Anna: Transportlöpning

Om ni följer oss på Instagram kanske såg att jag la upp en bild igår eftermiddag. Det snöade för fullt här hemma, och jag hade tänkt transportlöpa från jobbet till tåget på söndagen. När jag vaknade i morse (av att sonen körde med sina brio-tåg i rummet intill. Älskar att han börjar leka när han vaknar före oss istället för att väcka oss!) låg ett vitt snötäcke över träd och gräsmattor, och det utlovades snöblandat regn på eftermiddagen. Ett kort ögonblick funderade jag på om jag kanske skulle ta bussen efter jobbet ändå, som jag brukar. Men å andra sidan visste jag inte när jag skulle få tid att springa annars. Och jag kunde ju ta med löparkläderna. Skulle det nu vara superslaskigt väder när jag slutade så kunde jag ta bussen, fast egentligen så ville jag ju springa. Helt ärligt så var jag inställd på att springa hela dagen. Det var aldrig aktuellt att ta bussen istället.
Jag slutade kl 16. Bussen brukar gå kl 16:17, det tar mindre än 15 minuter att åka till stationen, och därifrån skulle tåget gå kl 16:56. Det är med andra ord väldigt mycket väntetid från att jag slutar till att tåget går. Tid som man kan använda till nåt bättre - som att springa! Kl 16:10 var jag ombytt och klar och började bege mig mot tåget. Man springer på en gång- och cykelväg utmed Fyrisån in mot stan. Sommartid är det ganska många som rör sig längs stråket. Strax efter kl 16 en söndageftermiddag i mars när det duggregnar var det inte så många. Mötte några andra löpare och några pensionärer med hund. Benen var pigga, och uthålligheten var betydligt bättre än under förra veckan. Jag märkte redan i somras när jag cyklade att det är stor skillnad på hur mycket jag orkar beroende på var i menscykeln jag befinner mig. Det är ganska fascinerande hur mycket de där hormonerna styr...
Jag sprang där utmed ån och närmade mig centrum. Där rör sig mer folk, och att springa bland andra människor kändes... Inte alls märkligt! Jag struntade helt i om någon tittade. Jag var inne i min löparbubbla och var mest fascinerad över hur lätt det gick idag och plötsligt var jag framme vid stationen.
Det var ca 3,6 km att springa (fast jag visste faktiskt inte hur lång sträckan var när jag gav mig av. Jag visste att det var mindre än 5 km, men inte mer än så.), och jag hade ca 45 minuter på mig innan tåget gick. Kollade inte på klockan under tiden utan lyssnade på podd och lät benen jobba i behagligt tempo. Kl 16:43 klev jag på tåget. Gott om tid! Speciellt trött var jag inte heller. Drog ner dragkedjan på vindjackan och fleecevästen och konstaterade att jag lyckats ta på mig lagom mycket kläder dessutom. En riktigt lyckad löpartur.

Känner att det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger! Den där tiden som brukar innebära så mycket tom väntetid kan jag mycket väl använda till ett kortare löppass istället. Då slipper jag dessutom ta av den begränsade tid jag har med familjen till ett eller flera träningspass varje vecka. Och att kliva in genom dörren när jag kommer hem alldeles endorfinrusig är mycket bättre än att komma hem trött och tråkig!

Anna: Bra lördagskväll

Jobbar den här helgen. Lite typiskt att ett av mina favoritlopp när det gäller landsvägscykel gick idag. Milano-San Remo. Ett av de där riktigt klassiska endagsloppen som går på våren. Knappt 30 mil genom fantastiska landskap och italienska byar. Och kommenteras på Eurosport av mina favoriter Anders Adamson och Roberto Vacchi. Båda fd elitcyklister, otroligt kunniga/nördiga och med en helt fantastisk kemi tillsammans. Deras sätt att kommentera kan få vem som helst att bli intresserad. Fråga min mamma...
Men idag jobbade jag ju, så jag missade sändningen. Till min stora lycka så visas iaf en repris av de sista 35 km nu på lördagskvällen.
Barnen sover. Maken kände sig lite hängig och har gått och lagt sig. Så här sitter jag och myser. En sån där kväll när jag skämmer bort mig själv lite. En irish coffee, målat naglarna, äter lite godis och så denna fantastiska tävling på tv. Många vurpor i år dock, och det är alltid obehagligt. Skönt när det "bara" är skrubbsår och ingen som bryter nyckelben (väldigt vanlig cykelskada) eller förlorar medvetandet.
Magiskt vackert där de cyklar fram längs slingrande vägar utmed havet på vägen mot San Remo. Kan nästan känna den där ljumma luften, trots att det nu på kvällen har snöat hos oss. Känner att jag också vill ut och cykla nu. Bara det blir lite varmare. Snart...

