Igår var det en sån där perfekt dag för att ta en cykeltur före jobbet. Började sent, barnen var på förskola och vädret var så där härligt försommarfräscht. Varmt, men inte kvalmigt varmt.
På med nya cykelbyxor, Totoro-tröjan jag fick i julklapp från maken, skruva lite på bakbromsen som tagit dåligt, pumpa upp däcken till 8 bar och så iväg. Den där fantastiska frihetskänslan kom nästan på en gång, det doftade av nyklippt gräs och hägg. Jag susade fram (nåja, med mina mått mätt) genom en allé av blommande lönnar och myste. Jag älskar att cykla på små vägar genom alléer.
Pressade mig hårt på utvalda ställen och sen kom backen. Precis efter en korsning med stopp-plikt börjar den. Brant och med en vänstersväng. Växlade ner och reste mig upp. Jag skulle bara upp, även om det inte gick fort. Stannade till på krönet för att pusta lite, dricka vatten och passade då på att kolla mobilen. Har aldrig ljud på när jag cyklar. Den ligger tyst i sin plastpåse i ryggfickan för att inte störa, men den är ju bra att ha. Och OM det nu skulle ringa från barnens förskolor så vill jag ju veta det. Det hade det inte gjort. Däremot hade jag fått ett sms från jobbet med förfrågning ifall jag kunde börja tidigare. Fick ett sånt sms dagen innan också. Det är många sjuka nu. Det ÄR skitjobbigt att täcka upp för alla sjuka under sins orfinarie pass, men jag orkar bara inte ta fler timmar nu. Jag jobbar deltid för att kunna ha tid med familjen och lite egentid. Som mitt schema ser ut så jobbar jag många pass per vecka, men de är ofta 5-7 timmar långa. När jag är ledig så vill jag faktiskt vara ledig, speciellt nu när jag känner mig så dränerad på energi. Men när jag får de där sms:en är det svårt att njuta och ta tillvara min lediga förmiddag. Istället får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de kollegor som faktiskt är på jobbet och sliter. Samtidigt vet jag att om jag inte satsar de där timmarna på mig själv så kommer jag inte att orka i det långa loppet. Jag MÅSTE tänka långsiktigt och vara egoistisk.
Så där stod jag på backkrönet och skrev ett svar. "Befinner mig långt hemifrån, på cykel. Kan inte komma tidigare." Stoppade tillbaka telefonen i ryggfickan och fortsatte cykla. Men glädjen och endorfinerna var som bortblåsta. Kunde inte stänga av mitt dåliga samvete och koncentrera mig på cyklandet. Och blev arg på mig själv för att jag hänger upp mig på en sån skitsak.
Kanske var det delvis därför jag ser så butter ut på selfien jag la upp på instagram? Tankarna gnagde, och hur skönt det än är med fartvind mot nyrakade ben och att cykla genom alléer så blev min dag genast mycket sämre av det där sms:et. Och jag misstänker att jag får fler den här veckan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar