Heidi: Ultravasan 45, att vada eller inte vada?

Min väg till Ultravasan 45 finns i förra inlägget. Men för att sammanfatta lite snabbt, så kommer förutsättningarna här:

• Längsta sträcka jag någonsin sprungit är ett halvmarathon. För ett år sedan. 
• Den här säsongen har jag max sprungit en mil. (typ en gång...)
• Väldigt lite träning i terräng. 
• Orolig för att få ont i knäna igen. 
• Endast ett par personer vet att jag ska springa UV45.
• Har precis erkänt för mig själv att jag ska springa UV45.

Oxberg, starten. När vi kliver av bussen är det uppehåll för tillfället. Luften är fuktig och lite kylig. Strax därefter börjar det regna igen. Ordentligt. Vi är många som tränger ihop oss i tältet som finns vid starten.
Funderar på det faktum att jag alldeles strax ska ge mig ut och springa 45 km. Hur länge kommer det att ta? Vi har 11h på oss. Jag vill klara det på under 8h. Mest av allt vill jag klara det, men lite press måste man sätta på sig själv. Och 8h kändes ändå realistiskt.

Till slut går starten. NU är det på riktigt! Det där som jag fantiserat om och samtidigt förnekat så länge. Nu händer det!
Jag springer i t-shirt och långa löpartights. Har klippt till extra ärmar av gamla (tjockare) strumpbyxor. Tänker dumpa dem någonstans längs vägen. Har också keps, vilket var det absolut bästa plagget att ha. Slipper regn i ansiktet. Springer i mina Salomon Speedcross 3, också ett bra beslut. Klarar mig helt utan skoskav och ont i fötterna.

Undrar om jag kommer att överleva?

Min taktik var att ta en kontroll i taget och dricka i alla vätskedepåerna. Det skulle finnas vatten och sportdryck var femte kilometer. I de större kontrollerna (Oxberg, Hökberg och Eldris) skulle det finnas allt från den traditionella blåbärssoppan till pannkakor, chips och saltgurka. Jag räknade ner till dessa kontroller. Här skulle det ätas!

Jag skulle också gå i alla uppförsbackar. Ultralöpare går i backarna, har jag hört. Och det gjorde jag. Gick i varenda backe. Och det fanns en hel del av dem, kan jag meddela, för jag gick väldigt mycket!

Första sträckan var längst, 17 km. Först en liten omväg innan vi skulle in på den "riktiga" Vasaloppsleden, sedan in till kontrollen i Oxberg. Under den här sträckan passar jag på att njuta av naturen, för visst var det vackert! Morgonluften var sval och syrerik. Dimman låg kvar bland kullarna. Sagolikt!

Vilken känsla det var att komma ut på den "riktiga" Vasaloppsleden! För nu kom ju en massa av UV90-löparna omspringandes! Och även löpare som sprang stafetten och kvartetten. Plötsligt var det mycket trafik i skogarna! Många "heja Lonesome" i spåret (för så gör vi, Lonesomers. Vi peppar varandra. Det betyder mycket).

Nu regnar det rätt bra. Leden är lerig och blöt. Väldigt blöt till och med! Vattenpölarna är mer som sjöar. Skogen känns oändlig. Jag längtar till första blåbärssoppan.

Och helt plötsligt är den där. Oxberg! Första delmålet! Regnar fortfarande mycket. Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Hittar ett ställe med tak över huvudet: Bajamajan. Reflekterar över hur obehagligt det är att dra på sig ett par trosor som är genomblöta och kalla av allt regn... Ut i regnet och fortsätt spring! Dumpar de blöta armvärmarna/strumpbyxorna nu. Nästa delmål blir Hökberg om 9 km, där ska det tydligen finnas pannkakor!

Vi sprang på fina stigar också.

Det regnar fortfarande rätt bra. Leden är ännu blötare och lerigare. Vattenpölarna är nu ännu större sjöar. Blir omsprungen av flera löpare. Springer om en del löpare. Pratar med några. Alla är peppande. Vi hjälper varandra i eländet. Vi sitter ju alla i samma båt, så att säga. Eller så önskar vi att vi hade haft en båt för att ta oss igenom vattenpölarna med. Eller ark. Ark hade varit bättre, men istället för djuren hade det varit fullt av leriga löpare...

Strax innan Hökberg inser jag att nu har jag sprungit ungefär ett halvmarathon. Det är ju det längsta jag någonsin har sprungit i ett streck! Allt efter det är mitt distansrekord! Och vi är inte ens halvvägs till mål. Hur ska detta gå?

Hökberg. Var är pannkakorna? Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Chips! Jag ser chips! Gud så gott! Och där är pannkakorna! Tar skydd med massörerna i deras tält. Träffar på några från "vårt" hotell. Pratar en stund. De springer vidare. Jag äter en halv pannkaka, för jag vet ju inte hur magen kommer att reagera med fast föda och löpning. Har ju aldrig testat det, kommer jag på nu. Tar lite mer chips och saltgurka. Tar skydd i bajamajan. Inser att jag inte kan tillbringa resten av dagen i en bajamaja i Hökberg, drar upp trosorna (den där känslan av blöta och kalla trosor...), funderar på om inte string hade varit bättre - mindre mängd blöt tyg mot rumpan... 

Det är svårt att komma igång och springa igen efter att ha stått still ett tag och hunnit bli lite kall och stel. Jag får tvinga mig iväg. Nästa delmål: Eldris om 10 km.

De efterlängtade pannkakorna. Och chips.

Det regnar ännu. Leden är ännu blötare och lerigare än innan, trodde inte att det var möjligt! Vattnet skvalpar skönt mellan tårna. Eller nej, det är inte alls skönt. Orkar inte riktigt parera och skutta bredvid vattenpölarna längre. Äh, skitsamma! Jag blir knappast blötare! Många andra löpare verkar tänka ungefär likadant, för vissa springer rakt igenom dessa insjöar som har bildats i Vasaloppsspåret. Vattnet skvätter åt alla håll. Återigen pratar vi med varandra. Vi som inte har så bråttom till Mora. Vi har ju faktiskt hela dagen på oss. Nästan i alla fall. 

Några kilometer innan Eldris händer något märkligt. Det slutar regna! Solen försöker titta fram. Känns helt plötsligt lite väl varmt efter de lite kyliga timmarna.
Ungefär samtidigt börjar jag känna av höger knä. Är fortfarande glad över att känningarna kommer först nu och endast i ett knä. Går en hel del nu. Kläderna har varit genomblöta sedan start. Jag inser att jag aldrig riktigt har sprungit i regn. Intressant.

Eldris! Eftersom solen skiner och det är uppehåll känns det okej att stanna till en stund. Dricker blåbärssoppa och kaffe! Gud så gott det var med kaffe just då!
Får ännu en gång erfara obehaget av att försöka hasa upp blöta, kalla trosor innan jag ger mig iväg på det sista kilometrarna mot Mora. Herregud! Jag kommer ju att fixa det här! Får lite tårar i ögonen när jag inser det.

