Anna: Mitt bristande fotbollsintresse

På min arbetsplats är vi inte många som inte är fotbollsintresserade. Och de som inte är fotbollsfans kollar på hockey. Många gillar båda. Och sen har vi en liten grupp människor som helt enkelt inte bryr oss. Men när man bor i ett land där alla tycks hylla Zlatan, men inte vet vilka Fåglum-bröderna, Bernt Johansson, Susanne Ljungskog, Gustav Larsson eller Emma Johansson (alla framgångsrika cyklister på extremt hög nivå. Vi pratar OS- och VM-medaljer) är så är det väldigt skönt att se det här 8 sekunders klippet ut en intervju med regerande världsmästaren Peter Sagan. Så lyckligt ovetande...

Anna: Ibland blir det inte som man tänkt

Idag var det dags. Den stora dagen. Jag skulle åka iväg och klämma och klappa på lite cyklar, mountainbikes närmare bestämt, innan jobbet.
Jag har sneglat på några olika, men inte bestämt mig riktigt, så jag tänkte be om lite tips och råd i cykelbutiken.
En 27,5-tum ska det vara i alla fall. En Crescent Njord eller en Scott Aspect var mina funderingar först. Sen träffade jag en före detta kollega som kör mtb som pratade väldigt varmt om en Trek X-Caliber, så då hade jag tre alternativ helt plötsligt... Svårt val!

Gick iväg och lämnade barnen på förskola, hem igen för att hämta grejer och gå till tåget men... Då kom den där ovälkomna gästen. Inte Latmasken som Heidi hade på besök länge, utan Latmaskens onda styvmor. Hopplösheten som PMS:en brukar släpa med sig. Så istället satt jag gråtande hemma och kände mig som en
* hemsk mamma som bara jobbar jämt
* egoistisk mamma som köper en ny cykel
* korkad mamma som köper en ny cykel som jag inte kommer att kunna cykla på eftersom jag jobbar jämt och vill vara med mina barn på min lediga tid.

Så nu vet jag varken ut eller in längre. Mitt sunda förnuft sitter inlåst nånstans och skriker att det är klart jag ska utöka familjen med en cykel till. En anledning till att jag tänkt köpa den är ju för att kunna cykla med sonen. Så jag köper säkert den där cykeln så småningom ändå.
Men med PMS kommer oro och en massa "Tänk om..."
Helt ärligt var jag lite fundersam på om det var en så bra dag att kolla på cyklar eftersom mitt shoppingbeteende kanske inte är så eftertänksamt alla gånger de här dagarna. Jag har mycket lättare att unna mig saker då... Men inte den här gången tydligen.

Nu sitter jag i alla fall och väntar på pendeltåget hem efter jobbet. Imorgon ska jag på ett event med två fina kollegor och sen är jag ledig i helgen. Ledig... Hur beter man sig då? Är det fint väder på lördagen så kaaanske det är dags att ta säsongens första tur på min älskade racer... Jag tror både jag och cykeln skulle må bra av det.

Vi gillar Kalle!

Kalle Zackari Wahlström. Åh, vad vi gillar dig och din syn på träning!

Vi följer båda serien Gympaläraren som sänds på SVT (finns på svt-play om ni missat den) och blir samtidigt lite förfärade över att de nojor vi hade för gymnastiken är precis detsamma som ungdomarna i serien har, fastän det gått ungefär 20 år sen vi gick på högstadiet. Har man verkligen inte kommit längre i pedagogiken när det gäller Idrott och hälsa?
Kalle ser de här ungdomarna och försöker verkligen hjälpa dem. Ibland försöker han för mycket och det får (tillfälligt) motsatt effekt. Och vi båda känner att om vi gått på den skolan här och nu skulle vi förmodligen hatat hans iver att få med alla på idrottslektionerna. Nu i vuxen ålder är vi mest glada att någon åtminstone försöker göra idrotten rolig och tillgänglig för alla.