Anna: Mina nya skor

De senaste två veckorna har det varit ganska körigt på jobbet. Massor av saker som måste vara klara till idag. Och så PMS from hell på det. Den blir ju aldrig lindrigare av stress direkt. Men igår vände det. En jättetrevlig friluftsdag med Heidi på vårt sätt. Jag övervann något som jag länge tyckt varit läskigt. En okänd människa fick känna på mina nakna fötter och jag har sprungit på löpband inför samma okända människa så att hon fick se mitt löpsteg. Och som ni vet vid det här laget så har jag knappast varit stolt över det i halva mitt liv.  Men jag gjorde det! Och jag fick jättebra och trevlig hjälp. 

Idag ville jag testa skorna, så jag var återigen en sån där hurtig mamma och lämnade barnen på förskolan iklädd träningskläder. Hem och byta jacka bara, och så ut och springa långa intervaller.

 

Underbart vårväder, jag hade på gränsen till för varma kläder (vinterlöpartröja och tunn vindjacka). Men skorna... Först och främst är de sköna. Jag får alltid skavsår, men inte idag. Det känns att löpsteget är stabilare när jag fått bättre stöd i hålfoten. Hela sulan är mycket stadigare, och det kändes inte minst när jag kom hem och tog av mig skorna. I vanliga fall brukar hålfoten kollapsa och jag pronerar mer än vanligt, men nu kändes det att foten haft mer stöd under de 3,5 km jag sprang (+promenaden när jag lämnade barn, räknar det som uppvärmning). Väldigt mycket stabilare!
Benen är inte snabba, men det brukar hänga ihop med menscykeln så jag vet att om nån vecka blir det skillnad.

Väl hemma gjorde jag en smoothie som inte ser så god ut, men smakar betydligt bättre! Färskpressad apelsin, skal och saft från en citron, frysta jordgubbar, lite äppeljuice, ingefära, chlorella, en halv banan och chiafrön.
Och snart bär det av till jobbet.

Friluftsdag!

När vi gick på gymnasiet, ordnades det ibland friluftsdagar. Oftast en på hösten/vintern och en på våren. Då skulle man välja aktivitet och vara hurtig hela dagen. Vi brukade välja shopping i Uppsala istället. Nej, det var inte ett av alternativen till skolans friluftsdagar, men det är just det som är poängen; vi gillade inte skolans alternativ till friluftsdagen. Istället tyckte vi att det var mycket roligare att shoppa kläder, skor, böcker och te och sedan ta en lång fika med caffè latte på något mysigt kafé.

Idag gjorde vi det igen! Vi tog oss en friluftsdag! Anna skulle inte börja jobba förrän på eftermiddagen och Heidi var ledig. Primära syftet med vår friluftsdag var att köpa ordentliga löparskor till Anna. Eftersom hon nu har börjat springa "på riktigt", behöver hon skor som är anpassade för hennes fötter.

Hur ser Annas fötter ut egentligen?

Anna fick också testa ett par skor (Asics) på löpband, samtidigt som hennes löpsteg filmades (Heidi funderade om det kunde vara första gången hon faktiskt såg Anna springa...)

Närmare titt på löpsteget.

Skorna som hon testade på bandet kändes väldigt bra, så det blev ett köp. Nu är hon ett steg närmare Vårruset!

