Heidi: Tillbaka från dimman

Hej på er!

Nu har det varit lite lugnt på bloggen ett tag. Anna har skrivit några enstaka inlägg efter sommaren och så försökte vi oss tappert på att komma igång med veckans utmaning under oktober. Men särskilt aktiva kan vi väl inte påstå att vi har varit...
Och det är väl helt naturligt att man inte alltid känner sig på topp med humöret eller motivationen. För mig har det verkligen handlat om det. Om ni minns tidigare så drabbades jag av benhinneinflammation som gjorde att jag fick ställa in Lidingöloppet och all löpning gjorde bara ont. Det gjorde ju så klart att humöret inte var på topp. Som ur var hade vi en härlig fjällvandring där i september som verkligen kom i rätt tid på alla möjliga sätt!

Efter fjällvandringen hade jag fortfarande ont i benet. Och som om det inte räckte så drabbades jag av världens förkylning. Jag kan ärligt säga att jag inte hade varit förkylt på ett helt år (!) innan det. Och mycket tror jag beror just på att jag har sprungit ute i alla väder flera gånger i veckan. Någon nytta gör det uppenbarligen. Men nu drabbades jag alltså av förkylningen from hell. Och det höll i sig. Framförallt hostan. Trodde att jag vid flertalet tillfällen skulle hosta ut åtminstone en lunga. Någonstans mitt i allt hostande verkar ju dock benhinnorna ha läkt. Och det är ju alltid något påsitivt att glädja sig åt! Under förra vckan kände jag att hostan äntligen börjar lugna ner sig. Och vad händer då? Jo, den inte särskilt saknade sk vännen migränen bestämmer sig för att hälsa på. Tack för den!
Jag kände igen symptomen från i våras, då jag för första gången fick chansen att stifta bekantskap med denna obehagliga sjukdom efter Women's Health halvmarathon. Även om jag var förberedd med piller den här gången och faktiskt lyckades undvika själva huvudvärken, har jag ändå vandrat i någon sorts migrändimma under en hel vecka. Och det var en ganska obehaglig känsla, måste jag säga. För det kändes hela tiden som att jag var lite drogad eller påverkad av något. Allt gick lite långsammare än vanligt, både tankarna och handlingarna. Och det jobbiga var nog att veta om att jag inte riktigt var mig själv, men inte kunna göra något åt det. Jag vet att jag vid ett tillfälle handlade fel saker på Ica och jag är inte helt säker på hur jag orkade gå tillbaka dit och rätta till allt. När det var som värst höll jag på att tuppa av på jobbet. Och då tog det över en timme tills jag var någorlunda klar i huvudet för att kunna ta mig hem med tåget. Obehagligt helt enkelt. Och jag var så trött. Hela tiden! Jag behövde ett par timmars vila mitt på dagen för att orka med resten av dagen. Och samtidigt känns det som att man vandrar i konstant dimma. Så jag har ju knappt vågat köra bil, eftersom jag visste att min reaktionsförmåga inte var på topp precis.
Igår var faktiskt första dagen på en hel vecka då jag kände mig helt normal. Och vilken underbar känsla! Det är verkligen som att komma ut ur dimman.

Jag har läst på en hel del om migrän nu under senaste veckan. Det verkar inte finnas några självklara orsaker till varför man får migrän och varför man reagerar så olika. Jag har en så kallad migrän med aura, att jag får synrubbningar eller flimmer för ögonen innan själva migränen slår till. Det är som vita fläckar som täcker för delar av synfältet, väldigt skumt och obehagligt. Samtidigt domnar jag bort i händer och runt munnen, vilket känns ännu obehagligare.
En mycket trolig orsak till migrän tycks vara stress. Och framförallt när man har haft en stressig period och man börjar slappna av. Det passar också väldigt mycket in i mitt liv just nu. För det har hänt en hel del på senaste tiden som gör att jag inte alls är förvånad över att hjärnan till slut säger ifrån.

Men nu är jag på banan igen och igår kände jag också för första gången på länge att jag längtar efter att få springa igen. Det var en mycket välkommen och efterlängtad känsla! Sen får vi se när jag faktiskt gör slag i saken och tar mig ut, men nu börjar åtminstone kroppen och motivationen vara med på noterna...