Veckans utmaning v.8

Förra veckans utmaning gick ut på att göra tåhävningar i samband med tandborstning. En enkel övning som inte kräver träningskläder eller så mycket planering. Borde ju vara lätt att genomföra, eller?

Vi båda upptäckte att det var svårt att komma ihåg att göra tåhävningarna. Flera gånger kom vi på det precis i slutet av tandborstningen. Så det är nog en vana som måste nötas in lite mer. Alternativt får vi sätta upp en lapp som påminnelse!

Nästa veckas utmaning blir också en form av vardagsträning eller smygträning. Nu ska vi ta trappan hela veckan. Och rulltrappan räknas bara om den är avstängd!

Iform hade nyligen en artikel om just fördelarna med att ta trappan, ifall någon behöver lite extra motivation. 

Har ni instagram, får ni gärna bidra med lite snygga trappbilder under taggen  #tjejensomhatadegympautmaning. 

Anna: Mot vårruset!

Som jag skrev för ett tag sen så har Heidi fått mig att överväga att springa Vårruset med henne i slutet av maj. Och jag som inte alls lockas av lopp, tvärtom, är nu faktiskt ganska peppad på att ge det en chans. Fem kilometer överlever jag. Och om jag nu faktiskt ska satsa på ett lopp är väl det en anledning att köpa nya, fina löparkläder under våren? Och riktiga löparskor i lagom god tid så fötterna hinner vänja sig.

Under de senaste veckorna har jag lyssnat igenom alla hittills utkomna avsnitt av Träningspodden och blivit peppad. Jag gillar hur Jessica och Lofsan diskuterar och pratar. Som vanliga dödliga! Visst, båda springer maraton och är i hur bra form som helst, men jag känner mig inte förminskad på nåt vis, trots att jag nyligen börjat springa och väl inte riktigt vill kalla mig för löpare än. Jag gillar tonen i podden, och det gjorde att jag gick och köpte Stora löparboken för kvinnor för att få lite tips och mer inspiration. För nu vill jag komma igång igen! Jag vill få upp konditionen och få starkare, uthålligare ben till sommarens cykling (man använder andra muskler, men att röra på sig är alltid bra tänker jag) och fjällvandringar.

Så idag började jag. Första passet på bokens 5 km-träningsprogram. Ut i februarisolen och spring snabba intervaller! Inget långt pass, men visst känner jag att konditionen inte är vad den borde vara. Jag orkar gå långt, men nu vill jag orka springa också! Så vi får väl se. Kanske orkar jag springa de där fem kilometrarna om fem veckor. Jag hoppas det.

Heidi: Löpning på hög höjd

Minns ni den där trappan som jag skrev om häromdagen? Den jag lovade att ta mig uppför hela vägen? Den kan slänga sig i väggen! Nu har jag klättrat! Igår tog jag en ny runda. Hade tänkt att jag skulle till just den där trappan, men helt plötsligt uppenbarade sig en annan trappa till höger om mig. Eftersom jag ville veta vart den ledde, följde jag några norska pensionärer uppför trappan. Trappan tog slut vid en väg. Vägen fortsatte till ett hotell. Jag skulle precis vända om när jag såg att pensionärerna inte alls skulle till hotellet, utan de vek av strax innan. Där gick det visst en stig. Så jag följde efter. Det beslutet ångrade jag verkligen inte! Det började med en rejäl klättring uppför "backen" eller vad vi ska kalla den. Men det var värt det! Vilken utsikt! Och vilken träning för benmusklerna!

Den här vägen ser väl inte så brant ut...

...här är vägen åt andra hållet. (ja, jag har klättrat hela vägen upp...)

Högt upp. Vårt hotell ligger typ i mitten av bilden, längst ner mot vattnet.

Idag var jag tvungen att klättra uppför samma berg igen. Väl uppe där tittade jag på kullen mittemot (den som syns på bilden här ovan) och kände att jag bara måste upp dit. Sagt och gjort!!

