lite i höger ben, men sch! säg inte det till någon!!) Nu ska jag börja träna på allvar!
På tal om målgång förresten, vad hände med medaljen?? Ingen medalj?! Herregud! Det är ju nästan som att loppet inte har hänt då! Vad ska jag nu skryta med? Jag får väl göra hål i accesskortet jag fick och hänga den runt halsen istället...

Medalj?

För att då sammanfatta känslan efter säsongspremiären: Det är skönt att vara igång. Det ska bli ett härligt löparår! Och dagens lopp var riktigt roligt och utmanande (trots bristen på medalj)!

Vi ses på loppen! Nu kör vi!