Precis på väg ut från Eldris träffar jag på Caroline. Hon bor på samma hotell som jag. Hon haltar. Hon berättar att hon har ont i ankeln och känner sig väldigt långsam. Vi följs åt från Eldris och pratar. Hon förbannar alla som påstått att Ultravasan inte skulle vara så backigt. De skulle minsann få höra hennes åsikt om det! Men först måste vi orka till Mora.
Jag tycker att Carolines tempo är alldeles lagom för mig och bestämmer mig för att slå följe med henne enda till mål. Eftersom hon endast kan springa ca 500 m åt gången passar det mig bra, för det var ungefär 450 m mer än jag hade sprungit om jag hade varit själv. För nu var det riktigt tungt för benen. Och ont i knät. Vi går i uppförsbackarna. Caroline skriker ut sin vrede mot de stackars backarna mellan Eldris och Mora. Vi peppar varandra: "borde vi springa några meter?" "vi springer till kurvan/stolpen/pölen där, sen får vi gå" "nej, men visst är det här en backe? Vi kan inte springa än" osv.

Vi simmar genom vattenpölarna. Trampar i lera. Staplar uppför backarna. Pratar med folk vi ser. Skrattar åt eländet. "Har vi betalat för det här??" "Nu är vi snart framme!"
Någonstans längs vägen serverades coca cola på en av vätskestationerna. Jag tror inte att jag har druckit det på nästan 10 år! Men där och då var det riktigt gott!

Någonstans där (i en lång uppförsbacke, som också fick sig ett förtvivlat morr av Caroline) passerar vi den magiska marathongränsen. Det var ett ordentigt distansrekord för oss båda och vi gratulerar varandra med ett trött high five. Ett marathon! Wow! Och vi var inte framme i målet än.

Vi bestämmer oss för taktiken att gå mycket nu så att vi orkar springa hela vägen till mål. Vi går säkert ett par kilometer. Genom campingen. Uppför de sista backarna. Det fanns en del folk som hejade ju närmare målet vi kom. Jag är övertygad om att alla där omkring nu vet vad Caroline tyckte om dessa sista backar.
Vi ser kyrkan. Kommer in på sista asfalten. Nu, måste vi börja springa mot mål. "Nu är det inga fler backar!" ropar en herre i publiken till oss. "Lovar du?" ropar jag tillbaka. "Den har vi hört förr!" ropar Caroline. Hoppet må vara det sista som lämnar kroppen, men humorn är det nästsista.

Rondellen. Svänger vänster in mot upploppet. Solen skiner. Vi har ont. Folk applåderar, hejar. Speakern säger något om alla oss som sprungit i så många timmar medan resten suttit hemma i soffan. Det känns mäktigt att springa in under målportalen i Mora. 45 blöta och leriga kilometrar!
Insikten: Jag är officiellt ultralöpare och har passerat marathon! Den känslan.

Tillsammans kämpade vi de sista kilometrarna till Mora.

Då går också en av mina hemliga drömmar i uppfyllelse. Finisher-tröjan! Jag har alltid tyckt att det är coolt med en finisher-tröja. Dessa brukar man få på marathon och längre lopp. Jag tycker att alla som har en sådan är riktigt coola, oavsett distans och tid. Och äntligen har jag också en sådan!

Efter målgång blir det mat och chips. Vi möter många från hotellet och stämningen är på topp. Hämtar våra diplom (vem tyckte att den branta trappan över målområdet var en smart id´e??) och går långsamt tillbaka till hotellet. Låren är stela, knät värker. Men vad gör det en dag som denna?

Hotellkorridoren några timmar efter Ultravasan.

På kvällen blir det gemensam middag igen på hotellet. Det är roligt att höra allas berättelser om dagens löpning, eller swimrun, som vi också kallade den. Jag är väldigt imponerad av oss alla. Jag har riktigt stor respekt för UV90 löparna som tog sig hela vägen till Mora i dessa eländiga förhållanden. Jag har även stor respekt för er som valde att bryta loppet av olika anledningar, för det krävs en hel del för att ta det beslutet också. Ni kommer alla att vara mina hjältar, oavsett vad!

Dagen efter har jag fortfarande ont i höger knä. Träningsvärken i låren är brutal. Hade svårt att sova på grund av all smärta. Men jag var beredd på det, lite får man tåla när man skippat långpass och slarvat med träning! Glädjen och lyckan däremot fanns kvar!
Väl hemma har jag sneglat på min grannes (Siri 86) rullator som står i trappuppgången. Tänk om jag bara lånar den lite. Det skulle gå så mycket lättare då...

Varför inte en "finisher-rullator"?

Några funderingar:

• Sluttiden? 6:49:24
• Nöjd? JA!! Mer än nöjd!!
• Kommer jag att göra om det nästa år? Mycket möjligt! Skulle ju vara trevligt att få springa banan under mer optimala förhållanden.
• Är jag sugen på att testa UV90? Inte ett dugg!!

Till sist:
TACK till alla Lonesomers som jag träffat under helgen! Det har varit ett nöje att träffa er alla, både på hotellet och ute i lervällningen!
Ett extra TACK till Niclas Gällentoft som fixat allt med boende och middag. Fantastiskt arrangemang!
Ett TACK också till Hotell Fridhemsgatan i Mora för god mat och bra service. Hoppas att våra rum inte luktade alltför mycket efter blöta och svettiga skor och kläder...
Ett alldeles speciellt TACK till Caroline för stunden mellan Eldris och Mora. Utan dig hade det utan tvekan tagit minst en halvtimme till innan jag hade tagit mig i mål, för egentligen orkade jag inte springa en enda meter till!

Den efterlängtade finisher-tröjan. (hur länge får man skryta med den?) 

Heidi: Vägen till Ultravasan

Ultravasan är en löpartävling där man springer Vasaloppet. Ja, alla 90 kilometrarna. I år var det fjärde upplagan av Ultravasan. Det finns också varianterna Ultravasan 45 (alltså halva sträckan helt enkelt), Vasastafetten (där 10 löpare delar upp 90 km) och Vasakvartetten (där 4 löpare delar på 90 km). 

Alla klassiska Vasaloppskontroller finns med, plus vätska ca vart femte kilometer.

Denna "karta" läste jag på ordentligt. Ville ha alla matstationerna att se fram emot.

Hur kommer man på att 45 km löpning i Vasaloppsspåret är en bra id´e? Jo, så här:

En dag runt årsskiftet 2016/2017 fick jag ett impusivt infall och tackade ja till boende i Mora inför Ultravasan 2017. Boendet var på ett hotell som var bokat helt för medlemmar i gruppen Lonesome Runners. Det var alltså fredag-söndag inklusive frukost till ett bra pris. 

Jaha, men då måste jag ju köpa en startplats också. Så den 4 januari klickade jag i "Ultravasan 45 km" samtidigt som jag undrade om jag hade blivit knäpp. Jag hade ju visserligen sprungit tre halvmaror året innan, men höstens och vinterns träning hade i princip varit intetsägande. Hur skulle detta gå? Jag bestämde mig då också för att inte berätta för någon utanför forumet om mina planer. Och varför inte? Jo, helt enkelt därför att jag var rädd för att få en del kommentarer som "hur ska du klara det?" "hur går det med träningen?" "nu börjar det närma sig, är du laddad?" Och dessutom kunde jag leva i förnekelse in i det sista! 

Men man kan ju inte hålla sådana planer helt hemliga. Eftersom Oscar skulle ha barnen då, så berättade jag för honom. Och det var faktiskt bra att ha någon att prata med om sina galna planer. Han har ju både kört Vasaloppet (skidor alltså) och sprungit Lidingöloppet utan alltför många långpass. 

För Anna berättade jag ca en månad sedan, tror jag. När vi satt och planerade vår fjällvandring. 