Först blev det klättring. Bokstavligen.

Första biten var svårast, för det var klättring! Och mina skor är inte riktigt anpassade för annat är typ asfalt. Men efter den första biten var det faktiskt riktigt bra terräng.

Utsikten var fantastisk!

Bakom den lilla kullen i mitten ligger vårat hotell.

Bjuder på en selfie också.

Nu ska jag ner till poolen och ge armarna en omgång också, de ska inte tro att de är på semester bara för att benen har fått jobba så mycket!

Anna: Februari när det är som bäst!

  

Som jag har längtat! Gott om tid, perfekt väder, ett nytt inspirerande poddavsnitt. Det var  bara att snöra på sig skorna och ge sig ut och springa efter att jag lämnat barnen på förskolan idag. 

Jag riktigt njöt av den raska uppvärmningspromenaden och vetskapen om att jag hade närmare åtta kilometer framför mig. Jag hade inte planerat att springa hela sträckan, så bra är jag inte, och det har blivit väldgt glest mellan löppassen sen i mitten av december. Men ändå.  Åtta kilometer. Bara jag, vägen och så Jessica och Lofsan i öronen, som pratade just om lustfylld löpning i senaste avsnittet av träningspodden. 

 

 

Visst kändes det att jag absolut inte är i nån bra form när det gäller min löpning, men lustfylllt var det. Ja, det var jobbigt, jag gick mycket idag. Men jag njöt, och det är det som är det viktiga för mig. Jag hoppas att jag innan midsommar kan springa större delen av den här sträckan. Då är det dessutom en bra bit in på cykelsäsongen, så jag kommer troligen att prioritera cykeln. Eller cyklarna.

Men just nu ligger mitt fokus när det gäller träning på löpning, lite styrka och då  och då lite yoga.

 

Hittills har jag bara sprungit i spåret. Att springa längs med vägar har känts lite läskigt, som om jag då har ett annat krav på mig att prestera. Det är ju bara "riktiga löpare" som springer längs med trafikerade vägar, jag klär ju bara ut mig till en löpare. Eller en riktigt bra dag är jag en cyklist som springer ibland. Men med tanke på vädret misstänkte jag att spåret skulle vara isigt/blött/ojämnt och halt underlag, så jag tog mod till mig och sprang längs den åtta km-slinga som Heidi och jag stavgick för nån vecka sen. Idag var det dock lite varmare, soligare och mycket mindre halt. 

Februari visade sig från sin bästa sida och när jag kom ut på en större väg var vägbanan helt snöfri och blänkte av smältvatten. Det plaskade lätt under skosulorna och solen värmde på kinderna. Tänk om alla löpturer kunde få vara så här!

Hög på endorfiner ska jag nu fixa en lätt lunch, dricka upp min smoothie (morotsjuice, apelsin, frysta jordgubbar, chiafrön och som alltid ingefära och lime) och ta en välbehövlig dusch. Sen är jag redo för en kort men intensiv arbetsdag.

 

Veckans utmaning v.7

I dagens moderna samhälle är det lätt att hålla kontakten med varandra via e-mejl, Facebook, sms, WhatsApp, Twitter, Skype och andra liknande tjänster. Samtidigt kanske många av oss har blivit lite lata och bekväma; vi väljer att skicka ett mejl eller ett sms istället för att ringa ett samtal och faktiskt prata med personen i fråga. Sedan har vi kategorin av människor som inte använder sig av den moderna teknologin på samma sätt som vi andra kanske gör.

Veckans utmaning var därför att faktiskt ringa till någon som du inte har pratat med på länge.

Heidi: Jag är överhuvudtaget dålig på att ringa till folk. Brukar kännas lättare att sms:a eller mejla. Men jag brukade alltid någon gång, dock alldeles för sällan, ringa mina farföräldrar. De tillhör kategorin som visserligen har mobiltelefon, men använder den till att faktiskt ringa med. 

