Anna: Anna vs. PMS 1-0

Ni vet de där dagarna när tålamodet tryter, när en ser allt som behöver göras hemma men inte vet vart en ska börja, rastlösheten bubblar i kroppen och ändå så går det knappt att resa sig ur soffan.
Barnen bygger pussel på golvet och samvetet tjatar om att jag borde gå ut med dem, aktivera dem eller i alla fall göra något tillsammans med dem istället för att sörpla kaffe och sticka... 

Den där envisa pms-rösten som viskar att jag är en dålig mamma, att jag borde städa/ta ner julgardiner/göra nåt annat nyttigt vägrar att tystna och jag börjar tro på vad den säger. Att jag är värdelös. Att jag ska vara tacksam för att nån står ut med mig. Att jag inte ska vara så gnällig. Bit ihop! Vem ska ta hand om barnen, laga mat, åka till jobbet osv om inte jag gör det? (Maken är helt fantastisk på att ta hand om både hem och barn, många gånger betydligt bättre än mig. Men när jag är ledig så är ju barnen hemma med mig, så då är det klart att det ligger på mitt ansvar att de får mat, stimulans och allt annat en behöver när en är snart sex respektive två och ett halvt år.) 

Antar att det tänket är genetiskt, vet ju fler i min närhet som funkar likadant... Bit ihop och kämpa på. Kosta vad det kosta vill! Det är svårt att bryta det tankemönstret, och många som mår betydligt sämre än mig kör ju på som vanligt fast de inte orkar egentligen... Då borde ju jag också orka utan att klaga... Alltså är jag både dålig och gnällig. Bingo!

Ikväll var det i alla fall träning inplanerad för mig, och träning är bland de bästa botemedlen mot det där pms-tänket. Jag borde dricka mindre kaffe och äta mindre socker också. Men träningen är bättre än inget! (Dessutom måste jag ändå duscha innan jag åker till jobbet i morgon, så jag kan lika gärna bli svettig så känns duschen ännu bättre.)

Äter min middag, troligen lite för mycket bara för att det är gott och får dåligt samvete för det. (Jäkla dumheter! Vill inte försöka leva upp till omöjliga skönhetsideal! Jag duger jättebra som jag är, det är min kondition och styrka som behöver bli bättre, jag tränar inte för att bli smal!) Pratar lite med familjen och sen... Maken badar barnen och jag får en stund tillsammans med en annan av mina stora kärlekar.

Nu är det hon och jag tills pannbenet ger upp. Förhoppningsvis lite längre. Svett, endorfiner och jävlar anamma är det enda som biter på pms. Och jag vill fan inte må så här. Det borde ingen behöva göra!

Och roliga kläder gör väl alltid att man mår lite bättre? Lufsat runt med Iron Maiden-hoodie och trasiga jeans hela dagen, kläder jag trivs jättebra i, men vem kan vara nere i en Totoro-tröja?

Före och efter en 20 minuters cykeltur genom centrala London.