Så hur gick det med träningen och uppladdningen då? Helt åt skogen! Halvmaran som jag skulle ladda upp med under våren fick jag ställa in på grund av förkylning. Toppen. Dom där härliga långrundorna som jag hade planerat att springa här i skogarna då? Nope. Semestern som jag skulle tillbringa ute i spåret? Eh... nej. Har sprungit rundor på max 8 km per gång. Så inte mycket långpass där inte. Visserligen sprang (nåja, gick) jag ju 35 km på ett enda dygn då på Birka Cruises (se tidigare inlägg) med fruktansvärd knävärk som resultat. Mycket osmart. Jag fortsätter att leva i förnekelse, det funkar bra.
Två veckor innan UV45 börjar jag känna av en begynnande förkylning. Hotar och motar den med vila, vitlök och ingefära. Tar också det kloka beslutet att inte delta i STHLM Urban Trail under veckan, som det var tänkt. Det verkar funka, symptomen försvinner till slut. Vågar mig ut på en 5km löptur med Sandra och Maria under onsdagen. Allt känns bra. Peppar peppar...

Där har vi alltså förutsättningarna för Ultravasan 45. Men jag tänker som Jeremy Clarkson: "How hard can it be?" Jag menar, jag ska ju ändå "bara" springa halva distansen...

På tåget till Mora fredag morgon börjar jag inse att det är på riktigt. Går med andakt förbi det kända Vasaloppsportalen, målgången. Svårt att tänka sig hur det kommer att kännas att springa in där imorgon.

Den här har man ju sett på tv ett antal gånger.

Hämtar startbeviset och letar mig nervöst fram till hotellet. Nu får jag ju äntligen träffa en del av dessa människor som jag "pratat med" och läst om på Lonesome Runners forumet. Jag drabbas av mild panik och undrar vad jag gör där bland dessa fantastiska riktiga löpare som tränar seriöst och har gjort sånt här förr? Jag som inte ens har sprungit en hel mil den senaste tiden...

Träffar på ett härligt gäng av glada människor. Min rumskompis Monica har sprungit UV45 alla tre tidigare år. Hon är övertygad om att jag kommer att fixa det (egentligen tror jag att hon sa det bara för att vara snäll, men det hjälpte. Tack!). Jag känner mig redan lugnare.
Vi går en sväng ner till målområdet där vi ska träffa några andra "Lonesomers". Stannar och pratar en stund. Det är roligt att träffa på folk som man bara sett via datorn eller mobilen innan.

Inte så Lonesome längre.

Kvällen flyter på, vi äter en gemensam middag och alla lägger sig tidigt. De som ska springa UV90 startar redan 5.00 i Sälen, så de ska upp på "frukost" klockan 1.30... Vi andra får ju faktiskt sovmorgon. Vår start går klockan 9.00 i Oxberg.

Mysigt rum på hotellet.

Klockan ringer 5.30 på lördagen. Klockan 6 serveras frukosten. Vi UV45:or samlas vid frukosten och tänker på våra vänner som springer 90 km och har redan startat sin väg mot Mora. Jag äter äggröra och smörgås. Sköljer ner allt med juice, kaffe och en syrlig shot med ingefära och citron. Skål!

Vid 7 går vi gemensamt från hotellet mot bussarna som ska ta oss till starten i Oxberg. Vi stannar till vid Lonesome Runners vepan för en gemensam fotografering innan start.

Förväntansfullt gäng som snart ska springa 45 km i Vasaloppsspåret.

Regnet öser ner under bussfärden. Detta kommer att bli en blöt historia.

Fortsättning följer...

Heidi: Birka Cruises Run

Nu har jag "landat" lite efter den där kryssningen som jag har gjort reklam för här tidigare. Alltså den, där jag skulle åka på Birka Cruises med löparklubben som jag är med i, Fair Trade Runners, ifall någon hade missat det... Syftet var att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som vi skulle springa på båtens 193 meter långa löparbana. Vi var runt 30 personer från Fair Trade Runners som skulle dela upp oss så att löparbanan hela tiden var bemannad, från det att båten lade ut kl 18.00 den 3 maj tills vi kom tillbaka igen klockan 16.00 den 4 maj.
Så strax innan avfärd samlades vi för info uppe på däck och klockan 18.00 började första personerna att springa. Och vilket fint väder de hade!

Vart är vi på väg?

Många varv blir det...

Hänger lite ute på däck.

Fint väder i Stockholm vid avfärd.

Men jag skulle inte starta mitt första löppass förrän vid midnatt, så än så länge fanns det tid för att njuta. Och det gjorde vi! Tillsammans med några i gänget började vi med att äta. Laddade upp med en god vegetarisk hamburgare och pommes gjorda på sötpotatis, jättegott!

Sedan gick Nina (vi skulle springa samtidigt) och jag till taxfreen och tittade runt lite. Jag hade bestämt mig för att köpa mig en ny whisky i födelsedagspresent, så det blev en Ardbeg 10 yo. Pratade lite whisky med några äldre herrar bland taxfreehyllorna och provsmakade lite också... Passade på att locka med Nina till den där whiskybaren som tydligen skulle vara bra på den där båten. Där provsmakade vi några goda rökiga sorter. Men bara liiiite, för vi skulle ju springa sen... "Whisky runners", hade vi nog kunnat kalla oss... Ett tag funderade vi på att stanna i baren istället, men vi var ju där med ett annat syfte. Det blev lite vila i hytten istället. Men innan det hade jag precis upptäckt att jag glömt mina löpartights hemma. En hel del andra löparkläder hade jag packat med, men inte tights. Som tur är så löste det sig. Stina hade packat ner extrakläder, så jag fick låna ett par tights.

Grattis till mig själv!!

Strax innan midnatt tog vi oss upp till elfte våningen, drack lite kaffe och hejade på dem som sprang just då. Snart är det vår tur!

Ja, men grattis då! Dags att bege sig upp och fira födelsedagen!

Klockan är strax före midnatt. Men oj vad det blåser!!

Från midnatt till 01 var vi 5 eller 6 löpare. Det blåste rejält på ena sidan av båten. Ordentlig motvind! Vi fick kämpa rejält. Men humöret var på topp. Nu var vi igång! Strax innan 01 kom vi till Mariehamn, så vinden lugnade sig och det blev riktigt skönt att springa. Från 01 till 02 var vi tre löpare som sprang runt, runt.

Det fanns fri tillgång till kaffe, choklad och sportdryck hela tiden.

Klockan 01:00, humöret på topp!

Efter klockan 02 började jag känna av knäna lite. Tog det lugnt och varvade löpning med promenad. Nina fick kramp under vår tredje timme och fick till slut ge upp för natten. Då var vi alltså två kvar under den timmen. 

Klockan 03 var jag trött och nöjd för kvällen. 17,3 km blev det. Jag hade satt som mål att under ett dygn springa 35 km, eftersom jag fyllde 35 just 4 maj. Det hade känts som en kul idé några veckor tidigare, men ju mer jag sprang och räknade varv, desto mer började jag tvivla på mitt omdöme angående så kallade "goda idéer..."

När vi vaknade några timmar senare, kände vi oss rätt så sega och trötta. Vi tänkte att det måste ha varit riktigt bra drag på den där festen kvällen innan, med tanke på hur ömma och möra vi var i hela kroppen! Sen kom vi ihåg att vi inte alls hade tillbringat flera timmar på dansgolvet, utan istället hade vi sprungit runt, runt, runt, runt ute på däck. Frivilligt.

Jag skulle springa igen klockan tolv. Jag hade lovat att springa i klänning om vi lyckades samla in 40 000 kr ill vår insamling. Nu blev det tyvärr inte riktigt så mycket pengar som vi hade hoppats. Men jag kände ändå att jag ville klä upp mig på min födelsedag, s¨å klänning blev det ändå!