I höstas gick min pappa bort väldigt hastigt. Det var en svår period för oss alla, men särskilt tungt för min farmor. Eftersom farmor och farfar bor i Finland, kan jag inte besöka dem så ofta. Så jag lovade mig själv att ringa till dem oftare i fortsättningen. Under hösten ringde jag till dem ungefär en gång i veckan. Men efter jul har jag tyvärr inte ringt dem alls. Jag har tänkt på det ofta, men då har det varit så sent på kvällen eller något annat som kom emellan. Det dåliga samvetet har vuxit under tiden som gått.

Så den här veckans utmaning var lite av en spark i rätt riktning för mig. Jag ringde farmor i tisdags. Hon blev väldigt glad, som hon alltid blir. Jag vet att hon inte vågar ringa hit, ifall det skulle vara någon svenskspråkig som svarade (och ändå har jag förklarat att ingen annan svarar i min mobil än jag). Och jag vet också att vår lilla pratstund betyder mycket för henne. Och lika mycket betyder den för mig. Jag har tillbringat många somrar hos dem i min barndom och ungdom. Det finns många glada minnen från den gångna tiden. Nu är farmor och farfar över 80 år. Än så länge mår de bra. Men de kommer inte att finnas kvar för evigt. Så jag passar på att prata med dem så ofta det bara går. För jag vill inte plågas av "jag borde ha ringt dem oftare" -tankarna.

Anna: Jag är också extremt dålig på att ringa till folk. Till mamma är ett undantag, henne ringer jag ofta på väg hem från  jobbet.

Även jag har äldre släktingar som jag har pinsamt låg regelbundenhet i kontakten till. Så den här helgen tog jag tag i mitt dåliga samvete och ringde till min mormor. Jag har inte pratat med henne sen i julas, så nu kände jag att det var dags att ringa. Hon blir alltid väldigt glad när man ringer, men långa samtal blir det inte. Fyra-fem minuter är ett jättelångt samtal med henne.

Nästa vecka blir det ett annat tema på utmaningen. Anna lyssnade på Träningspodden och fick inspiration av nåt som PT:n Lofsan nämnde.

Tid till träning är till och från svårt att hitta, men det finns många små övningar man kan smyga in i vardagen som kan göra en jätteskillnad.

Den här veckan blir utmaningen att göra tåhävningar när man borstar tänderna.

Heidi ska springa Göteborgsvarvet som ni vet, och Anna vill ta tag i sin löpning nu innan landsvägssäsongen drar igång. Att göra tåhävningar två minuter morgon och kväll stärker fotlederna, och de flesta löpare behöver starkare fotleder för att bli stabilare och minska skaderisken. Och övningen tar ingen extra tid, man behöver inte byta om eller duscha efter. 

Tåhävningar, nu kör vi!

Heidi: Träning på Gran Canaria

A blog with a view

Nu är jag på Gran Canaria! På en typisk svensk chartersemester! Innan resan såg jag fram emot att kunna springa i t-shirt på torra vägar och runt +20 grader. Jag hade planerat att jag skulle simma längder i poolen som har utsikt mot havet. Det skulle bli så skönt! Jag hade inte planerat för att jag skulle börja hosta. Verkligen inte. Det är inte alls roligt. Men hellre hostar jag i t-shirt och kjol i +20 grader, än i fleecetröja i snöslask.

Behovet att komma ut och röra på sig tog övertaget idag, så jag tog mig ut. Tänkte att jag åtminstone kan ta en rask promenad. Vädret var helt perfekt. Lagom varmt och solig och med en mild vind. Och vägarna helt torra. Så jag kunde inte låta bli att springa lite... Inte så mycket, men åtminstone så jag fick känna på löpsteget. Hostan är fortfarande jobbig. Det blev ingen långa runda, men många höjdmeter blev det nog.

