Heidi: Vägen till ett halvmarathon

Halvmarathon... 21,1 km... Eller 21 098 m, för att vara helt exakt.

Om man normalt springer 5-6 km och tycker att 8 km är ett långpass, kan en halvmarathon verka nästan omöjlig. Så var det för mig för ett år sedan. Det var ungefär då jag bestämde mig för att jag skulle springa Women's Health halvmarathon 2016. Jag hade sett sändningen på webben och blev väldigt inspirerad. Det skulle vara en lagom utmaning, något som gick att genomföra bara jag tränade ordentligt.

När jag tittar igenom löphistoriken på Runkeeper, kan jag se min väg mot halvmarathon framför mig. Mina normala rundor var på just 5-6 km. Hade sprungit 8 km någon enstaka gång. Jag sprang mitt längsta träningsrunda på min födelsedag den 4 maj 2015: 9,3 km. Några dagar senare, den 19 maj, sprang jag min allra första mil. Det var Blodomloppet i Uppsala, som jag genomförde tillsammans med maken. Nästa mil sprang jag på nästa lopp, Nike Women's 10K den 27 juni. Efter det märks det att 8 km rundan börjar bli mer en standardrunda. Men fortfarande har jag inte sprungit någon mil vid träning. Utan nästa mil blir på Topploppet den 19 september. Topploppet följs av min största utmaning år 2015: Lidingöloppet 15 km, den 26 september. Jag hade roligt under hela loppet! Tog det extremt lugnt de första 5 kilometrarna, sedan var det ju bara 10 kvar, och en mil orkar jag ju springa... En av kommentarerna på min Runkeeper efter loppet var (från OW): "Nästa år tar du 30 km. Ta det bara lugnt de första 15 km sen är det bara 15 kvar och det orkar du ju!" Då skrattade jag lite åt den kommentaren (han har ju humor den där OW), men nu...?
Efter Lidingöloppet märks det en tydlig förändring i mina löppass. Nu börjar det dyka upp fler och fler löprundor på runt milen. Hösten var ju så torr och fin under 2015, idealiskt löparväder faktiskt!
Den 1 januari 2016 var det dags att öka distansen igen. Då sprang jag 12,5 km. Och om min 18 km runda den 9 mars och om när jag sprang hem från jobbet den 11 mars har jag ju redan skrivit om, det behöver jag inte upprepa. Men nu ska jag berätta lite om den där halvmarathon som jag har tjatat om så länge.

Eftersom jag har skrivit om förberedelserna och ömma lår redan tidigare så hoppar jag direkt till händelserna på plats.

Jag sprang tillsammans med Fair Trade runners, en ideell löparcommunity som har som syfte att ta ställning mot orättvisor, skapa trygghet i motionsspåren och allmänt fungera som löpande medmänniskor. Eftersom detta lopp i huvudsak riktar sig till kvinnor, skulle männen i Fair Trade runners fungera som support för oss. Vi hade ett eget litet tält för våra väskor och sedan skulle det finnas en depå vid 8/17 km markeringen (loppet var två varv, varav det första varvet var lite längre) dit vi kunde lämna dryck/tilltugg/kläder som vi ville ha under loppet. Behöver jag säga att den där depån var den jag såg mest fram emot under båda varven? Återkommer till det längre fram.

Världens bästa supportklubb?

Men nu till start. Vi tittade på när tävlingsledet startade. Motionsklassen startade 5-10 minuter senare.

Snart start för tävlingsklassen

Pre-run selfie med Anna (och några till)

Jag sprang de första kilometrarna tillsammans med min kompis Anna (inte hon jag bloggar med, en annan Anna). Vid 4 km ungefär sprang jag ifrån henne. Trots kylan var det en hel del folk ute och hejade. Det var vätskekontroller med lagom jämna mellanrum. Gillade bäst de som stod vi ca 6 km, log brett under båda varverna när jag passerade dessa ungdomar: "Här finns det vatten! Drickvatten! Drick vatten! Drick mera vatten!" Nästa varv bjöd de på energikakor och vatten och var minst lika glada fast de stått där i regn och blåst. För det regnade lite längs vägen. Inte så farligt när man sprang, det var faktiskt ganska skönt med några droppar.
Efter 6 kilometerskontrollen såg jag fram emot vår egen vid 8 km. Fick liksom lite extra fart när jag närmade mig det. Och så roligt att se dessa glada killar som stod där för vår skull och peppade (och fotade) oss svettiga tjejer! Jag tog några klunkar av mitt vatten och fortsatte.