Heidi har funderat på en löparryggsäck. En lagom liten att ha med på långrundor, men tillräckligt rymlig för att rymma jobbkläderna ifall hon skulle få för sig att testa transportlöpning... Det blev en Salomon Wanderer för henne.

Heidis nya ryggsäck.

Bara titta, inte röra!

Efter shoppingen blev det lunch på stan innan Anna var tvungen att börja bege sig mot jobbet. En mycket lyckad och härlig friluftsdag, med andra ord!

Linssoppa med bröd, oliver och tzatziki. Gott!

Heidi: Löprunda i stillhet

Dagens löprunda handlade inte om kilometrar. Den handlade inte heller om tempo. Dagens löprunda handlade bara om tid. Den handlade om 59 minuter. Eller 59 + 1, för att vara mer exakt. Idag skulle nämligen min far fyllt 60. Tyvärr gick han hastigt bort för exakt ett halvår sedan. Han var inte mycket för att fira sin födelsedag. Om han hade levt, hade jag nog ringt honom och kanske skickat ett kort. Men alltså inte idag. Idag valde jag istället att ta en löprunda för honom. En minut för varje år han levde och en minut i stillhet som avslutning.

Jag har undrat lite hur det kom sig att jag helt plötsligt började träna löpning. Jag som inte var särskilt atletisk som ung. Jag avskydde allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Tills för ett par år sedan. Så någonstans har nog den sportiga sidan av mig legat och väntat på att komma fram. Jag kanske fick några "hurtgener" från min far. Han var nämligen väldigt atletisk och duktig löpare i sin ungdom. Han tävlade i friidrott i olika regionsmästerskap och skolmästerskap under låg- och mellanstadiet. Han var duktig på 60m och 100m löpning.
Min farfar berättade till exempel om en gång då min far tävlade. Under kvalen sprang han i gummisövlar (Nokian, så klart, han var ju trots allt finne). Någon undrade varför han inte sprang med ordentliga skor. "Man behöver inte vara så snabb här", hade min far konstatrat lugnt. När det var dags för final, hade han dock snörat på sig ordentliga skor och vunnit överlägset.

När jag tillsammans med min kusin städade och gick igenom min pappas lägenhet efter hans död, hittade vi en hel hög med gamla silverskedar. Jag tänkte inte så myckt på dem, men min kusin reagerade direkt: "Det här är ju priser!" I Finland är det nämligen vanligt att man får silverskedar som pris i olika skolmästerskap och dylikt. Och mycket riktigt, när jag började titta närmare på skedarna, var alla ingraverade. Det var första-, andra- och tredjepriser hela bunten! 44 stycken!

Prisskedar

Min mamma har berättat att när hon var på barnvagnspromenad med mig, brukade min pappa springa fram och tillbaka på gångvägen under tiden.

Självklart är gummistövlarna på!

Snygga 80-tals löparkläder!

Han fortsatte att vara aktiv under största delen av sitt vuxna liv. Eftersom han inte ägde någon bil, cyklade han överallt. Dessutom var han mycket ute i skogen. Han tyckte om att plocka svamp och bär.
När han var runt 40, skaffade han sig ett par inlines. Jag trodde att han skulle ha ihjäl sig med dem, med tanke på vilka backar det finns i byn där han bodde. Men det gick bra. Han bröt inte ens några ben. Historien förtäljer dock inte hur många gånger han åkte med dom. Kanske bara gjorde det en gång...

Jag vet fortfarande inte varför han inte vaknade den där septemberdagen för ett halvår sedan. Ovissheten är jobbig. Även om jag anar att det har något att göra med hans alkoholkonsumtion, som tyvärr ökade under senare år.
Men idag väljer jag att fokusera på livet. Livet som han levde. Livet som jag lever.

Det gick väldigt bra att springa. Det fanns inga krav på prestation. Bara tiden. Löpningen blev nästan som meditativt, när jag inte behövde tänka på något annat än att springa tills klockan pep till.
Efter 59 minuter stannade jag där jag var just då och blundade. Det blev en minut av stillhet. En minut av att ta in allt och låta känslorna skölja över mig, innan det var dags att åter bege sig hemåt och fortsätta med vardagslivet.