Trappträning. Det här är bara halva trappan, en dag ska jag springa hela!

Utsikten efter den där halva trappan. (vårt hotell är det som syns i mitten ut mot vattnet)

Såg ett antal cyklister också på stora vägen. De såg också ut att njuta av det sköna, milda vädret. Såg däremot ingen annan löpare idag, men har sett till dem tidigare under helgen, så de existerar nog även i den här delen av världen.

Och förresten, det finns ingen snö i den här delen av ön (har sett nyheterna om snö på Gran Canaria). Just nu är det +19 och sol. Ha det så gott i Sverige (eller var ni nu är), jag återkommer från poolkanten!

Anna: Friskvård på jobbet

Större delen av mitt vuxna liv, fram till för ett år sen ungefär, har jag varit totalt ointresserad av hur min arbetsplats uppmuntrar friskvård. Om jag vill röra på mig, då vill jag bestämma hur och när själv. Det står jag fast vid. Men i och med mitt nyväckta träningsintresse har jag börjat kika lite nyfiket på vad min arbetsgivare egentligen erbjuder.  Tyvärr gäller vårt friskvårdsavtal bara på olika träningskort och behandlingar, då vi får olika stor rabatt beroende på vilken summa det handlar om. Jag vill inte träna i träningslokaler bland andra och jag tycker inte om när okända människor tar på mig, så massage är inte heller så intressant. Jag vet, jag är knäpp.
Efter nyår blev det dock lite förändringar, och vi har fått en del förmåner på andra plan än bara faktiska träningsavgifter. Utöver de här rabatterade träningskorten så får vi även rabatt på en del internetbutiker, varav en del säljer träningskläder. Yay! Äntligen något jag känner att jag kan ha glädje av.
Vi får även rabatt på vissa kost-appar och liknande. Helst hade jag önskat att man kunde få pengar tillbaka när man köper träningskläder eller -redskap. Skulle ju inte tacka nej till halva priset på en cykelhjälm, mtb-skor eller ett par riktigt bra bibs. Eller bra löparskor för den delen! Men vi HAR i alla fall ett friskvårdsavtal, och rabatten på nån internetbutik kan jag mycket väl tänka mig att utnyttja.

Anna: Hatkärleken till träningsvärk

Det hugger i framsidan av låren när jag går i trappor eller reser mig idag. Det stramar och sticker i benen och jag är lite öm i ryggen. Egentligen inte nån behaglig känsla, men jag gillar den lite ändå. Jag har varit duktig och tränat, musklerna har fått jobba och ta i. Träningsvärken påminner om det och är på nåt skumt sätt en belöning.
Värst är det när jag suttit stilla på en stol. Fy vad det hugger i låren de första stegen! Redan efter några meter släpper det igen, och tur är väl det, för jag tror inte dagens jobb skulle bli så roligt ifall jag skulle ha så ont. 

Jag kör då och då ett 25 minuter långt tabata-pass med min lilla kettlebell, och de brukar orsaka en hel del smärta. Jag vet ju att jag generellt skulle må bra av att träna lite styrka, en annan orsak, som motiverar mig mer, är att jag som cyklist helt klart skulle gynnas av att bli starkare. "Men man cyklar ju med benen" vet jag att många tänker, jag gjorde det själv länge. Speciellt när det gäller landsvägscykel när man faktiskt sitter helt stilla  (om man cyklar snyggt ska överkroppen vara helt stilla och benen jobba.). Men är man för svag i bålen läggs mycket vikt på armar och handleder, och det är inte kul alls. Kan man slappna av i armarna blir cykelturen nämligen mycket bekvämare och behagligare i hela kroppen. Så nu försöker jag få till nåt styrkepass ibland, inte så ofta om jag kanske skulle behöva men bättre än inget! Vi får se om två-tre månader, eller när väder och bortsopat grus tillåter de första cykelturerna, om det gjort nån skillnad.
Så tillbaka till vad jag började det här inlägget med. Träningsvärken påminner mig om att smärtan nog är värt det. Snart är cykelsäsongen här, och genom att orsaka mig själv den här tillfälliga smärtan vet jag att cyklandet kommer att funka ännu bättre.

