Heidi: Tillbaka till gympasalen

Att komma igång med styrketräningen. Det har jag ju tjatat om ett tag nu. Att det skulle vara så bra för löpningen. Att jag verkligen skulle behöva träna armar och axlar, mina svaga punkter, helt enkelt. Och så hände det! Jag skrev ju om både provapå-träningen på gymmet och om gymkortet jag köpte. Så hur går det för mig?
Jo tack, i teorin går det jättebra!! Planen var att försöka komma iväg åtminstone en gång i veckan, det är ju ändå realistiskt för en nybörjare. Men i praktiken blir det nog ändå en gång varannan vecka (vilket ju är bättre än aldrig). För nu är det så att om jag ska träna på gymmet, måste jag göra det när jag inte har barnen hos mig (ja, livet ser ut så numera), vilket alltså är varannan vecka. Då kan jag passa på att komma iväg på kvällarna och köra något pass och kanske simma också. Så just nu är den realistiska målsättningen på den nivån.

Jag har hunnit gå på totalt tre pass, om man räknar med provträningsveckan. Och jag har hunnit konstatera en sak: Jag gillar inte uppvärmningen.
På alla dessa tre pass har det förekommit en uppvärmning i form av koordinerade hopp och skutt till musik. Antingen på stepbräda eller direkt på golvet. Jag har fullt upp med att försöka följa stegen (helst någorlunda i takt med musiken också) så att jag inte ser ut som ett mähä med klumpfot. När jag precis lyckats hänga med, ja då blir det ny stegkombination! Och om det inte var nog med det: "Då tar vi med armarna också!" ropar den käcka, vältränade instruktören med ett sadistiskt leende. Och då är jag helt borta. Stannar upp, svär lite inombods och funderar på om det verkligen är värt att fortsätta. Sneglar lite mot klockan, 59 minuter kvar av passet. Sneglar mot dörren. Räknar antalet steg det skulle ta innan jag skulle vara framme. Dörren är ju ändå olåst, jag är ju här frivilligt... Ja, jag är här frivilligt. Det är inte skolgympa. Jag är inte 14. Jag är 34. Det skiljer 20 år i tid, men känslan är precis som hos den 14-åriga Heidi som bara skulle vilja sjunka ner genom golvet och försvinna. Hon som alltid blir vald sist när det ska spelas lagsporter. För ingen vill ju ha någon utan koordination och bollsinne i sitt lag. Men jag är här frivilligt. Jag är inte i gympasalen på St Olof. Jag är på Hälsohuset i Knivsta. Och jag är här för att jag vill ha en stark kropp, springa fortare och förbli skadefri. Jag är inte här för att bedömas och få betyg. Det har absolut ingen betydelse om jag gör "rätt" eller "fel", ingen dömer. Ingen skrattar. Instruktörens leende är äkta. Vi är alla vuxna och vi är här frivilligt av olika skäl.
Uppvärmningen tar bara 5 minuter. Sedan blir det ett riktigt skönt och utmanande styrkepass. Jag är helt slut efteråt. Och lycklig. Det är den största skillnaden mellan Heidi 14 år och Heidi 34 år. Att jag är glad och lycklig efter ett träningspass. Och längtar tillbaka!

Heidi 14 år och Heidi 34 år. 0 år skillnad i ångest. 100 år skillnad i känslan efteråt.

Och uppvärmningsångesten? Jag får helt enkelt leva med den! Jag tror ändå att ju mer vi utsätts för våra rädslor, desto mindre kommer vi att påverkas av det till slut. Så jag kommer att stå där även om två veckor. Hoppa runt och vifta med armarna i otakt. Trampa mig själv på tårna. Snegla mot klockan och dörren. I fem minuter. För sedan kommer belöningen. Och det är jag värd!