Vårruset. Eller Hur gick det där till?

Anna: För några månader sen nämnde Heidi Vårruset. Jag som INTE springer lopp. Hur tänkte hon då, JAG ska ju inte... Eller det kanske... Kan man rent av säga... Jo, men vad fasen! Vi kör!

Jag började träna relativt seriöst och följde 5 km programmet i Stora löparboken för kvinnor. Ska jag springa så ska jag springa. Jag vill inte gå halva sträckan! Men så blev det mycket på jobbet. Stressen blev för mycket och gick ut över vardagslivet. Jag mådde rätt risigt mentalt, vabbade och blev för nån vecka sen förkyld själv. Träningen har jag inte ägnat mycket tid den senaste månaden. Men nu hade vi ju anmält oss, så klart jag skulle göra så gott jag kunde. Var inställd på att varva löpning och gång.

Hjälp! Kan detta vara första gången vi deltar på organiserad motion tillsammans??
(Frivilligt åtminstone)

Vi gick runt på startområdet, drack kaffe och provsmakade både det ena och det andra. Bestämde att Jogga-startgruppen kändes lagom för oss. För visst ville vi ha mer fart än att bara gå!

I väntan på start. Kallt!

Uppvärmningen drog igång, det var ganska trångt i fållan och alla hade inte riktigt koll på var de hade fötter och armbågar och jag påmindes om varför jag helst inte tränar bland andra människor. Hurtiga typer skuttade och sprattlade. Själv trampade jag lite på stället minuterna innan start... Det räckte fint för mig, för när starten väl gick blev det snabbt ganska trångt och farten sänktes markant efter några hundra meter när banan smalnade av. Mycket lugn jogg i några hundra meter tills vi sprungit om några som ville hålla ett lägre tempo än oss. Och plötsligt hade vi sprungit den första kilometern. Utan att det märkts nånting. Nöjd, för inte trodde jag att jag skulle kunna springa så långt i ett svep! Vi fortsatte i samma tempo, och plötsligt hade vi sprungit två kilometer. Här ungefär fick jag håll på vänster sida. Lite drygt, men knappast farligt. Några gångsteg vid vätskekontrollen vid 2,5 km, men jag ville vidare, och Heidi verkade inte intresserad av att stanna och lyssna på trubaduren som spelade nån Gyllene Tider-låt. Så vi fortsatte, och hela tiden letade vi oss förbi andra löpare som sprang aningen för sakta för att vi/jag skulle hålla oss bakom dem. Heidi påpekade att vi sprang om många fler än vad som sprang om oss, och vi var båda väldigt överraskade över att jag sprungit i... Oj! Bara 800 meter kvar? Hade vi sprungit fel? Jag kan inte springa i 4 kilometer! Inte utan gångpaus! Och när målet närmade sig hastigt kunde jag ju knappast ge upp och gå!
När det var 200 meter kvar blev det plötsligt väldigt segt. Målet var ju där framme, varför skulle jag skynda mig dit, tycktes kroppen tänka? I princip var jag ju framme redan. "I helvete att jag slutar springa nu!" Försökte jag intala kroppen. Och jag vann över den. 

Smått chockade kollade vi vad vi sprungit på för tid egentligen. Vi hade ju helt oväntat sprungit hela vägen och dessutom sprungit om ganska många. 35 minuter! Jag är toknöjd och fattar fortfarande inte att jag faktiskt sprang hela loppet. Och det var inte ens speciellt jobbigt. Visst var benen lite skakiga när vi kom i mål, men trött var jag egentligen inte. Undrar ju lite vad tiden blivit om jag inte varit småförkyld och tränat som jag hade tänkt från början... Men med de förutsättningar jag hade så är jag som sagt väldigt nöjd.
Sen kunde jag ju inte annat än skratta när Guns 'n Roses Sweet Child of mine (youtube-länk) ekade ur högtalarna sekunderna efter att vi fått våra medaljer.

Heidi: Jag är otroligt stolt över Anna! Hon som inte tyckte om att träna. Hon som aldrig skulle springa. Aldrig springa lopp. Samma Anna sprang igår Vårruset, som bevisligen är både löpning och ett lopp och därmed kan klassas som träning.

Att jag föreslog Vårruset för Anna då i början av året, sa jag det lite med glimten i ögat. Samtidigt var jag fullt seriös. Jag tänkte att det kanske vore en lagom utmaning för henne. Och det vore kul att göra något tillsammans. Jag sa redan från början till Anna att hon skulle få bestämma tempot hela tiden. Jag skulle ju springa Göteborgsvarvet fyra dagar innan, så jag var i princip beredd på att fortfarande ha både ont och träningsvärk efter dessa fyra dagarna. 

Anna har redan skrivit om själva loppet, så jag ska inte upprepa det. Men jag kan ju säga att jag var smått förvånad över att Anna bara sprang på. Jag hade ju fått för mig att det skulle bli lågt tempo varvat med promenader. Nu är vi inte sådana som springer särskilt fort i annat fall heller, men det blev ungefär samma tempo som jag brukar springa när jag springer själv. Så "normaltempo" för mig. 

Och precis som Anna skriver, så hade vi helt plötsligt sprungit alla 5 kilometrarna! Bara sådär! Anna hade genomfört sitt första lopp. Och hon klarade det med bravur! Tänk om våra gympalärare skulle höra det? 

"Vi gör det bara för gratisprylarna!"