Heidi: Ge mig styrka!

Styrketräning. 

Det är något kusligt med ordet. Jag får genast en massa bilder i mitt huvud. Bilder som man ser ibland på diverse instagramflöden eller facebook. Pretentiösa svettiga gymselfies med platta magar och spända biceps inklämda i minimala toppar så att vi verkligen inte ska missa de välformade musklerna. Man kan ju få prestationsångest av mindre! Nu vet jag ju att det enda sättet för mig att få en så platt mage är via photoshop, så riktigt så höga förväntningar har jag inte. Man måste ju ändå vara realistisk. 

Men tillbaka till verkligheten. Eftersom jag oftast springer, så tränar jag ju benen mest. Jag försöker lägga in terränglöpning till mina pass under veckan. På så sätt får mina ben lite mer varierad träning istället för att bara springa i bekvämt plattmark. Men den övriga kroppen får inte lika allsidig träning. Visst tränas ju coremuskulaturen lite vid löpning också, men jag vet att jag skulle må bättre av att lägga in mer specifik coreträning. Samma gäller armar och axlar. De är alldeles för klena.
Så ja, styrketräning är lösningen. Men det är ju så förbenat tråkigt! Jag vill inte träna på gym. En gång i tiden gjorde jag det, hör och häpna! Men det var aldrig roligt, mest bara nödvändigt ont.
Så hemmaträning är det jag får satsa på. Jag har hantlar, gummiband, matta och gymboll. Bara att sätta igång!
Men nej. Jag har gjort lite halvhjärtade försök till övningar framför tv:n, för att distrahera mig från de monotona, tråkiga övningarna. Och de få gånger som jag har övervägt att köra ett riktigt styrkepass, har det slutat med att jag sticker ut och springer istället. Eller ställer mig på crosstrainern. För det är mycket roligare än att lyfta tunga saker eller göra situpser eller plankan.
Samtidigt vet jag att jag kommer att bli snabbare och smidigare i min löpning bara jag kommer igång med styrketräningen. Men ändå händer det inget. Så nu krävs drastiska åtgärder. Första steget är att nu officiellt annonsera att jag kommer att börja med styrketräning i någon form! (För om man läser det på internet, så måste det ju vara sant, eller hur...?) Nästa steg är att hitta någon form av styrketräning som är roligt. Helst lika roligt som löpning (haha! Lycka till!). Kom gärna med förslag, för annars kan det bli ett mission impossible.  Det tredje steget blir också svårt: att göra det till en vana. 

Så vi kan väl kalla det här för Heidis styrketräningsutmaning? Eller mission impossible funkar nog lika bra... Men målet är alltså att komma igång med regelbunden styrketräning, minst en gång i veckan. 

Jag lovar inget. Jo förresten, en sak lovar jag: ni kommer aldrig att se en svettig gymselfie från mig!

Anna: Planer för sommaren

Nu är det bara knappt två veckor kvar, sen får jag en lång och välbehövlig semester. Det ska bli jätteskönt! En del tid kommer att tillbringas framför TV:n, på lördag börjar Tour de France. I tre veckor ska de cykla. Längtar!
Men jag vill göra annat än att se på TV också. Semestern inleds med en fyra dagar lång resa till Dalarna. Vi ska gå på Tomteland och åka till rovdjursparken i Orsa. Vi kommer att bo i en stuga i Gesunda, så jag planerar en löptur på Gesundaberget.

I augusti ska vi upp till Bruksvallarna och fjällvandra. Älskar att vara där. Förra året hyrde jag och min bror en varsin mtb och cyklade en dag. Vi kanske gör så i år också. Löparkläderna får följa med dit också. Vem vet, det kanske blir en liten runda nån dag?

Annars lär det bli en del cyklande, både landsväg och mountainbike. Ska bli skönt att inte vara lika begränsad tidsmässigt! Ser fram emot längre turer på vägarna - och i skogen!
Jag bytte däck på racercykeln här om dagen, de hade spruckit en del under vintern så det kändes lite osäkert att köra. Men nu har jag nya, fräscha däck, och det känns mycket bättre! Ska bli kul att se om jag märker nån skillnad på rullningen. Innan hade jag ett par Vittoria (Rubino om jag minns rätt), som satt på när jag köpte cykeln. Nu testar jag Schwalbe. Väldigt lätta att få på fälgen i alla fall, det gick med bara fingrarna vilket också är det bästa eftersom det är mindre risk att man klämmer sönder slangen. Så det är ju ett plus i alla fall.