Stavgång i frostigt landskap

Tänk att det kan vara så skönt att få komma ut i friska luften! Eftersom vi båda skiftjobbar och ibland tydligen skiftvabbar, känns det som en evighet sedan vi lyckades komma iväg på en gemensam promenad. Men igår hände det. Vi hade tid för en kvällspromenad. Anna föreslog att vi skulle gräva fram våra promenadstavar och faktiskt använda dem (vi har pratat om stavgång tidigare). Sagt och gjort. Fram med stavar, reflexvästar och ordentligt med kläder (det var kallt) och sedan ut i kylan.

En snabb promenad var precis vad vi behövde! Anna har vabbat och jobbat så hon har inte kunnat komma ut så mycket som hon har önskat. Heidi har jobbat och börjar känna av en begynnande förkylning, så löpning har inte varit aktuellt.

Dessutom är en promenad med en vän så mycket mer än bara en promenad. Det är också friskvård för själen. Att kunna prata om allt mellan himmel och jord, umgås utan krav eller bara skratta åt fåniga saker gör underverk för humöret.

När det var dags att svänga vänster för en kortare runda eller höger för en längre, valde vi höger. Vi kände att vi behövde det, vem vet när nästa tillfälle till en gemensam promenad kommer?
Det var kallt, halt och dimmigt på vissa ställen. Dessutom är den vägen mer trafikerad, så Anna som hade monterat belysning på sina stavar fick gå ytterst. Men vi njöt av varenda steg!

Vi var heller inte ensamma om att trotsa kylan. Vi mötte flera promenerande (med och utan stavar) människor och till och med en cyklist. Även detta bidrog till vårt humör, för vi konstaterade att vi har turen att bo på en ort där det motioneras väldigt mycket året runt. Kommunen kryllar av cyklister, löpare och folk som är ute och går. Man möter alltid någon annan motionär, oavsett väder och tid på dygnet. Och det känns väldigt bra att få tillhöra den gemenskapen!

Frostiga men glada stavgångare

Anna: Alla hjärtans dag

Äntligen! I går blev det av till sist. Maken, barnen och jag gav oss ut på den där efterlängtade skogsutflykten som skadade knän, magsjuka och inte minst brist på lediga helger satt stopp för.
Vi packade matsäck och gav oss upp till ett skogsområde några kilometer härifrån som brukar vara väldigt välbesökt emellanåt. Ett par kilometer in på en mycket välmarkerad led finns en raststuga med flera grillplatser, och dit tänkte vi gå. Som så många gånger förr. Det är ett riktigt favoritställe när vi ska ut på utflykter. Lagom långt att gå för sonen, jättemysig skog med både blåbär och svamp när det är rätt säsong. Att det finns flera grilllplatser som ligger ganska utspridda så att man inte behöver sitta tätt inpå andra sällskap när man är där är också en bra grej. Det är många som cyklar mountainbike dit också, och jag har lovat sonen att "om" vi har en varsin mtb i sommar ska vi cykla dit, bara han och jag, och grilla korv. Han tycker om att grilla korv. Jag tror att leden kan vara ganska utmanande för en femåring att cykla bitvis med rötter och stenar men då får man väl leda cykeln bara. Han har cyklat på skogsvägar tidigare och det har gått jättebra, så jag tror säkert han fixar det. Nu är han ju ett år äldre och jag tror det är lättare att cykla på ojämna skogsstigar på en liten mountainbike än på en drygt 20 år gammal BMX han bara cyklat på ett par gånger hos sin morfar.

