Heidi: Ljuset i tunneln är inte pendeltåget (ännu).

Eller: Racerapport, Tunnel run Citybanan.

Idag var det dags för säsongens första lopp. Det är alltid lite speciellt att springa igång löparåret "på riktigt". Jag älskar lopp! Det är loppen som motiverar mig till att springa mera. Planeringen, förberedelserna, stämningen, energin, publiken, endorfinkicken efter att ha kommit i mål, och till slut - medaljen. En komplett loppupplevelse, helt enkelt!

Dagens lopp var speciellt i sig själv också. Tunnel run citybanan. Ett lopp som går i servicetunneln parallellt med den nya pendeltågssträckningen som öppnar i juli. Loppet går bara en gång. Så nu är det kört för er som missade det!

Bild från www.lidingoloppet.se/tunnelrun

Vi var 33 159 anmälda! Så det var starter hela dagen. Man kunde välja förmiddag eller eftermiddag som start, jag valde eftermiddag. Startade 15.45. Starten var på Karolinska institutet. Den första biten sprang vi runt själva KI, innan det var dags att springa in i tunneln. Jag tänkte att jag springer så länge det känns bra, sen kan jag gå lite. Jag är ju lite trögstartad i början av min löpning. Jag behöver ett par kilometer för att komma i fas med benen, flåset och den mentala biten. Idag gick det dock fort, efter ca 1 km kändes det riktigt bra!

Jag hade tänkt hålla till höger och gjorde det i början, men helt plötsligt sprang jag till vänster istället och sprang om folk!

Väl inne i tunneln var det häftigt. Först gick det rejält neråt. Och tydligen hade vi redan sprungit 3 km, perfekt! Det gick fort neråt. Kul! Det fanns dock en liten, liten tanke som började gro här: för varje meter neråt, kommer lika många meter uppåt. På slutet. Men i den här fasen kunde jag ignorera tankarna, för nu var det ju lätt att springa!
Det var lite underhållning längs banan. En kör, bland annat. Bra akustik där! Och under Riddarholmskyrkan (tror jag det var) hade man "dekorerat" med gravstenar, och en dam i långklänning spelade orgel. Jag tänkte att här var viloplatsen för de löpare som inte orkat ända fram till mål...

Ungefär här började det också gå uppåt. Rejält. Som sagt, för varje meter vi hade sprungit neråt, skulle vi nu uppåt. Och nu är vi ju lite trötta också. Benen har fått några kilometrar i sig redan. Kul! Verkligen... Och för att göra det extra kul, så blev det en liten nerförsbacke till, innan det gick uppåt. Allt för att göra upplevelsen extra plågsam!

Man vet att benen kommer att kännas imorgon...
(bild lånad från Anna S)

Just i det här läget känns det dessutom dumt att vända om. Det är ju liksom lika långt uppåt åt båda hållen... Inte läge att ångra sig och bryta loppet, alltså. Jag kämpade på och sprang (!) uppför den första av dessa "mördarbackar delux"! Men sedan tog orken slut. Precis vid 7 km -skylten gav jag mig tillåtelse att gå. Då var det en backe med 12% lutning. Men det var inte benen som gav upp, det var flåset. Jag kände att jag inte kunde dra in andan ordentligt. Det var tungt. Jag gick även i nästa backe. Sen såg jag ljuset i ändan av tunneln! Snart i mål! Nu var det bara att samla kraft och kämpa på den sista stigningen ut ur servicetunneln och in i mål!

Jag ser ljuset!!

Min officiella tid blev 43,55 minuter på 7,6km. Jag är nöjd! Okej, jag får väl erkänna att jag tog i lite för att få en (för mig) bra tid (kanske tog i liiite för hårt eftersom jag inte har tränat så mycket som jag borde. Känner av lite i höger ben, men sch! säg inte det till någon!!) Nu ska jag börja träna på allvar!
På tal om målgång förresten, vad hände med medaljen?? Ingen medalj?! Herregud! Det är ju nästan som att loppet inte har hänt då! Vad ska jag nu skryta med? Jag får väl göra hål i accesskortet jag fick och hänga den runt halsen istället...