Har ni fest eller??

Tyvärr var mina knän alldeles för ömma för att jag hade kunnat ta ett enda löpsteg, så det fick bli powerwalk istället. Efter två timmar var det inte roligt. Alls. Funderade allvarligt på om det var värt det. Fick hjälp med att räkna ut att jag hade 29 varv kvar för att klara 35 km. Jag hade hållit ett tempo på ca 30 varv per timme varje gång, så det kändes ändå någorlunda genomförbart.  

Hade en liten hejjarklack som hjälpte mig att fixa sista timmen och så hängde Nina på de sista 4 varven. Så tack! Utan dig hade jag nog inte orkat!

181 varv och totalt 6h i rörelse under ett dygn.

För mig var det alltså ett distansrekord på antal kilometrar under ett dygn. Men det fanns många fantastiska prestationer bland de andra deltagarna också. Det blev ett par marathons, någon som avverkade mer än 50 km, någon som sprang totalt ca 80 km och en annan 70 km... Helt otroligt! Speciellt med tanke på det hårda underlaget. Undrar hur allas ben och fötter mår nu? Men oavsett hur långt eller kort alla sprang, så har vi alla bidragit till att samla varv och kilometrar till gruppens gemensamma prestation: Totalt sprang vi tydligen 974,84 km, alltså 5051 varv. Snurrigt värre!

För att sammanfatta det hela så måste jag säga att det var ett riktigt bra event och en mycket trevlig resa. Stort tack till Fair Trade Runners och framförallt Jocke, aka Krutgubben som fixat med allt inför och under resan! Hoppas att vi gör om det nästa år!

Men oj, så ont jag hade i knäna på vägen hem från båten! Såg verkligen fram emot att komma hem och lägga mig i soffan med benen utsträckta. Men jag hade visst glömt bort en viktig detalj...

Snart hemma. Men hur ska jag ta mig dit??

Heidi: Födelsedagsplaner

Jag är med i en ideell löparklubb, Fair Trade Runners, där vi springer för en bättre värld, helt enkelt.
Under nästa vecka kommer vi att åka på en kryssning med Birka Cruises. Men eftersom vi inte är riktigt som alla andra typiska kryssningsresenärer, så kommer vi istället att springa Åland tur och retur under kryssningen. Nej, det blir inte till att försöka att göra en variant av att gå på vattnet, nej. Istället kommer vi att hålla oss på fartygets löparbana, ute på deck.  Men målet är att löparbanan ska vara bemannad från det att båten lägger ut den 3 maj klockan 18, tills vi lägger till igen den 4 maj klockan 16.

Varför gör vi det här då? Jo, för att samla pengar till Barncancerfonden. Målet är 40 000 kronor. I skrivandets stund är vi uppe i 13 400 kr.
Hur mycket vi springer på båten är upp till var och en. Mitt mål blir att springa 35 km fördelat på två tillfällen. Varför just 35 km?? Ni som känner mig, har nog redan gissat det. Det är nämligen så att jag fyller år den 4 maj. 35 år, närmare bestämt. Precis. Därför 35 km. Men jag är inte riktigt redo att springa hela sträckan vid ett tillfälle, därför delar jag upp den.

Men nu har jag kommit på en lite twist till det hela som gör det hela lite mer spännande. Så här kommer det:
Om vi lyckas samla in 40 000 kr till den 4 maj, kommer jag att springa i klänning på min födelsedag!
Ja precis. I klänning. Och nej, inte en sådan där löparklänning i skön funktionsmaterial, utan en "riktig" festklänning!
Så in och bidra till insamlingen för Birka Cruises run, om ni vill se mig springa i klänning! (vad jag har under bestäms av vädret)

Löparklänning?? Ni som bestämmer!

Heidi: Whhm DNS

Så blev det alltså. Får logga årets första halvmarathon som ett DNS. Förkylningen vann, helt enkelt. Vaknade i torsdags med ont i halsen och tung i huvudet. Orkade jobba en halv dag innan jag åkte hem. Stannade hemma i soffan hela fredagen och fick alltså ge upp hoppet om att kunna stå på startlinjen på lördagen. Så tråkigt. Men ibland måste man lyssna på kroppen.

För att trösta mig mot nederlaget som en DNS medför, har jag kurerat mig med shopping! Och inte vilken shopping som helst, utan jag har anmält mig till nya lopp! Närmare bestämt STHLM urban trail, ett traillopp i asfaltsdjungeln mitt i stan. Anmälde mig också till STHLM Above/Below. Jag menar, hur ofta får man möjligheten att springa i den undre världen?? Nu är det ju inte riktigt så dramatiskt som det låter, man springer helt enkelt i diverse tunnlar, har jag förstått. Men det kanske vore en idé till ett lopp? Bli jagad av maffian eller något huligangäng?? Det finns ju zombie run, så varför inte maffia run? Eller gangster run? Jag tror jag har kommit på en ny idé!
Skämt åsido, nu är jag alltså anmäld till samtliga fyra lopp som ingår i STHLM Challenge, det ska bli så roligt!

Började också fundera på om jag inte skulle ta och springa Stockholm halvmarathon... Det är nämligen ett lopp som jag kan få springa gratis via jobbet. Förutsatt att en av de tio gratisplatserna finns kvar. Jag har skickat iväg ett mejl till den som har hand om det här via jobbet. Finns det plats, så springer jag. Annars låter jag bli.

Så nu börjar det kännas lite bättre igen. Minst två lopp bokade som kompensation. Det är väl lagom? Vad är det man brukar säga? Förlorar du en, står dig tusen åter...? Visst menar dom lopp? ;-)

Heidi: Nummerlappshypokondri och halvmaraångest

Women's Health halvmarathon närmar sig med stormsteg. Loppet är den 22 april. Alltså väldigt, väldigt snart... Jag kan ju ärligt säga att jag inte alls har tränat så bra som jag önskar och borde. Jag vet inte alls hur det kommer att gå på loppet. Jag har hittills försökt ignorera det faktum att det idag är exakt en vecka kvar!! Så det där med att prestera på bra tid kan jag bara glömma. Målet blir att ta sig runt och överleva, det är ju trots allt 21,1 km. Apropå överleva, så vet jag inte hur det kommer att gå ens med den biten! För saken är den att jag har drabbats av den berömda nummerlappshypokondrin! 

Nummerlappshypokondri är ett allmänt känt tillstånd bland många löpare som brukar springa lopp. Kort och gott handlar det helt enkelt om att samma stund som man hämtar ut sin nummerlapp, alternativt får sitt efterlängtade startbevis, börjar man att känna efter. Och då börjar man märka av små tecken på sånt som skulle kunna äventyra loppet ifråga. Det kan vara förkylningssymptom eller en gammal skada som börjar göra sig påmind. Det kan också vara så att alla andra i familjen helt plötsligt drabbas av magsjuka, influensa, malaria eller annan väldigt smittsam åkomma.

Under förra veckan fick jag startbeviset i min mejlbox. Där finns info om var och när nummerlappen ska hämtas och annan nyttig information om loppet. Några dagar efter att startbeviset kom, fick jag hem en jättesnorig och hostig son. Alltså väldigt snorig... Mer än han har varit under hela året. Några dagar senare börjar dottern också att snora... Och vad händer sen? Häromdagen vaknar jag av att jag har ont i halsen och känner mig tung i huvudet. Idag är jag trött, snorig och har ont i halsen... Jag har lyckats hålla mig frisk hela vintern, så varför nu? Varför? Kunde inte detta vänta tills strax efter den 22:a?
Jag har försökt mota den i grind med diverse huskurer: Ingefära, vitlök, whisky, Netflix, choklad och yllesockor. Hittills har det inte gett någon resultat. Nu vet jag inte längre vad jag ska göra. Jag har inte tid för det här. Som sagt, det är en vecka kvar. Kommer det att hinna gå över? Kommer jag att överleva??