Det har snöat lite de senaste dagarna, så skogen var snökläddd och träden vackert fluffiga. Som jag längtat efter det här! Både efter att få komma ut och röra på mig, även om det inte blir så fysiskt ansträngande när den snart femåriga sonen bestämmer takten. Men ca 5 km skogspromenad, totalt. Frisk luft, få sträcka på benen. Och komma ut i skogen... (tänk om jag för 20 år sen vetat hur mycket jag skulle tycka om att vara i skogen. Är uppvuxen i en pytteby mitt i skogen och under tonåren var jag innerligt less på granar...) Lugnet som infinner sig i min oroliga själ när jag får lunka fram bland trädstammar och se enstaka fläckar av blå himmel genom det snöiga grenverket. Att få prata strunt med sonen medan dottern sitter i bärstolen på makens rygg och tjoar glatt. Finns det nåt bättre?

Framme vid raststugan tände vi en eld på en av grillplatserna, grillade korv, drack varm choklad, blåbärssoppa och kaffe och hade det så där mysigt som vi brukar ha det på våra skogsutflykter. Under sommaren och hösten var vi ute ganska mycket, men nu var det rätt längesen. Vi pratade om att vi måste ta oss dit nu under vintern också, så det var ju tur att det blev lite snö ute igen.

 

Man kan säga att vi hade en Alla hjärtans dag precis så som vi vill ha den, på våra egna villkor. Röda rosor, hjärtformade chokladaskar och andra kommersiella påfund känns inte riktigt som vår grej. Så opersonligt... Visst gillar jag att få blommor och choklad, men maken känner mig för bra för att komma med röda rosor "bara för att det ska vara det". Det finns så många blommor jag tycker bättre om.
Nä, en dag i skogen med familjen, det var den bästa present jag kunde få. Har ett lugn i kroppen som jag verkligen inte hade tidigare under helgen. Skönt!

Veckans utmaning v.6

Förra veckans utmaning var att testa ett nytt recept. Det låter inte svårt, det är inte svårt egentligen. Men handen på hjärtat. Hur många av oss har inte ett antal "säkra kort" som man alternerar mellan? Speciellt när man har småbarn som automatisk säger att de inte gillar okänd mat innan de smakat. 

Anna: Jag testar gärna nya recept, men ofta håller jag mig inom välbekanta områden. Pastarätter med tomat och vitlök, vit fisk i ugn med olika grönsaker eller såser, grönsakspajer med äggstanning, gratänger... Jag är lite feg på det viset.

I perioder är jag duktig och planerar en veckomatsedel och då brukar jag utgå ifrån två fiskrätter, en soppa, minst en middag med baljväxtbas och ett nytt recept. Dessa kan dock kombineras. En ny linssoppa innebär att jag kan bocka av tre punkter t ex. Men jag har varit dålig på att planera middagar sen jag började jobba efter föräldraledigheten, och just nu känns det som om vi äter samma 8-10 rätter om och om igen. Dags för något nytt, även om ungarna inte är specielllt nyfikna på ny mat.

Tillsammans med Heidi hade jag gjort en beställning från Årstiderna som kom på torsdagen. De levererar lådor med ekologisk frukt och/eller grönsaker eller matkassar direkt till dörren. Den här gången var det en låda italienska grönsaker som fångat mitt intresse. Miniplommontomater, blomkål, palmkål, färska kryddor, blandad plocksallat och fänkål. Och några grejer till.
Fänkålen var jag sugen på att göra nåt mer spännande av, har mest använt dem i wok eller grytor tidigare. Den här gången valde jag att ugnsbaka den med citron och servera med stekt hoki, ärtor och en sallad på sallatsblad och tomater från Årstiderna-lådan, och gurka.
Fänkålen blev jättegod! Fast jag fick höja värmen efter 20 minuter och baka den i ugnen i nästan 50 minuter innan den blev klar. Ett väldigt bra alternativ till ris/potatis/gryn av nåt slag som vi oftast äter till fisk.