Medalj?

För att då sammanfatta känslan efter säsongspremiären: Det är skönt att vara igång. Det ska bli ett härligt löparår! Och dagens lopp var riktigt roligt och utmanande (trots bristen på medalj)!

Vi ses på loppen! Nu kör vi!

Anna: Träning kan vara kul

Det här med träning kan vara så tudelat. Länge var det något jag gjorde allt för att undvika. Jag tyckte helt enkelt att det orsakade mig mer lidande än nytta, och då såg jag verkligen ingen anledning. Visst vet jag att kroppen mår bra av att röra på sig, men... Jag mådde ju bara psykiskt dåligt när jag försökte, så jag drog slutsatsen att jag helt enkelt mådde bättre av att låta bli.
Träning har aldrig funnits naturligt i min vardag. Jag är uppvuxen på en bondgård där fysisk styrka och uthållighet självklart var nödvändigt. Men träna? Helt onödigt när man mockar koskit för hand (ingen automatisk utgödsling där inte!), bär hö- och halmbalar, hugger och bär in ved, jobbar i skogen, sätter upp stängsel. Ja, ni fattar. Jobbet i sig är träning nog.
När jag sen började skolan hade vi ju gympalektioner. Halvkul så länge vi gick på låg- och melllanstadiet. Jag hade en väldigt bra klass. Och att idrotta på fritiden när man bor mitt ute på landet? Killarna hade ett fotbollslag, tjejerna kunde rida. När jag gick i fyran startades fotbollsträning för tjejer på sommarlovet. Jag gick två gånger.
På högstadiet började idrottslektionerna bli prestationsinriktade och då försvann all glädje ur lektionerna för min del. De har inte kommit tillbaka förän nu, runt 20 år senare.

Eftersom vi nu inte bor på en bondgård ute på landet, med skogen som lekplats och fritiden full av bus och spring, så vill jag visa mina barn att man kan ha en aktiv livsstil som är kul. Att träning inte bara är organiserade lagidrottsträningar eller prestationsinriktad träning där man måste uppfylla mål.
Vid det här laget har ni nog redan förstått att vi gärna ger oss ut i skogen när vi är lediga. Sonen, som fyller sex år nästa vecka, älskar att cykla på mtb-banan och är mycket bättre på det än jag. Idag följde han med mig ut på en löparrunda på morgonen, efter frukost.
Han har pratat länge om att han vill följa med mig, och idag var det dags. Han ville springa i elljusspåret, så gemensamt kom vi fram till att vi skulle börja med det kortaste spåret, på 1,7 km, och om vi orkade så kunde vi springa längre sen. Det är inte så mycket backar på den slingan, men det är ändå "på riktigt".

Jag hade berättat tidigare att det är bra att springa supersakta i början, för då orka man ofta springa längre än om man springer så fort man kan redan från början. Tydligen tog han till sig det, för jag lovade att han fick bestämma takten. Lugnt började vi jogga, och efter ca 300 meter tog vi en kort gå-paus. Och så fortsatte vi hela varvet runt. Vi joggade sakta, pratade en massa, och gick små korta bitar ibland.
Väldigt mysigt måste jag säga! Jag är väldigt imponerad, trodde absolut att han skulle rusa på för fort och inte orka hela varvet, men han var väldigt förståndig. Det märktes att han var lite trött i benen när vi närmade oss målet, men han kämpade på och sprang de sista 20 meterna fram till trädet som vi bestämt var vårt slutmål.
När vi gick hemåt igen så pratade vi lite om hur det gått. "Lite kul och lite jobbigt" tyckte han, och det är väl en ganska bra sammanfattning av hur ett bra träningspass ska kännas. Och som det verkar nu så vill han följa med fler gånger.
Såna här gånger tycker jag absolut att det är värt att offra lite av kvalitén på mitt eget träningspass. Jag har ju ingen målinriktad träning egentligen (ok, ska springa två lopp i maj/juni, men med målet att ta mig runt), så att visa mina barn att träning kan vara nåt kul är väl ett minst lika viktigt mål som att öka min egen uthållighet?