Hej förkylningssymptom. Ni är inte önskade. Vik hädan. 

Anna: Att inte slösa en dusch

Det här med att duscha... Så himla roligt är det inte om jag ska vara ärlig. Att duscha "bara för att" har jag ganska svårt för. Som tur är här jag ett sånt jobb som man duschar när man kommer hem ifrån, snarare än innan man åker dit. Att duscha utan att vara svettig känns lite som slöseri med tid och vatten. 

 

Jag och barnen är på påsklov hos mina föräldrar, och jag tog med mig löparkläder i förhoppning om att få nån chans att springa. Jag behövde duscha nu, så då var det ju lika bra att springa några kilometer innan. Om jag nu ändå måste duscha så kunde jag ju lika gärna bli svettig innan. Bra anledning både att duscha och springa! Det blev en runda på min vanliga 4 km-slinga som jag brukar springa här. Tyvärr håller skogsägarna på att avverka en hel del längs den slingan, så det är inte lika storskogsmysigt som det var för ett år sen, men det är en lagom lång runda med varierande underlag och ganska kuperat med en massa små backar. 

Gott om vildsvin i trakten. Lika mycket spårefter dem som efter skogsmaskiner i skogen, eller i vägkanterna.

Vi får se, det kanske blir en runda till innan vi åker hem igen. Trots avverkningen är det faktiskt en väldigt mysig väg att springa. Och jag känner ju att det börjar bli dags att skärpa mig inför Vårruset...

Den här gången avslutades löprundan med lite bus med pappas hund. Han kom och mötte mig nedanför backen där mina föräldrar bor. Han brukar hålla utkik vad som passerar på vägen,och när han såg mig komma så satte han full fart. Strax därefter som barnen springande och ville också busa lite.

Heidi: Ljuset i tunneln är inte pendeltåget (ännu).

Eller: Racerapport, Tunnel run Citybanan.

Idag var det dags för säsongens första lopp. Det är alltid lite speciellt att springa igång löparåret "på riktigt". Jag älskar lopp! Det är loppen som motiverar mig till att springa mera. Planeringen, förberedelserna, stämningen, energin, publiken, endorfinkicken efter att ha kommit i mål, och till slut - medaljen. En komplett loppupplevelse, helt enkelt!

Dagens lopp var speciellt i sig själv också. Tunnel run citybanan. Ett lopp som går i servicetunneln parallellt med den nya pendeltågssträckningen som öppnar i juli. Loppet går bara en gång. Så nu är det kört för er som missade det!

Bild från www.lidingoloppet.se/tunnelrun

Vi var 33 159 anmälda! Så det var starter hela dagen. Man kunde välja förmiddag eller eftermiddag som start, jag valde eftermiddag. Startade 15.45. Starten var på Karolinska institutet. Den första biten sprang vi runt själva KI, innan det var dags att springa in i tunneln. Jag tänkte att jag springer så länge det känns bra, sen kan jag gå lite. Jag är ju lite trögstartad i början av min löpning. Jag behöver ett par kilometer för att komma i fas med benen, flåset och den mentala biten. Idag gick det dock fort, efter ca 1 km kändes det riktigt bra!

Jag hade tänkt hålla till höger och gjorde det i början, men helt plötsligt sprang jag till vänster istället och sprang om folk!

Väl inne i tunneln var det häftigt. Först gick det rejält neråt. Och tydligen hade vi redan sprungit 3 km, perfekt! Det gick fort neråt. Kul! Det fanns dock en liten, liten tanke som började gro här: för varje meter neråt, kommer lika många meter uppåt. På slutet. Men i den här fasen kunde jag ignorera tankarna, för nu var det ju lätt att springa!
Det var lite underhållning längs banan. En kör, bland annat. Bra akustik där! Och under Riddarholmskyrkan (tror jag det var) hade man "dekorerat" med gravstenar, och en dam i långklänning spelade orgel. Jag tänkte att här var viloplatsen för de löpare som inte orkat ända fram till mål...

Ungefär här började det också gå uppåt. Rejält. Som sagt, för varje meter vi hade sprungit neråt, skulle vi nu uppåt. Och nu är vi ju lite trötta också. Benen har fått några kilometrar i sig redan. Kul! Verkligen... Och för att göra det extra kul, så blev det en liten nerförsbacke till, innan det gick uppåt. Allt för att göra upplevelsen extra plågsam!

Man vet att benen kommer att kännas imorgon...
(bild lånad från Anna S)

Just i det här läget känns det dessutom dumt att vända om. Det är ju liksom lika långt uppåt åt båda hållen... Inte läge att ångra sig och bryta loppet, alltså. Jag kämpade på och sprang (!) uppför den första av dessa "mördarbackar delux"! Men sedan tog orken slut. Precis vid 7 km -skylten gav jag mig tillåtelse att gå. Då var det en backe med 12% lutning. Men det var inte benen som gav upp, det var flåset. Jag kände att jag inte kunde dra in andan ordentligt. Det var tungt. Jag gick även i nästa backe. Sen såg jag ljuset i ändan av tunneln! Snart i mål! Nu var det bara att samla kraft och kämpa på den sista stigningen ut ur servicetunneln och in i mål!

Jag ser ljuset!!

Min officiella tid blev 43,55 minuter på 7,6km. Jag är nöjd! Okej, jag får väl erkänna att jag tog i lite för att få en (för mig) bra tid (kanske tog i liiite för hårt eftersom jag inte har tränat så mycket som jag borde. Känner av lite i höger ben, men sch! säg inte det till någon!!) Nu ska jag börja träna på allvar!
På tal om målgång förresten, vad hände med medaljen?? Ingen medalj?! Herregud! Det är ju nästan som att loppet inte har hänt då! Vad ska jag nu skryta med? Jag får väl göra hål i accesskortet jag fick och hänga den runt halsen istället...

Medalj?

För att då sammanfatta känslan efter säsongspremiären: Det är skönt att vara igång. Det ska bli ett härligt löparår! Och dagens lopp var riktigt roligt och utmanande (trots bristen på medalj)!

Vi ses på loppen! Nu kör vi!

Anna: Träning kan vara kul

Det här med träning kan vara så tudelat. Länge var det något jag gjorde allt för att undvika. Jag tyckte helt enkelt att det orsakade mig mer lidande än nytta, och då såg jag verkligen ingen anledning. Visst vet jag att kroppen mår bra av att röra på sig, men... Jag mådde ju bara psykiskt dåligt när jag försökte, så jag drog slutsatsen att jag helt enkelt mådde bättre av att låta bli.
Träning har aldrig funnits naturligt i min vardag. Jag är uppvuxen på en bondgård där fysisk styrka och uthållighet självklart var nödvändigt. Men träna? Helt onödigt när man mockar koskit för hand (ingen automatisk utgödsling där inte!), bär hö- och halmbalar, hugger och bär in ved, jobbar i skogen, sätter upp stängsel. Ja, ni fattar. Jobbet i sig är träning nog.
När jag sen började skolan hade vi ju gympalektioner. Halvkul så länge vi gick på låg- och melllanstadiet. Jag hade en väldigt bra klass. Och att idrotta på fritiden när man bor mitt ute på landet? Killarna hade ett fotbollslag, tjejerna kunde rida. När jag gick i fyran startades fotbollsträning för tjejer på sommarlovet. Jag gick två gånger.
På högstadiet började idrottslektionerna bli prestationsinriktade och då försvann all glädje ur lektionerna för min del. De har inte kommit tillbaka förän nu, runt 20 år senare.