Heidi: Precis som Anna, så vill jag gärna prova nya recept. Men det blir väldigt ofta samma saker om och om igen. Därför tänkte jag först att jag skulle vara väldigt ambitiös och försöka på ett recept som går hem hos hela familjen. Det är faktiskt inte det lättaste. Min man gillar mat som inte är för konstigt, helst ska det vara bekant mat, svensk husmanskost är bra. Och gärna kött. Själv har jag inte ätit rött kött på två år. Jag gillar mat från olika delar av världen, kryddiga och smakrika. Barnen skippar helst grönsakerna. Och finns det lök i maten är det riktigt illa! 

Jag insåg snabbt att det här skulle bli en ordentlig utmaning. Så jag tänkte att det kanske skulle vara lugnast att börja med en efterrätt/kaka. Men jag saknade helt inspiration och idéer. Veckan började närma sig sitt slut utan att jag hade testat något nytt. Till och med fettisdagen passerade utan att jag åt en enda semla. Vänta nu... sa jag semla? Det kanske skulle finnas någon rolig variant på semlor? För visst kan man fira fettisdagen hela veckan? För den traditionella semlan är ju ganska mastig. Det brukar räcka med att äta locket, grädden och mandelmassan. Sen är man mätt.

Efter att ha tittat runt bland Icas recept, fick jag syn på det mest fantastiska ordet: Semmelkladdkaka. Sagt och gjort, köpte hem vispgrädde och mandelmassa (resten fanns hemma), och satte igång. Jag hade i mer kardemumma än i receptet (det är ju så gott!) och jag blandade den vispade grädden med mandelmassa. Annars följde jag receptet. Och ja, den blev god!! Smakar faktiskt semla, utan att vara torr. Den gör jag om. Även om barnen inte tyckte om den...

Nästa veckas utmaning blir att ringa någon som du inte har pratat med på länge. 

Anna: Träningsbristens konsekvenser

Den senaste tiden har det varit lite körigt. Inte stressigt egentligen, men det har varit svårt att få ihop det som brukar kallas livspussel. Mitt schema är lagt så att jag mest jobbar kvällar. Det betyder att jag kommer hem ca 21:30, och barnen är hemma med mig på förmiddagarna. De dagar jag är ledig är barnen lediga med mig. Då blir det inte många möjligheter att ge sig ut och springa direkt. Om vi då tänker oss att jag ofta nån gång i veckan lämnar barnen lite tidigare än jag behöver åka till jobbet, eftersom det stämmer bättre med deras lunchtider på förskolan eller andra aktiviteter där. Då kan jag ibland få nån timme eller två över. Så var det tänkt vid ett par dagar under den gångna veckan. Men då tar dottern och blir sjuk, så istället för att ge mig ut och springa blir jag strandad hemma med en halvynklig, hostig liten flicka.
Utöver tidsbrist och vab så har makens knä äntligen tagit ett rejält kliv åt det bättre, och nu har han påbörjat träningen mot Vätternrundan. Det innebär intervallpass på trainer på kvällarna, diverse core-träning hemma och simning brukar han försöka komma iväg på nån gång i veckan. Självklart är jag jätteglad att han äntligen blivit så mycket bättre, och jag vill verkligen att han ska få möjlighet att träna så han fixar det där sub10-målet (Köra hela Vätternrundan på under 10 timmar. 30 mil långt, och med några vätskestopp och lite mat innebär det att man måste ha en snitthastighet på drygt 30 km/h).
Jag vill verkligen att han ska få träna, samtidigt sitter min lilla pms-djävul på axeln och väser "Men jag då? När är det min tur?" Jag vill inte bara yoga och köra nåt kettlebellpass (som jag INTE vill göra när barnen är med. Känns lite riskabelt att ha dem runt benen när jag svingar den där klumpen). Jag vill UT. Jag vill vara utomhus i dagsljus och jag vill springa. Dels känner jag att jag bara MÅSTE få röra på benen snart, annars blir jag knäpp, dels märker jag att pms:en blir så mycket mer jobbig när jag inte får springa/cykla. Brukar vara sega ben de gångerna, så ofta är inte själva passet så himla roligt. På sikt däremot, där gör de en väldigt stor skillnad. Jag märker det nu när jag inte haft möjlighet att springa. Jag behöver verkligen den där fysiska aktiviteten för att må bra, inte bara för att den hjälper mot pms, utan för det allmänna välbefinnandet. Det trodde jag knappt för så sent som ett år sen. Visst märkte jag att kroppen mådde bra av dessa eviga promenader jag började med så fort kroppen hämtat sig någorlunda efter förlossningen, men att jag faktiskt skulle få såna här abstinenssymptom trodde jag inte när jag började cykla för nio månader sen. Det har hänt en del bara under det senaste året....