För det är väl just det ämnet Idrott och hälsa borde egentligen handla om? Att visa att det är roligt att röra på sig bara man hittar sin grej. Inte att man ska få betyg i hur bra man är på att tyda karta på orienteringen eller om man klarar av alla moment på redskapsgymnastiken eller i simningen. Eller? Finns det egentligen någon mening i att betygsätta fysisk aktivitet? Ökar det inte bara ångesten hos dem som redan tycker att det är jobbigt med gympalektionerna? Samtidigt undrar man varför ungdomarna blir mer och mer inaktiva. Det enkla svaret på det är: För att ingen har visat dem att det kan vara roligt att röra på sig!

Tänk om man istället fick en möjlighet att få prova på en massa olika sporter och träningsformer? För vi är övertygade om att det finns en träningsform för alla, det gäller bara att hitta "sin" grej, precis som vi har gjort. Självklart förstår vi att det handlar om pengar också; skolan har inte obegränsad budgett, allt måste få plats inom rimliga gränser. Dessutom finns ju inte tiden. Precis som vi har sett i "Gympaläraren" så har lärarna inte så mycket tid till planering som kanske skulle behövas. Dessutom är klasserna stora, så det blir svårt att se alla och få med allas eventuella önskemål och behov. Vi förstår det. Men man kan ju få drömma. Tänk om man, förutom de "vanliga" momenten, fick möjligheten att få prova på aktiviteter som kanske inte traditionellt förknippas med skolidrott? Yoga, bågskytte, ridning, stavgång, akrobatik, mountainbike och pilates för att nämna några exempel. För att liksom väcka nyfikenhet till nya saker. För att man ska våga prova och kanske hitta något som man trivs med? Och tänk om idrotten delades upp efter intresse och förmåga istället för årskurs? Då skulle man kunna ha mindre grupper för dem som behöver mer tid för att lyssna på instruktioner eller har svårt att prestera när det är för stora grupper. Tänk om...

I ämnet Idrott och hälsa borde det istället räcka med att antingen bli godkänd eller inte. Det borde räcka med att delta under lektionerna och att man åtminstone försöker. Om man nu absolut vill ha olika betygsgraderingar, kanske man skulle kunna ha mer inriktad specialidrott som tillval (för det finns faktiskt de som gillar Idrott och hälsa)?

Det Kalle gör är åtminstone en början. Han synliggör problematiken och försöker göra något åt det. Hoppas att fler följer hans exempel. Mer Kalle åt folket, säger vi!

Heidi: Haha! Där försvann snyltgästen!

Äntligen har jag blivit av med den där jobbiga snyltgästen! Den där som inte ens ringer innan den kommer, eller knackar på för den delen. Den som gärna stannar lääääänge hos dig. Den som saknar totalt allt vad vett och sunt förnuft heter! Jag pratar så klart om Latmasken!

Den kommer helt objuden, oftast när du har varit småkrasslig ett tag och inte kunnat träna så mycket som du har velat. Helt plötsligt sitter den bara där i din soffa och snaskar upp barnens lördagsgodis, zappar menlöst bland tv-kanalerna och tittar på dig med lite lam blick och säger: "Inte ska väl du träna? Du är ju inte helt frisk. Du kommer inte att orka ändå... Hämta lite chips och sätt dig här så tittar vi på en hel säsong av någon trevlig serie istället. Kom igen nu!" Och vad händer? Helt plötsligt sitter du och Latmasken där som bästa kompisar: skrattar ihop, äter chips och dricker whiskey tillsammans. Och hur du än försöker så kan du inte dricka Latmasken under bordet, den kommer alltid att vinna...
Latmasken är väldigt duktig på att övertala. Har du en gång blivit övertalad av den, kommer den att lyckas övertala dig mycket enklare nästa gång. Varje gång du ens nämner att du kanske borde ta tag i träningen igen, eftersom du faktiskt känner dig lite friskare nu, kommer Latmasken bara att flina lite mot dig "Du? Träna? Eller hur?? Tänk efter nu..." Och så sitter ni där i soffan igen, äter brieost och dricker rödvin. Och du tycker att Latmasken är din absolut bästa kompis, du kan inte förstå hur du har kunnat leva utan den så länge! Den är så bra på övertalning att den kan lura dig att övertala din make också. "Vi skippar träningen ikväll och tittar på Top Gear istället", säger du när maken föreslår ett core-pass.