Vid 8 km

Efter 12 km är det dags för varvning. Då springer man in genom startområdet igen och påbörjar nästa varv. Strax innan jag var där, blev jag varvad av Petra Kindlund, som alltså var på väg in i mål som vinnare av årets Women's Health halvmarathon. Hennes tid blev 1:23:53. "Och jag har 9 km kvar", kommer jag ihåg att jag tänkte när jag sprang förbi målet (då hade även tvåan och trean kommit i mål). Eftersom andra varvet var lite kortare så kändes det lite snabbare i början. Bra för den mentala tröttheten.
Jag kommer inte exakt ihåg när benen började bli möra, men det var nog någonstans där vid varvningen. Så småningom började jag även känna av knäna. Jag gick i de flesta uppförsbackarna. För när man inte springer så fort, är det nästan enklare att gå i backarna, man vinner inte så mycket på att springa just då. Jag kände också att jag inte ville börja springa igen efter att ha gått en bit. Men jag tvingade mig till det ändå.
Och så underbart det var att återigen se vår depå med de (fortfarande) glada, peppande (och fotande) killarna! Jag tror att min glädje syns på bilden. Jag tog med mig en gel som jag hade där och staplade vidare.

Energipåfylling vid 17 km

Någonstans här (tror jag) började det hagla. Inte roligt. Men åtminstone blir man inte blöt, för haglet studsar av kläderna på en gång. Men ändå... Till slut tog det slut dock.
Det gjorde nog mina ben och knän också. Jag tänkte att jag orkar int springa mer. Vid 19 km är det en liten backe som jag gick i. Och så svårt det var att börja springa igen efter det! Men jag tvingade mig. En del av min motivation var nog när jag såg på klockan då och tänkte att "Wow! Jag kanske kan komma in runt 2 h 20 min! Men då måste jag springa". Jag tänkte att nu har jag ungefär 2 km kvar, det är som ett varv hemma i elljusspåret, det borde jag springa på ungefär en kvart.
 Vid 20 km (och självklart på samma ställe vid varvet innan) står en av reportrarna från Women's Health redaktionen och peppar, hejar och ropar åt oss hur fantastiskt duktiga vi är (och hon då, som har stått där och pratat och hejat i nästan tre timmar snart!). Det gav mig en sista boost att orka till mål. Som tur var så är det väldigt flackt, nästan lite neråt, mot målet. Så det var bara att hasa sig i mål. Och vilken känsla!
JAG har sprungit ett halvmarathon!!

Medaljen

Jag fick mitt snygga armband (istället för medalj), ett glas bubbel, vatten, banan och en energibar. Händerna var fulla och benen stumma och knäna ömma. Jag staplade in i Fair Trade runners lilla tält och mötte dem som hunnit i mål före mig. Stämningen där var på topp. Jag frös. På med kläder fort. Kände doften av kaffe. Såg några med något rykande i kopparna, då hade jag helt plötsligt ett nytt mål att fokusera på. "Var hittade ni kaffe?" fick jag fram samtidigt som jag huttrade i ett hörn av tältet. "Där borta vid Gevalia-bilen, precis efter wrapparna". Jag skiter väl i wrappar, tänkte jag, ge mig kaffe! På med huva (för nu regnade det) och ut på jakt efter kaffe! Fick tag på både kaffe, choklad och en wrap. Mmm, så gott med kaffe!

Alla som sprang för Fair Trade runners genomförde loppet (det var fler som sprang sitt första halvmarathon). Till och med hon som hade sönder sin hälsena någonstans längs vägen (aj!). Hoppas att hon blir helt återställd.
Tänkte passa på att tacka för ett härligt supportteam! Jag springer gärna med er igen!

Resultatet, svart på vitt

Resten av kvällen har jag väldigt ont i knäna. Mest i den högra, som jag tejpar med sporttejp över natten. Den vänstra får ha ett stödförband. Firar med Voltaren, spansk ost och en god rökig whisky och drömmer om ett hus utan trappor...

Nu blir det en liten paus från långpass för att låta mina stackars knän vila. Sedan laddar jag om och siktar på nästa utmaning: Göteborgsvarvet den 21 maj!