Jag hoppas också på flera utflykter i skogen, både med familjen och Heidi. Snart blir det blåbärssäsong, och om vi båda råkar vara hemma då vore det kul att packa kaffetermosen och ge sig upp i skogen.
Att provgå långt i terräng med rätt skor och packning inför vår fjällvandring (som närmar sig rasande fort!) vore också kul att göra.

Som ni märker så hoppas jag på en ganska aktiv, men kravlös, sommar. Jag känner egentligen inga prestationskrav utan att jag faktiskt rör på mig på något sätt, helst näst intill varje dag även om det bara är en barnvagnspromenad eller lite tid med balansplattan.

Vad har ni för planer för sommaren när det gäller träning och motion? Vad inspirerar er?

Veckans utmaning v 25

Utmaningen den här veckan var core-träning. Bålen helt enkelt. Nånting som vi båda vet att vi borde lägga mer tid och energi på, men det är liksom mycket roligare att cykla och springa...

Anna: Ganska tidigt under den här veckan gav jag mig ut på en liten löparrunda innan jobbet. Det var en sån där dag när aktiviteter på förskolan var inplanerade, så jag lämnade barnen och fick lite egentid. Väl hemma igen blev det lite rygglyft och 3x45 sekunder planka innan jag hoppade in i duschen. Mer core än så blev det inte. Inte medveten träning i alla fall.

Heidi: Det här skulle ju bli lätt! Maken och jag kör ibland ett core-program på 45 min som vi har på DVD, så jag tänkte att vi borde åtminstone hinna köra det en gång under veckan... Men nej. Veckan gick i jobbets tecken. Och under midsommarhelgen var vi hos svärfar. Så där passade jag på att spontantesta en ny träningsform som jag kallar för: "plankan på studsmatta, med hoppande barn". Inte helt lyckat, kan jag meddela. Tror inte att denna träningsform kommer att slå igenom under den närmaste tiden...

Eftersom det nu vankas semester på många håll i landet, tänkte även vi unna oss lite semester från veckans utmaning. Istället kommer här en sommarutmaning: Se till att ha en aktiv sommar! Ta promenader och njut av sommaren oavsett var i världen du befinner dig. Spring ute, bada mycket, paddla kanot, spela kubb, gå på utflykter med nära och kära. Visst kan du sitta i solstolen eller på stranden i flera timmar också, men se till att lyfta på rumpan lite då och då också! 

Ha en trevlig sommar! Veckans utmaning är tillbaka i augusti, ungefär när skolorna startar igen. 

(Även om utmaningen tar semester, kommer vi fortfarande att uppdatera bloggen med jämna mellanrum) 

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: Trötta fötter, pigga ben

De senaste dagarna har jag känt av en trötthet i fötterna. Inte trött i benen eller så, men fötterna är liksom... Matta. På jobbet går jag hela dagarna - när jag inte kör truck. Golven är hårda, skorna också. Både pga stålhätta och sula utan minsta dämpning. Stöd för fotvalv är också minimalt. Sjukt att så "bra" skor ska kosta så mycket. Visserligen ingår de i arbetskläderna så jag behöver inte köpa dem, men ändå. Funderar på att skaffa vettigare sula till dem.
När jag slutar jobbet på kvällen, speciellt nu när det varit lite varmare, känner jag hur vätska samlats i fötter och underben och hur trötta fötterna är. Kompressionsstrumpor vore skönt, men det blir ju så varmt. Ingen AC på mitt jobb inte. Och minimala vädringsmöjligheter.
Så vad ska jag då göra åt mina trötta fossingar? Har funderat på fotgymnastik för att stärka dem, inte bara för jobbet utan också för löpning, vandring och för att de ska hålla på sikt. Fungerande fötter känns viktigt.

Jag har köpt och börjat använda en balansplatta, (Från Flying Tiger, tidigare TGR. 70 kr, tyckte det var prisvärt!) gör tåhävningar från avsats (även på jobbet, man får någon minut dötid vid kartong-komprimatorn ibland, och det ligger ofta lastpallar i närheten.), men skulle behöva nån mer övning.  Knöla ihop handduk med tårna?

Till och från har jag testat olika svalkande fotkrämer med lavendel, pepparmint eller mentol, och det är en rätt skön känsla. Igår köpte jag en ny, passade på att utnyttja en rabattkupong på 20% som jag fick när Heidi och jag sprang Vårruset.  