Men sedan kommer en dag då du börjar tänka på din relation med Latmasken. Hur sund är den egentligen? Du bjöd ju faktiskt aldrig hem den till dig, den kom ändå. Du får aldrig bestämma vad ni ska göra, allt ska ske på Latmaskens villkor. Du bestämmer dig för att nu får det vara nog.

Idag var den dagen för mig. Latmasken har övertalat mig tillräckligt nu. Nu är det dags att kasta ut snyltgästen! Så ikväll tog jag försiktigt på mig löparkläderna och smög ut. Skulle bara ut och göra en grej, sa jag till Latmasken. Och sen sprang jag! Inte så fort, men det behövs inte, för Latmasken orkar aldrig följa efter den som springer! Tro mig!

Så där fick du, Latmasken! Den här omgången vann jag!

Sprang åtminstone snabbare än den här lilla typen.

Veckans utmaning v 13

Hur har det gått med förra veckans utmaning? Hittat några vårtecken? Nu verkar blåsipporna ploppa upp i varenda sluttning här omkring, men nog har vi sett andra vårtecken också.

Anna: Jag transportlöpte från jobbet till pendeltåget på söndageftermiddagen. Var inte direkt ensam om att springa där, men det var riktigt skönt ändå. Massor av måsar som flög runt vid Fyrisån och skränade.

Det är fler djur än måsar om börjar leta sig tilll solljuset. Myror t ex.

Och ni som följer oss på instragram vet ju att landsvägscyklister också kryper fram ur sina källarlokaler, byter från trainerdäck till vanligt och ger sig ut på vägarna. Smygfotade ett par när jag väntade på bussen utanför jobbet på fredagen, mn har sett betydligt fler än så. Maken har börjat cykelpendla till jobbet ett par gånger i veckan också.

Apropå cyklister så kan jag inte räkna upp vårtecken under den gångna veckan utan att nämna Ronde van Vlaanderen, Flandern runt. Ok, det såg jag inte utomhus under en promenad... Ett av de klassiska cykellopp som nämns som monument ( det finns fem stycken. Milano-San Remo, RVV, Paris-Roubaix, Liege-Bastogne-Liege och Lombardiet runt, det sistnämnda körs på hösten, de andra under våren). I går kördes RVV för hundrade gången, och det uppmärksammade Google, till min stora lycka.

En liten avstickare från utmaningen bara... Ronde van Vlaanderen vanns igår av världsmästare, både på dam- och herrsidan. Det brukar sägas att det vilar en förbannelse över världsmästartröjan, att man inte vinner lopp under det år man bär den. Men det har Lizzie Armistead redan morbevisat flera gånger. Igår bara 42 cm före fantastiskt duktiga svenska Emma Johansson. Av herrarna vann alltså Peter Sagan sin första monumentseger i sin karriär. Det var sjätte gången han körde RVV, och nu har jag ju stora förhoppningar inför Paris-Roubaix nästa helg...

 

Ett sista vårtecken från mig. Vad kan vara mer vår för en barnfamilj än sandlådelek?

Heidi: Under veckan tog jag en långpromenad med Anna. Det var för mörkt för att fotografera några vårtecken, men vi konstaterade precis som Anna skrev här, att cyklisterna börjar dyka upp mer och mer. Samtidigt ser man att på många ställen har man börjat sopa upp gruset från vägarna, vilket jag verkligen gillar. Det ser så mycket renare ut och man drar inte in en massa grus in i hallen när man kommer hem. 

Ett riktigt säkert vårtecken hemma hos oss är dock att maken har tagit ut sin motorcykel från vinterförvaringen!