Heidi: Long time no run

Nu har jag börjat jobba måndag till fredag med "normala" kontorstider, och jag har märkt att det inte bara är fördelar med det. Det jag såg fram emot med det här upplägget var att kunna få vara ledig varje helg istället för varannan, som tidigare. Plus att slippa gå upp 03.45 varje morgon jag skulle till jobbet. Och det är faktiskt riktigt skönt att kunna sova några timmar extra, äta frukost hemma och sen vara ledig varenda helg, precis som "normalt folk". 

Men det jag inte tog med i beräkningen var träningen. Löpningen blir lidande. Förut kunde jag utnyttja de lediga vardagarna till att springa. Eller det faktum att jag ibland slutade runt 13 gjorde att jag kunde hinna med en löprunda innan jag hämtade barnen. 

Nu slutar jag runt 16.30-17 och då blir det hämtning av barnen, middag och sen är det kväll. Varannan vecka funkar ju träningen utan problem, men jag kan ju inte bara springa varannan vecka. Abstinensen kommer smygande... 

Idag hann jag med en liten kort runda och det var så skönt! Solen värmde skönt. Det räckte med en långärmad tröja och väst. Och jag skippade understället under löpartightsen. Vårtecken, helt enkelt! Nu vill jag bara springa mer! Och längre! 

Abstinensen börjar bli påtaglig nu. Letar efter lopp att kunna anmäla mig till. Börjar nästan bli besatt... Det blev ju inte bättre av att jag råkade få reda på att vårt företag har några gratisplatser för vissa lopp. Började genast fantisera om allt jag skulle kunna springa på jobbets bekostnad. Women's health halvmarathon, Stockholm halvmarathon, Stockholm marathon... Eh, nej... Dags att lugna sig lite!

Igår fick jag dessutom ett lockande nyhetsbrev i mejlen. Det handlade om STHLM challenge. Fyra lopp i Stockholm under året. STHLM trail run, STHLM 10, STHLM Urban trail och STHLM above & below. Jag kände bara att det här är något som jag bara MÅSTE göra! Anna och jag är ju redan anmälda till STHLM 10 och med lite tur kan jag få STHLM trail run via jobbet. Då är det ju bara två lopp kvar. Och STHLM above/below springer man tydligen i avstängda tunnlar på Södermalm, hur spännande låter inte det? 

Abstinensen är lindrad, åtminstone för tillfället. Men året har många dagar. Och det finns fler lopp...

Men vi börjar med anmälningarna till STHLM challenge. Vem är med mig och springer STHLM challenge i år?

Anna: Semesterplanering

Då var det den tiden på året igen. Semesterveckor ska fördelas på jobbet, så med en förhoppning om att få se så mycket som möjligt av Tour de France, cykla och få tid med familjen ska önskade veckor fyllas i ett schema. Det är mycket som ska hinnas med på några veckors ledighet. Att vila på semestern? Nja, det hinner en väl inte?  

Å andra sidan får jag ägna några veckor åt de saker som får mig att må som allra bäst, och det är väl 

 också en form av vila.

Varken jag eller maken är såna som kan ligga på stranden en hel semester. Vi har ett gemensamt naturintresse, och vi gör som bekant hellre utflykter i naturen än åker till lekland med barnen. Våra semestrar brukar följa samma mönster. Det har blivit en del resor till fjällen. Mest dagsturer i Härjedalen, men för ca 15 år sen (hjälp, vad längesen!!), gick vi Ammarnäs-Hemavan på Kungsleden.

Ruändan. Här har jag varit många gånger. lättvandrat och många typer av natur. Man kan välja mellan att gå ca 3 km, 5 km eller 8 km, beroende på vad man vill se och hur långt man orkar gå.

Såna vandringar känns inte aktuella i nuläget. Dottern fyller tre år i sommar, att bära henne skulle innebära att en av oss vuxna får bära hela familjens packning. Och hon orkar inte gå så långa sträckor. 

Att titta på vattenfall är en av sonens önskemål inför semestern. Han är, liksom jag, väldigt förtjust i såna. Det här finns i skogen i närheten av Ljusnedal i Härjedalen, I sammar siktar vi på bl a Tännforsen.