Älskar Weledas handkräm med havtorn, så deras foot balm fick också en chans. Luktar en del (superkonstigt enligt sonen), men inte jättestarkt, och visst känns det som om fötterna svalkas och blir mindre svullna. Smörjde innan och efter gårdagens arbetspass, och det blir helt klart skillnad. Jag är fortfarande trött i dem, men när man är mindre svullen känns det ju lite behagligare i alla fall. 

Men tips på ovarma, knähöga kompressionsstrumpor mottages gärna! Och jag sliter strumpor snabbt (spetsiga hälar...), så inte allt för dyra helst.

Heidi: En hyllning till alla mina hurtbullar

Ni vet en sådan där hurtbulle? Visst är de jobbiga ibland? Vissa av dem verkar ju träna precis hela tiden! Man undrar lite hur de orkar. För de är ju bara helt vanliga människor. Människor som finns i din närhet. Din bästa vän, din granne eller din kollega kan vara en hurtbulle. Likaså din bror, moster, mamma eller till och med din egen make/maka kan visa sig vara det! Någon som aldrig har varit speciellt hurtig kan helt plötsligt få för sig att börja träna. Och de verkar alltid kunna hitta tid till det också. När du vaknar på morgonen har hurtbullen redan sprungit en morgonrunda eller cyklat till jobbet. Regn och rusk verkar inte heller stoppa hurtbullen. Eller kyla. Nej, en hurtbulle håller igång året runt och dygnet runt! Och hen verkar dessutom tycka om det! 

Vi känner alla minst en sådan. En sådan där hurtbulle som verkar lite extra galet hurtig ibland. Jag har flera stycken i min närhet (det kanske är just du?): Till exempel finns den där pappan som fick en springvagn i present och gladeligen tar med barnen på en löprunda. Eller hon som utbildade sig till PT och verkar nästan bo på gymmet. Eller grabbarna som utmanade varandra att genomföra en svensk klassiker. Och så har vi hon som ställde sig på startlinjen på Stockholm marathon, trots att hon hade feber. Och hon som tycker att det är roligt med krävande och leriga hinderbanor. Och så har vi hon som tar sig tid att spela innebandy med tjejgänget ibland. Eller han som cykelpendlar några mil till jobbet flera gånger i veckan. Och hon som har börjat träna med en löpargrupp. Sen finns det ett par familjer som fjällvandrar varje sommar, oavsett väder. Och så har vi mamman som bestämde sig för att genomföra tjejvasan i vintras. Och så han som brukar delta i en 24h vandring varje år. Vi har också han som aldrig hade tränat i hela sitt liv, träffade en triathlonhurtbulle och nu är själv en inbiten och vältränad åretrunt cyklist. Och hon som passar på att träna med tränings-DVD eller Youtube när barnen lagt sig. Sen finns det hon som åker till gymmet direkt efter jobbet för att träna med sin PT. Och tjejen som sprang en halvmara fast hon inte hade tränat så mycket som hon hade tänkt. Vi har också paret som tillbringar en stor del av sin lediga tid med att gå från hål till hål på golfbanan. Eller kusinerna som har hållit på med hästsporter sedan de var små. Sen finns den där kollegan som tycker om att springa ultralopp. Eller han som ägnar hela fritiden åt att ordna gratis träning och inspirera andra till ett aktivt liv, helt ideellt. Eller hon som egentligen inte tränar, men kan hugga ved i flera timmar, bara för att "hon behöver det". Och hon som kämpar med sin rehabträning för att kunna springa igen, eller dansa. Eller han som utmanar en i plankan när det blir fest. Och hon som längtar efter att cykelsäsongen börjar, så att hon kan köpa en till cykel. Eller hon som promenerar några kilometer hem till mig för att ta en fika.