På väg hem igen i mycket märkligt ljus

Veckans utmaning v.10

Under förra veckan var utmaningen att ge en komplimang till någon man inte känner. Hur gick det? Lyckades du med det? Eller du kanske själv fick en komplimang från någon som du inte känner.

Det är inte svårt att ge någon en komplimang. Det behöver inte vara något avancerat. "Snygg tröja!" "duktig du är som är ute och springer!" "bra jobbat!" eller "tack för maten, det var gott!" är ju också en sorts komplimang. Oftast ger vi komplimanger utan att tänka så mycket på det. Men det vanligaste är kanske att ge komplimanger till dem vi känner. Borde det inte vara lika enkelt att ge en komplimang till någon som vi inte känner?

Heidi: Tydligen var det inte det. Först tänkte jag att det här kommer inte att bli så svårt. Jag träffar ju massor av människor via jobbet varje dag, jag kommer att ha massor av möjligheter till komplimanger! Jag lärde mig något nytt om mig själv den här veckan; att ge komplimanger till okända, sitter långt inne. Oftast tänker jag mycket på det, till exempel kan jag titta på folks kläder och skor och tänka att de verkar ha en smak, eller på någon snygg frisyr och önska att jag också var så duktig på det. Eller när man ser en annan löpare som springer både snabbt och med ett snyggt löpsteg (nu skulle det kanske kännas lite konstigt att flåsandes försöka ropa efter någon att de springer snyggt. Om jag ens skulle lyckas hänga med i tempot).
Veckan närmade sig sitt slut och jag hade fortfarande inte lyckats ge en komplimang till någon främling. Till slut (efter att ha pratat allvar med mig själv om att "hur svårt ska det vara?") lyckades jag med en komplimang. Det var till en tjej som hade en väldigt snygg frisyr. En sådan där som jag väldigt gärna skulle vilja kunna göra.
Jag tänkte på att under en vecka borde jag faktiskt ha lyckats med fler komplimanger än så. Det är något som jag får jobba på.

Anna: Jag träffar också mycket folk på jobbet i vanliga fall. Den senaste veckan har jag dock jobbat lite bakom kulisserna med säsongsförberedelser och inte träffat så många mer än mina kollegor. Någon enstaka har jag träffat, bland annat en dam vars väldigt fint flerfärgsstickad mössa fångade min uppmärksamhet. Jag stickar mycket själv, och jag vet hur glad jag själv blivit när jag enstaka gånger fått komplimanger för mina alster av andra stickare/stickerskor, så självklart berömde jag damens mössa - som hon mycket riktigt stickat själv.

Nästa veckas utmaning blir att unna dig själv något. Det kan vara allt från ett besök hos frisören, nya kläder, en lyxig fika/middag till ett bad med tända ljus eller en extra lång promenad. Men huvudsaken är att det ska vara något som du njuter av, men inte brukar unna dig i vanliga fall.
Ha en härlig vecka!

Anna: Kärlek

Vår betyder inte bara att ljuset, värmen och grönskan återvänder. Det brukar också innebära förkylningar. Och förkylda barn betyder orolig sömn och trötta föräldrar. Lägg till en väldigt intensiv jobbvecka, både fysiskt och mentalt, och ägglossning. Behöver jag säga att jag inte har jättemycket energi just nu?
I går kväll när jag kom hem från jobbet satt jag nedsjunken som en urvriden disktrasa i soffan och pratade lite med maken om hur trött jag var nu. Han skulle iväg på morgonspinning idag och sen komma hem och vara med barnen eftersom sonens förskola har planeringsdag idag. Jag frågade om det var ok om jag sprang ut en kort runda när han kommit hem från spinningen. Jag kan inte påstå att jag har nån överskottsenergi, men jag vet ju hur mycket bättre jag mår om jag rör på mig. "Det är klart, du behöver ut en stund! Annars hade jag nästan tvingat ut dig." Med glimten i ögat. Det är kärlek.