Men vi vill upp till fjällen i sommar också. Kanske Jämtland och en tur in i Norge.
Vi brukar alltid hyra en stuga, men nu tänkte vi bo i tält, och troligen några nätter på vandrarhem, fjällstationer och liknande. Bara det att tälta är ju ett äventyr i sig. Att tälta med barn blir både spännande och mysigt. Vi tänkte provtälta nån natt eller två här i närheten innan vi ger oss iväg. Testa hur det går, hur barnen reagerar och vad vi egentligen behöver ha med oss ut i fält. 

Sylmasivet med sin glaciär. Moln som väller in i Tempeldalen. I sommar hoppas jag få se Tempeldalen på nära håll.

Efter min längre semesterperiod jobbar jag bara en vecka, sen tar jag semester igen. Tillbaka till fjällen -fast utan familjen den här gången. Heidi och jag planerar en ny vandring. I ungefär samma område som förra gången, fast med start i Ljungdalen. Underbart!

Anna: I förkylningens grepp

Den där förkylningen vi drog på oss förra veckan är en envis rackare. Ingen feber eller halsont längre, men hostar och snorar. Och kroppen börjar längta efter att träna igen, men med halvtäppt näsa och hostattacker känns det inte så lockande. Men nåt yogapass under dagen borde väl funka? Satsar nog på det.
Funderar på annat jag vill träna när förkylningen mattats av ytterligare. Trainern finns ju nära till hands. Maken har omkallibrerat den så att det ska motsvara verkligheten bättre, för den visade rätt skeva siffror tidigare.
Sen längtar jag ut på skogsstigarna. Jag vill komma igång med löpningen igen nu! Eftersom jag tydligen är anmäld till ett mil-lopp i mitten av juni så känns det som om jag borde ta tag i träningen nu. I maj blir det Vår-Ruset i Uppsala också, så det känns ju som ett bra delmål.

Anna: Rapport från pulkabacken

Det är inte bara Heidi som återupplivar gamla minnen. Äntligen fick vi lite snö (igen), och det råkade sammanfalla med solsken, minusgrader och en ledig dag.
Sonen och jag har pratat om att göra en pulkautflykt i snart ett halvår och nu i veckan blev det äntligen av!

Vi sprang runt i underställ på förmiddagen och gjorde matsäck, letade fram fårskinn till dotterns pulka och plockade fram lämpliga ytterkläder och sen gav vi oss av. Inte alls långt från oss finns ett naturområde som sommartid betas av kossor. Där finns en del långa, flacka backar och de passar perfekt för pulkaåkning! När det bara är 3-4 cm snö, med ett islager under, får man riktigt bra fart där - utan att man slår sig om pulkan välter.

Det ser inte ut att vara mycket lutning, men vi fick riktigt bra fart i den här backen. Det är ju lättare att gå tillbaka upp när det inte är så brant också.

Så upp och ner i den backen gick/sprang jag många gånger. Dottern tyckte nämligen att det var ungefär lika kul att åka nerför som att låta mig dra henne ("Spring, mamma!") uppför. Och några gånger fick jag åka ner också, vilket barnen tyckte var nästan lika kul som att åka själva. Att putta mamma nerför backen var nog en av dagens höjdpunkter. Inget av barnen ville dra upp mig igen däremot...

Vi hade med oss mackor, blåbärssoppa och kaffe, så när det började närma sig lunchdags tog vi en paus i åkandet och åt lite matsäck. Sen var det dags att åka lite till innan vi gick hem igen.

Kaffe smakar alltid bättre utomhus. Även om det är ur termos och inte nykokt för en gångs skull när jag är i farten.

En jättemysig utflykt, är verkligen glad att den blev av! Jag brukar sällan göra såna här saker själv med barnen, men när det väl blir av lovar jag mig själv att bli bättre på att ta med dem ut på små vardagsäventyr. Alla uppskattar det och det är fina minnen att plocka fram när allt känns tungt och grått.