Som synes, så har jag många hurtbullar omkring mig. Alla ovan nämnda personer finns på riktigt. Du kanske rent av är en av dem? En av dem som i mina ögon är lite överdrivet hurtig ibland. Då kan det ha hänt (och händer nog ännu) att jag har suckat och kallat dig för galen, och frågat dig hur du orkar hålla på med det som du gör. Men i hemlighet har jag också varit imponerad av din prestation och önskat att jag också kunde vara åtminstone lite hurtig. Inte för att jag skulle vilja träna på gym (för mycket folk), springa leriga lopp (vill inte bli smutsig) eller göra klassikern (har inte stått på skidor sedan mellanstadiet och är rädd för vatten). Men jag är ändå imponerad. Och framförallt har jag blivit (och blir fortfarande) inspirerad av er alla. Du kanske inte själv identifierar dig som hurtbulle eller källa till inspiration. Men det är du. Just du kanske inspirerar någon att ta det där första steget till träning, eller till att våga prova något nytt. Det kanske är just du som har inspirerad mig till att bli en hurtbulle? För hur det nu kommer sig, så har jag också blivit en sådan!
Jag har utvecklats från "en som springer ibland" till att bli löpare. Jag har inspirerats till att våga springa längre och utmana mig själv ute i löpspåret. Senare i år ska jag testa fjällvandring för första gången i mitt liv. Och vem vet, kanske kommer jag att en dag träna i en löpargrupp eller med PT? Eller skaffa mig en (riktig) cykel? Och även om jag troligtvis aldrig kommer att frivilligt kasta mig ner i en lerpöl, gå en runda på golfbanan eller genomföra En svensk klassiker, kommer jag alltid att tycka om att lyssna på dig när du berättar om din träning, eller lägger upp bilder på Facebook. Och även om jag kommer att skaka på huvudet ibland och med en suck konstatera att "du är ju helt galen!", så menar jag det med kärlek. Fortsätt dela med er av er själva och era prestationer, oavsett hur stora eller små den än är. För jag känner mig så hemma bland er, mina galna hurtbullar!

Anna: En inte längre så hemlig dröm

Sen drygt ett år identifierat jag mig som cyklist. Nu har det tyvärr varit glest mellan cykelpassen ett tag, men det är ändå där mitt hjärta finns. Längtansfullt kan jag stå i förrådet och stryka med handen längs ramen på både racern och mountainbiken. De är mina älsklingar.
Men jag har fått upp ögonen för det här med löpning också. Det började mest som ett sätt att hålla igång efter cykelsäsongen. Jag hade ju märkt hur bra jag mådde när jag motionerade regelbundet, och den känslan ville jag behålla även under vintern. Så jag skaffade ett par ganska simpla skor och började springa lite. Det var inte så vidrigt som det varit under skolåren, men det var väl mest för att jag kommit på att det var skönt att röra på sig. Jag som så länge tyckt att löpare ju är lite märkliga och undrat hur de kan stå ut, rent av njuta, av det där monotona hetsandet längs vägar och elljusspår, måste nu motvilligt erkänna att jo - Jag fattar. Löpning kan vara avslappnande, tillfredsställande och när allt stämmer faktiskt riktigt skönt.

När jag cyklar så kör jag gärna på mindre vägar och insuper natur, växtlighet, dofter... Det är inte bara motionen utan hela landskapet som gör att jag tycker det är så härligt. Inte riktigt samma känsla när man springer varv i spåret... Men när jag tar mig ut på andra ställen, till stigen utmed sjön eller skogsvägar, då blir det också roligare att springa. Att jag trivs ute i naturen är ju ingen hemlighet. Inte heller att jag längtar upp till fjällen så jag nästan håller på att spricka nu.

Lite i hemlighet började jag fundera på det här med att springa i fjäll. Visst älskar jag vandringen med allt vad det innebär. Lunken, rasterna, att sitta i en solig sluttning och dricka kaffe och äta en chokladbit med milsvid utsikt omkring sig.

 Men nu när jag faktiskt börjar erkänna att jag nog är en sån som springer också (Kanske rent av en löpare?), så funderar jag på om det inte vore en lämplig utmaning till nästa år att springa nåt lopp i fjällmiljö. Inte en hel mara, jag springer ju bara 5 km på platt mark i nuläget. Men nån mil känns ju också lite onödigt kort med tanke på att det är en rätt lång resa. Att åka 50-60 mil för att springa en mil, hur vacker natur det än är, det känns lite futtigt...  Men en halv mara då? Eller liiite längre? Salomon27k i Bydalsfjällen kanske? Tar jag mig vatten över huvud som ens tänker tanken? Det är ju trots allt 22 km längre, i mycket tuffare terräng, än vad som är ett normal pass för mig nu. Fast jag har ett år på mig att stärka fotleder, backträna och sakta men säkert bygga upp konditionen och styrkan. Mer cykel, mer styrketräning och mer löpning. Förhoppningsvis hittar jag tid, åtminstone nu under de närmaste månaderna när maken inte Vättern-tränar längre.