Den här veckans utmaning är att testa en ny sorts frukt eller grönsak. 

Anna: Det är rätt skönt att bli äldre

Det känns som om man överallt kan läsa om hur man håller sig ung, 30 är det nya 20, 40 är det nya 30 osv. Genom rätt kost och motion kan man nästan backa tiden och bli ung på nytt. Och visst håller jag med om att det inte är hälsosamt men en  stillasittande livsstil och en obalanserad kost. Kunde jag välja skulle jag gärna bosätta mig framför tv:n och se på serier (eller cykeltävlingar. Älskar att vårklassikerna är igång på allvar nu! Mindre kul att jag jobbar jämt...) och äta godis, nybakade kanelbullar och digestivekex doppade i kaffe. Nyttigt? Inte det minsta (men gott!), och kroppen skulle garanterat åldras mer än min faktiska ålder. Nu har jag ju tack och lov lite sunt förnuft, två busiga barn och gått och blivit en sån som tränar, så det blir inte så mycket tid framför tv:n. Godsaker däremot, det slinker ner titt som tätt.
Jag tränar väl inte så mycket som jag säkert borde, men betydligt mer än jag gjort sen... Ja, nånsin faktiskt. Skolgympan räknar jag inte.
Det jag inte riktigt förstår är den där strävan efter evig ungdom. Att fylla 30 var en stor lättnad för mig. Jag landade i mig själv och började lyssna mer på vad jag själv vill och kan, inte vad jag tror att alla andra förväntar av mig. Så otroligt många nojor och saker jag grubblat på blev oviktiga. Jag insåg att alla borden och måsten inte var viktiga om jag inte själv tyckte det. Skitsamma att jag har gråa hår (Jag HAR hår. Det ramlar inte av i tussar som när jag ammade). Eller att låren är gropiga av celluliter (mina ben orkar gå och cykla långt. Funktionen är så mycket viktigare.). Eller att fötterna ser stora ut i vissa skor (Jag har svårt att hitta sköna skor som det är ändå. Och eftersom min storlek så ofta är slut i skoaffärerma måste det ju betyda att mina fötter inte alls är stora, utan fullt normala.). Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat fokusera på sånt som gör mig gott och strunta i sånt som jag fått lära mig av tidningar och samhället att jag borde bry mig om.
Skit samma att jag springer konstigt och långsamt. Eller att jag inte cyklar 7-mila-rundor med en snitthastighet på 28-30 km/h. Jag bryr mig inte. Jag gör det här för min egen skull, och jag njuter faktiskt av det. Så vem mer än jag själv har rätt att bedöma min prestation - eller mitt utseende för den delen.

Heidi: 50 löppass på 100 dagar - DNF.

För ett tag sedan antog jag utmaningen att springa 50 löppass på 100 dagar. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att motivera mig för träning inför vårens lopp.
Nu har jag blivit tvungen att acceptera att jag inte kommer att få ihop 50 pass innan Göteborgsvarvet.

Nu är det andra gången under dessa 100 dagar som jag har en jobbig och envis hosta. Den vill liksom inte ge med sig i första taget. Och då känner jag inte för att springa helt enkelt. Nu har det faktiskt gått en och en halv vecka sedan jag senast sprang. Abstinensen kommer krypande...

Samtidigt gör det inte så mycket att jag misslyckas på löparutmaningen. Är man sjuk så ska man lyssna på kroppen. Dessutom finns det andra sätt att träna på än löpning. Under den senaste veckan har jag åtminstone lyckats få till ett yogapass och en långpromenad med Anna. Yogan var bra för armarna och magen (måste göra om det) och promenaden (med stavar) var bra för både kropp och själ!

Så nu tänker jag officiellt erkänna att det blir en DNF på utmaningen 50 löppass på 100 dagar. Istället ska jag nu i första hand fokusera på att inte hosta (nåra tips?) och träna efter dagsform och förmåga. För nu är det exakt TRE veckor kvar till Women's Health halvmarathon! Och då ska jag vara frisk!