Tyvärr fortsatte inte veckan i samma glada anda. Medan jag och barnen var ute och åkte pulka satt maken på jobbet med en begynnande förkylning. På eftermiddagen kom han hem med feber och under onsdagen och torsdagen så blev vi andra också dåliga. Och visst är det mysigt när hela familjen gosar ihop sig i soffan och ser på Totoro, men det är ändå bättre att få vara friska. Så vabruari är igång nu, och jag är rädd att det här bara är början...

Heidi: Tillbaka till gympasalen

Att komma igång med styrketräningen. Det har jag ju tjatat om ett tag nu. Att det skulle vara så bra för löpningen. Att jag verkligen skulle behöva träna armar och axlar, mina svaga punkter, helt enkelt. Och så hände det! Jag skrev ju om både provapå-träningen på gymmet och om gymkortet jag köpte. Så hur går det för mig?
Jo tack, i teorin går det jättebra!! Planen var att försöka komma iväg åtminstone en gång i veckan, det är ju ändå realistiskt för en nybörjare. Men i praktiken blir det nog ändå en gång varannan vecka (vilket ju är bättre än aldrig). För nu är det så att om jag ska träna på gymmet, måste jag göra det när jag inte har barnen hos mig (ja, livet ser ut så numera), vilket alltså är varannan vecka. Då kan jag passa på att komma iväg på kvällarna och köra något pass och kanske simma också. Så just nu är den realistiska målsättningen på den nivån.

Jag har hunnit gå på totalt tre pass, om man räknar med provträningsveckan. Och jag har hunnit konstatera en sak: Jag gillar inte uppvärmningen.
På alla dessa tre pass har det förekommit en uppvärmning i form av koordinerade hopp och skutt till musik. Antingen på stepbräda eller direkt på golvet. Jag har fullt upp med att försöka följa stegen (helst någorlunda i takt med musiken också) så att jag inte ser ut som ett mähä med klumpfot. När jag precis lyckats hänga med, ja då blir det ny stegkombination! Och om det inte var nog med det: "Då tar vi med armarna också!" ropar den käcka, vältränade instruktören med ett sadistiskt leende. Och då är jag helt borta. Stannar upp, svär lite inombods och funderar på om det verkligen är värt att fortsätta. Sneglar lite mot klockan, 59 minuter kvar av passet. Sneglar mot dörren. Räknar antalet steg det skulle ta innan jag skulle vara framme. Dörren är ju ändå olåst, jag är ju här frivilligt... Ja, jag är här frivilligt. Det är inte skolgympa. Jag är inte 14. Jag är 34. Det skiljer 20 år i tid, men känslan är precis som hos den 14-åriga Heidi som bara skulle vilja sjunka ner genom golvet och försvinna. Hon som alltid blir vald sist när det ska spelas lagsporter. För ingen vill ju ha någon utan koordination och bollsinne i sitt lag. Men jag är här frivilligt. Jag är inte i gympasalen på St Olof. Jag är på Hälsohuset i Knivsta. Och jag är här för att jag vill ha en stark kropp, springa fortare och förbli skadefri. Jag är inte här för att bedömas och få betyg. Det har absolut ingen betydelse om jag gör "rätt" eller "fel", ingen dömer. Ingen skrattar. Instruktörens leende är äkta. Vi är alla vuxna och vi är här frivilligt av olika skäl.
Uppvärmningen tar bara 5 minuter. Sedan blir det ett riktigt skönt och utmanande styrkepass. Jag är helt slut efteråt. Och lycklig. Det är den största skillnaden mellan Heidi 14 år och Heidi 34 år. Att jag är glad och lycklig efter ett träningspass. Och längtar tillbaka!

Heidi 14 år och Heidi 34 år. 0 år skillnad i ångest. 100 år skillnad i känslan efteråt.

Och uppvärmningsångesten? Jag får helt enkelt leva med den! Jag tror ändå att ju mer vi utsätts för våra rädslor, desto mindre kommer vi att påverkas av det till slut. Så jag kommer att stå där även om två veckor. Hoppa runt och vifta med armarna i otakt. Trampa mig själv på tårna. Snegla mot klockan och dörren. I fem minuter. För sedan kommer belöningen. Och det är jag värd!