Eftersom vi nu inte bor på en bondgård ute på landet, med skogen som lekplats och fritiden full av bus och spring, så vill jag visa mina barn att man kan ha en aktiv livsstil som är kul. Att träning inte bara är organiserade lagidrottsträningar eller prestationsinriktad träning där man måste uppfylla mål.
Vid det här laget har ni nog redan förstått att vi gärna ger oss ut i skogen när vi är lediga. Sonen, som fyller sex år nästa vecka, älskar att cykla på mtb-banan och är mycket bättre på det än jag. Idag följde han med mig ut på en löparrunda på morgonen, efter frukost.
Han har pratat länge om att han vill följa med mig, och idag var det dags. Han ville springa i elljusspåret, så gemensamt kom vi fram till att vi skulle börja med det kortaste spåret, på 1,7 km, och om vi orkade så kunde vi springa längre sen. Det är inte så mycket backar på den slingan, men det är ändå "på riktigt".

Jag hade berättat tidigare att det är bra att springa supersakta i början, för då orka man ofta springa längre än om man springer så fort man kan redan från början. Tydligen tog han till sig det, för jag lovade att han fick bestämma takten. Lugnt började vi jogga, och efter ca 300 meter tog vi en kort gå-paus. Och så fortsatte vi hela varvet runt. Vi joggade sakta, pratade en massa, och gick små korta bitar ibland.
Väldigt mysigt måste jag säga! Jag är väldigt imponerad, trodde absolut att han skulle rusa på för fort och inte orka hela varvet, men han var väldigt förståndig. Det märktes att han var lite trött i benen när vi närmade oss målet, men han kämpade på och sprang de sista 20 meterna fram till trädet som vi bestämt var vårt slutmål.
När vi gick hemåt igen så pratade vi lite om hur det gått. "Lite kul och lite jobbigt" tyckte han, och det är väl en ganska bra sammanfattning av hur ett bra träningspass ska kännas. Och som det verkar nu så vill han följa med fler gånger.
Såna här gånger tycker jag absolut att det är värt att offra lite av kvalitén på mitt eget träningspass. Jag har ju ingen målinriktad träning egentligen (ok, ska springa två lopp i maj/juni, men med målet att ta mig runt), så att visa mina barn att träning kan vara nåt kul är väl ett minst lika viktigt mål som att öka min egen uthållighet?

Heidi: Long time no run

Nu har jag börjat jobba måndag till fredag med "normala" kontorstider, och jag har märkt att det inte bara är fördelar med det. Det jag såg fram emot med det här upplägget var att kunna få vara ledig varje helg istället för varannan, som tidigare. Plus att slippa gå upp 03.45 varje morgon jag skulle till jobbet. Och det är faktiskt riktigt skönt att kunna sova några timmar extra, äta frukost hemma och sen vara ledig varenda helg, precis som "normalt folk". 

Men det jag inte tog med i beräkningen var träningen. Löpningen blir lidande. Förut kunde jag utnyttja de lediga vardagarna till att springa. Eller det faktum att jag ibland slutade runt 13 gjorde att jag kunde hinna med en löprunda innan jag hämtade barnen. 

Nu slutar jag runt 16.30-17 och då blir det hämtning av barnen, middag och sen är det kväll. Varannan vecka funkar ju träningen utan problem, men jag kan ju inte bara springa varannan vecka. Abstinensen kommer smygande... 

Idag hann jag med en liten kort runda och det var så skönt! Solen värmde skönt. Det räckte med en långärmad tröja och väst. Och jag skippade understället under löpartightsen. Vårtecken, helt enkelt! Nu vill jag bara springa mer! Och längre! 

Abstinensen börjar bli påtaglig nu. Letar efter lopp att kunna anmäla mig till. Börjar nästan bli besatt... Det blev ju inte bättre av att jag råkade få reda på att vårt företag har några gratisplatser för vissa lopp. Började genast fantisera om allt jag skulle kunna springa på jobbets bekostnad. Women's health halvmarathon, Stockholm halvmarathon, Stockholm marathon... Eh, nej... Dags att lugna sig lite!

Igår fick jag dessutom ett lockande nyhetsbrev i mejlen. Det handlade om STHLM challenge. Fyra lopp i Stockholm under året. STHLM trail run, STHLM 10, STHLM Urban trail och STHLM above & below. Jag kände bara att det här är något som jag bara MÅSTE göra! Anna och jag är ju redan anmälda till STHLM 10 och med lite tur kan jag få STHLM trail run via jobbet. Då är det ju bara två lopp kvar. Och STHLM above/below springer man tydligen i avstängda tunnlar på Södermalm, hur spännande låter inte det? 

Abstinensen är lindrad, åtminstone för tillfället. Men året har många dagar. Och det finns fler lopp...

Men vi börjar med anmälningarna till STHLM challenge. Vem är med mig och springer STHLM challenge i år?

Anna: Semesterplanering

Då var det den tiden på året igen. Semesterveckor ska fördelas på jobbet, så med en förhoppning om att få se så mycket som möjligt av Tour de France, cykla och få tid med familjen ska önskade veckor fyllas i ett schema. Det är mycket som ska hinnas med på några veckors ledighet. Att vila på semestern? Nja, det hinner en väl inte?  

Å andra sidan får jag ägna några veckor åt de saker som får mig att må som allra bäst, och det är väl 

 också en form av vila.

Varken jag eller maken är såna som kan ligga på stranden en hel semester. Vi har ett gemensamt naturintresse, och vi gör som bekant hellre utflykter i naturen än åker till lekland med barnen. Våra semestrar brukar följa samma mönster. Det har blivit en del resor till fjällen. Mest dagsturer i Härjedalen, men för ca 15 år sen (hjälp, vad längesen!!), gick vi Ammarnäs-Hemavan på Kungsleden.

Ruändan. Här har jag varit många gånger. lättvandrat och många typer av natur. Man kan välja mellan att gå ca 3 km, 5 km eller 8 km, beroende på vad man vill se och hur långt man orkar gå.

Såna vandringar känns inte aktuella i nuläget. Dottern fyller tre år i sommar, att bära henne skulle innebära att en av oss vuxna får bära hela familjens packning. Och hon orkar inte gå så långa sträckor. 

Att titta på vattenfall är en av sonens önskemål inför semestern. Han är, liksom jag, väldigt förtjust i såna. Det här finns i skogen i närheten av Ljusnedal i Härjedalen, I sammar siktar vi på bl a Tännforsen.

Men vi vill upp till fjällen i sommar också. Kanske Jämtland och en tur in i Norge.
Vi brukar alltid hyra en stuga, men nu tänkte vi bo i tält, och troligen några nätter på vandrarhem, fjällstationer och liknande. Bara det att tälta är ju ett äventyr i sig. Att tälta med barn blir både spännande och mysigt. Vi tänkte provtälta nån natt eller två här i närheten innan vi ger oss iväg. Testa hur det går, hur barnen reagerar och vad vi egentligen behöver ha med oss ut i fält. 

Sylmasivet med sin glaciär. Moln som väller in i Tempeldalen. I sommar hoppas jag få se Tempeldalen på nära håll.

