Anna: Smaljeans

De flesta av oss har ett par. De ligger i garderoben och väntar för "nån gång kommer de att passa igen". De där jeansen man hade för längesen. Smaljeansen. De som passade innan man fick barn/bytte jobb/träffade partnern. De som satt som gjutna innan kroppen ändrade form.
Jag har ett par. Ett par svarta Levis som satt helt perfekt hösten innan jag blev gravid med dottern. De sitter perfekt i ryggslutet och lämnar inte en glipa mellan byxa och rygg som de flesta byxor gör på mig. Mina höfter och lår hade ändrat form och blivit fastare tack vare mitt relativt aktiva jobb. Höftmåttet hade inte varit så litet sen tidiga tonåren, och låg det ändå knappt under 100 cm.
Sen kom graviditeten med foglossning som gjorde att jag inte kunde hålla igång och om jag varit något fastare i hullet innan graviditeten så var det mest deg när dottern väl fötts.
Det blev många och långa barnvagnspromenader, jag började cykla och i höstas fanns det ändå inte en chans att jag nånsin skulle få plats i mina älsklingsjeans igen kände jag. Det händer ju en hel del med kroppen under en graviditet. Men att göra mig av med dem? Nja... De fick hänga kvar i garderoben ett tag till.
Men nu har jag provat dem på vinst och förlust och... De passar! Visst, de sitter tight, men det gjorde de när jag kunde ha dem också.
Jag kan inte låta bli att vara glad för att kroppen börjar tighta till sig igen, samtidigt som jag känner mig lite skyldig för att jag blir glad. Jag eftersträvar inte alls att bli smal. Jag vill vara stark, jag vill orka. Att vara smal för sakens skull är inte alls intressant för mig. Vikten är densamma som för ett år sen, så det är ju i alla fall en indikation på att jag bara blivit mer vältränad och inte bara tappat gravidhull.