Efter min längre semesterperiod jobbar jag bara en vecka, sen tar jag semester igen. Tillbaka till fjällen -fast utan familjen den här gången. Heidi och jag planerar en ny vandring. I ungefär samma område som förra gången, fast med start i Ljungdalen. Underbart!

Anna: I förkylningens grepp

Den där förkylningen vi drog på oss förra veckan är en envis rackare. Ingen feber eller halsont längre, men hostar och snorar. Och kroppen börjar längta efter att träna igen, men med halvtäppt näsa och hostattacker känns det inte så lockande. Men nåt yogapass under dagen borde väl funka? Satsar nog på det.
Funderar på annat jag vill träna när förkylningen mattats av ytterligare. Trainern finns ju nära till hands. Maken har omkallibrerat den så att det ska motsvara verkligheten bättre, för den visade rätt skeva siffror tidigare.
Sen längtar jag ut på skogsstigarna. Jag vill komma igång med löpningen igen nu! Eftersom jag tydligen är anmäld till ett mil-lopp i mitten av juni så känns det som om jag borde ta tag i träningen nu. I maj blir det Vår-Ruset i Uppsala också, så det känns ju som ett bra delmål.

Anna: Rapport från pulkabacken

Det är inte bara Heidi som återupplivar gamla minnen. Äntligen fick vi lite snö (igen), och det råkade sammanfalla med solsken, minusgrader och en ledig dag.
Sonen och jag har pratat om att göra en pulkautflykt i snart ett halvår och nu i veckan blev det äntligen av!

Vi sprang runt i underställ på förmiddagen och gjorde matsäck, letade fram fårskinn till dotterns pulka och plockade fram lämpliga ytterkläder och sen gav vi oss av. Inte alls långt från oss finns ett naturområde som sommartid betas av kossor. Där finns en del långa, flacka backar och de passar perfekt för pulkaåkning! När det bara är 3-4 cm snö, med ett islager under, får man riktigt bra fart där - utan att man slår sig om pulkan välter.

Det ser inte ut att vara mycket lutning, men vi fick riktigt bra fart i den här backen. Det är ju lättare att gå tillbaka upp när det inte är så brant också.

Så upp och ner i den backen gick/sprang jag många gånger. Dottern tyckte nämligen att det var ungefär lika kul att åka nerför som att låta mig dra henne ("Spring, mamma!") uppför. Och några gånger fick jag åka ner också, vilket barnen tyckte var nästan lika kul som att åka själva. Att putta mamma nerför backen var nog en av dagens höjdpunkter. Inget av barnen ville dra upp mig igen däremot...

Vi hade med oss mackor, blåbärssoppa och kaffe, så när det började närma sig lunchdags tog vi en paus i åkandet och åt lite matsäck. Sen var det dags att åka lite till innan vi gick hem igen.

Kaffe smakar alltid bättre utomhus. Även om det är ur termos och inte nykokt för en gångs skull när jag är i farten.

En jättemysig utflykt, är verkligen glad att den blev av! Jag brukar sällan göra såna här saker själv med barnen, men när det väl blir av lovar jag mig själv att bli bättre på att ta med dem ut på små vardagsäventyr. Alla uppskattar det och det är fina minnen att plocka fram när allt känns tungt och grått.

Tyvärr fortsatte inte veckan i samma glada anda. Medan jag och barnen var ute och åkte pulka satt maken på jobbet med en begynnande förkylning. På eftermiddagen kom han hem med feber och under onsdagen och torsdagen så blev vi andra också dåliga. Och visst är det mysigt när hela familjen gosar ihop sig i soffan och ser på Totoro, men det är ändå bättre att få vara friska. Så vabruari är igång nu, och jag är rädd att det här bara är början...

Heidi: Tillbaka till gympasalen

Att komma igång med styrketräningen. Det har jag ju tjatat om ett tag nu. Att det skulle vara så bra för löpningen. Att jag verkligen skulle behöva träna armar och axlar, mina svaga punkter, helt enkelt. Och så hände det! Jag skrev ju om både provapå-träningen på gymmet och om gymkortet jag köpte. Så hur går det för mig?
Jo tack, i teorin går det jättebra!! Planen var att försöka komma iväg åtminstone en gång i veckan, det är ju ändå realistiskt för en nybörjare. Men i praktiken blir det nog ändå en gång varannan vecka (vilket ju är bättre än aldrig). För nu är det så att om jag ska träna på gymmet, måste jag göra det när jag inte har barnen hos mig (ja, livet ser ut så numera), vilket alltså är varannan vecka. Då kan jag passa på att komma iväg på kvällarna och köra något pass och kanske simma också. Så just nu är den realistiska målsättningen på den nivån.

Jag har hunnit gå på totalt tre pass, om man räknar med provträningsveckan. Och jag har hunnit konstatera en sak: Jag gillar inte uppvärmningen.
På alla dessa tre pass har det förekommit en uppvärmning i form av koordinerade hopp och skutt till musik. Antingen på stepbräda eller direkt på golvet. Jag har fullt upp med att försöka följa stegen (helst någorlunda i takt med musiken också) så att jag inte ser ut som ett mähä med klumpfot. När jag precis lyckats hänga med, ja då blir det ny stegkombination! Och om det inte var nog med det: "Då tar vi med armarna också!" ropar den käcka, vältränade instruktören med ett sadistiskt leende. Och då är jag helt borta. Stannar upp, svär lite inombods och funderar på om det verkligen är värt att fortsätta. Sneglar lite mot klockan, 59 minuter kvar av passet. Sneglar mot dörren. Räknar antalet steg det skulle ta innan jag skulle vara framme. Dörren är ju ändå olåst, jag är ju här frivilligt... Ja, jag är här frivilligt. Det är inte skolgympa. Jag är inte 14. Jag är 34. Det skiljer 20 år i tid, men känslan är precis som hos den 14-åriga Heidi som bara skulle vilja sjunka ner genom golvet och försvinna. Hon som alltid blir vald sist när det ska spelas lagsporter. För ingen vill ju ha någon utan koordination och bollsinne i sitt lag. Men jag är här frivilligt. Jag är inte i gympasalen på St Olof. Jag är på Hälsohuset i Knivsta. Och jag är här för att jag vill ha en stark kropp, springa fortare och förbli skadefri. Jag är inte här för att bedömas och få betyg. Det har absolut ingen betydelse om jag gör "rätt" eller "fel", ingen dömer. Ingen skrattar. Instruktörens leende är äkta. Vi är alla vuxna och vi är här frivilligt av olika skäl.
Uppvärmningen tar bara 5 minuter. Sedan blir det ett riktigt skönt och utmanande styrkepass. Jag är helt slut efteråt. Och lycklig. Det är den största skillnaden mellan Heidi 14 år och Heidi 34 år. Att jag är glad och lycklig efter ett träningspass. Och längtar tillbaka!

Heidi 14 år och Heidi 34 år. 0 år skillnad i ångest. 100 år skillnad i känslan efteråt.

Och uppvärmningsångesten? Jag får helt enkelt leva med den! Jag tror ändå att ju mer vi utsätts för våra rädslor, desto mindre kommer vi att påverkas av det till slut. Så jag kommer att stå där även om två veckor. Hoppa runt och vifta med armarna i otakt. Trampa mig själv på tårna. Snegla mot klockan och dörren. I fem minuter. För sedan kommer belöningen. Och det är jag värd!

Anna: Anna vs. PMS 1-0

Ni vet de där dagarna när tålamodet tryter, när en ser allt som behöver göras hemma men inte vet vart en ska börja, rastlösheten bubblar i kroppen och ändå så går det knappt att resa sig ur soffan.
Barnen bygger pussel på golvet och samvetet tjatar om att jag borde gå ut med dem, aktivera dem eller i alla fall göra något tillsammans med dem istället för att sörpla kaffe och sticka... 

Den där envisa pms-rösten som viskar att jag är en dålig mamma, att jag borde städa/ta ner julgardiner/göra nåt annat nyttigt vägrar att tystna och jag börjar tro på vad den säger. Att jag är värdelös. Att jag ska vara tacksam för att nån står ut med mig. Att jag inte ska vara så gnällig. Bit ihop! Vem ska ta hand om barnen, laga mat, åka till jobbet osv om inte jag gör det? (Maken är helt fantastisk på att ta hand om både hem och barn, många gånger betydligt bättre än mig. Men när jag är ledig så är ju barnen hemma med mig, så då är det klart att det ligger på mitt ansvar att de får mat, stimulans och allt annat en behöver när en är snart sex respektive två och ett halvt år.) 

Antar att det tänket är genetiskt, vet ju fler i min närhet som funkar likadant... Bit ihop och kämpa på. Kosta vad det kosta vill! Det är svårt att bryta det tankemönstret, och många som mår betydligt sämre än mig kör ju på som vanligt fast de inte orkar egentligen... Då borde ju jag också orka utan att klaga... Alltså är jag både dålig och gnällig. Bingo!

Ikväll var det i alla fall träning inplanerad för mig, och träning är bland de bästa botemedlen mot det där pms-tänket. Jag borde dricka mindre kaffe och äta mindre socker också. Men träningen är bättre än inget! (Dessutom måste jag ändå duscha innan jag åker till jobbet i morgon, så jag kan lika gärna bli svettig så känns duschen ännu bättre.)

Äter min middag, troligen lite för mycket bara för att det är gott och får dåligt samvete för det. (Jäkla dumheter! Vill inte försöka leva upp till omöjliga skönhetsideal! Jag duger jättebra som jag är, det är min kondition och styrka som behöver bli bättre, jag tränar inte för att bli smal!) Pratar lite med familjen och sen... Maken badar barnen och jag får en stund tillsammans med en annan av mina stora kärlekar.

Nu är det hon och jag tills pannbenet ger upp. Förhoppningsvis lite längre. Svett, endorfiner och jävlar anamma är det enda som biter på pms. Och jag vill fan inte må så här. Det borde ingen behöva göra!

Och roliga kläder gör väl alltid att man mår lite bättre? Lufsat runt med Iron Maiden-hoodie och trasiga jeans hela dagen, kläder jag trivs jättebra i, men vem kan vara nere i en Totoro-tröja?

Före och efter en 20 minuters cykeltur genom centrala London.

 

 

Anna: Vardagsmotionen

 Träning kan ju vara så mycket. Man kan ha en målinriktad träning för att klara en prestation som t ex milen på en timme eller ett lopp, man kan träna för att känna sig stark, man kan träna teknik (finslipa löpsteget, rundtrampet, backteknik...) eller bara för att man mår bra av det. Till exempel.

Att sätta upp prestationsmål brukar sällan vara en bra grej för mig. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv och tänker "ingen ska tala om för mig hur jag ska träna!" (Nån mental spärr sen skolgymnastiken?) och så skiter jag i träningen och gör nåt annat.
Men nånting jag vill uppnå är regelbunden träning. Just för tillfället verkar jag ha fastnat för yogan igen, så det blir några pass i veckan. Och förhoppningsvis nåt konditionshöjande, som en promenad i rask takt eller en kortare löprunda, minst en gång i veckan.

Även om mitt jobb inte alltid är så kul har jag insett att jag har en väldig tur som får så mycket gratismotion tack vare det. Dels går jag till och från tåg och buss varje arbetsdag, det blir iaf ca 4 km/dag om man lägger ihop alla sträckor jag går, och sen tillbringas all arbetstid på fötter. Jag går och står hela dagarna. Och det blir en hel del lyft. Inte alltid tunga, men jag får röra på och använda kroppen oändligt mycket mer än om jag t ex arbetade på ett kontor.
Jag märker en jättestor skillnad på mina ben nu mot tidigare. Musklerna både i vader och lår är mycket tydligare. Jag har långt ifrån muskulösa ben, och celluliter finns det gott om. Men det är skillnad. Cyklisten i mig myser när jag ser musklerna på lårens framsida. (Jag kan faktiskt stå framför spegeln och spänna benmusklerna bara för att se vilken skillnad det blivit.) utan att jag lagt mycket tid på träning egentligen. Visst har jag cyklat en del, gått otaliga barnvagnspromenadsmil under föräldraledigheten och så, men den stora delen av min motion är faktiskt sån som jag utför utan att tänka på det.

Sen har vi ju mina lediga dagar. De där dagarna jag mer än gärna skulle tillbringa i soffan, kolla på serier, äta choklad och sticka. Och gosa med barnen. Och maken.
Det håller inte i längden. Jag blir sur, tappar tålamodet och blir seg och trött. Pms:en blir värre. Godissuget större. Jag sover men blir inte utvilad. Jag hamnar i en ond spiral som drabbar hela familjen. Jakten på Den Perfekt Balanserade Vardagen pågår ständigt. Sen dottern föddes, eller egentligen sen jag var gravid med henne och vad sjukskriven pga foglossning som gjorde att jag inte kunde röra mig och gå omkring som jag var van, har jag insett hur viktigt det är för mitt välbefinnande att röra på mig. Inte nödvändigtvis bli trött eller svettig eller ens få upp pulsen, utan bara röra på kroppen på nåt vis.
Just nu är det mina lediga dagar som jag fokuserar på. Jag vill försöka röra på mig aktivt/medvetet minst 30 minuter varje ledig dag. Det kan vara en snabb promenad, yoga, styrketräning, löpning , cykla på trainern eller liknande. Men jag ska röra på mig. Varje dag.

Anna: Supergott fröknäcke

Tänkte att jag skulle dela med mig av ett recept på fröknäcke idag. I affärerna finns både färdiga bröd och olika mixer, men det är faktiskt väldigt lätt att baka, och i längden blir det mycket billigare att blanda och baka själv istället för att köpa färdigt. Visst tar det lite tid i ugnen, men man kan göra annat medan bröden gräddas, bara man kommer ihåg att byta plats på plåtarna ibland. Vill man lyxa till det så går det jättebra att strö t ex flingsalt och/eller torkad rosmarin över smeten innan man gräddar bröden.

2 dl havregryn
2 dl grovt rågmjöl
2 dl pumpakärnor
2 dl solrosfrön
2 dl sesamfrön
1 dl hela linfrön
1 tsk salt
6,5 dl kallt vatten

Blanda alla ingredienser noga och fördela gröten på tre plåtar. Platta till jämnt.

Grädda alla plåtarna samtidigt i varmluftsugn, 150 grader, i 70 minuter. Byt plats på plåtarna då och då. Bröden är färdiga när de fått lite färg och torkat. Låt svalna lite och bryt i lagom stora bitar.

Brödet är lika gott med smör och ost som med en bit brie. Jag äter det gärna till tomatsoppa eller som kvällsfika med en kopp te. Eller äter små bitar som snacka bara för att jag vill ha nåt att tugga på. Frön är visserligen väldigt energirika, men jag tänker mig att det är ett mycket bättre alternativ än en näve chips!