När jag igår skulle försöka göra nån sorts lunch med hungriga barn springande runt benen, allmänt kaos i hemmet, har total avsaknad av tålamod pga redan flera gånger nämnd pms skulle ta fram en burk oliver (en sån där jätteburk med billiga svarta oliver, makens favorit) ur kylen och locket inte var påskruvat utan låg löst uppepå och jag höll på att välta ur allt innehåll i kylskåpet (för den står så klart långt in på en hylla högt upp), då märkte jag att jag verkligen behöver den där egentiden i spåret. Rytmiska, nästan hypnotiserande ljud från stegen, en bra pod i lurarna, frisk luft. Och bara jag och träden. Blundar och försöker visualisera, men det är svårt med barnens lek här intill mig. Jag älskar dem över allt annat, men för att vara en bra mamma måste jag få möjlighet att ta hand om mig själv ibland också. Det blir roligare för alla då.

Försöker hålla mig på en halvsnäll nivå i några dagar till, och jag vet att två dagar nästa vecka, då har jag ganska gott om tid på mig mellan förskolelämning och tåget till jobbet. Då ska jag njuta. Tills dess försöker jag komma ihåg just det. Att nästa vecka, då har jag faktiskt möjlighet att ta mig ut. Bara jag, löparskorna och skogen. Längtar!

Heidi: 50 löppass på 100 dagar

Jag är med i en löpargrupp på Facebook. Det är många i gruppen som ska springa Göteborgsvarvet den 21 maj (mig inräknad). Eftersom det från och med idag är 100 dagar kvar till varvet (hjälp!), har det startats ett event där, som går ut på att springa 50 pass på just 100 dagar.
Jag tänkte att det blir en lagom utmaning för mig, eftersom jag måste börja springa fler och längre pass nu om jag ska klara en halvmara utan problem.

Under mina 100 dagar kommer jag bland annat att åka på två semestrar (Gran Canaria och Madrid), så det betyder att jag inte kan ligga och lata mig på semestern, utan måste ta mig i kragen och få in några löppass då. Jag får väl se det som sightseeing!
Jag kommer också att springa minst två lopp under dessa 100 dagarna. Det ena loppet kommer dessutom att bli min allra första halvmarathon, om inget oförutsett inträffar. Som tur är så får jag logga alla lopp som ett löppass.

Men det kommer definitivt att bli en utmaning att klämma in löpning ganska ofta. Samtidigt känner jag att det här är precis den utmaningen jag behöver under våren!
Om det är någon annan som känner sig manad, så är det bara att hänga på. Enda kravet är att det måste vara en sträcka som är mer än en kilometer. Om det är utomhus eller på löpband spelar ingen roll, så länge man springer. Jag kommer att uppdatera mina framsteg med jämna mellanrum, både här och på instagram (tjejensomhatadegympa).
Håll gärna tummarna för mig! För nu springer vi mot Göteborgsvarvet!

Instagram

Nu har vi skaffat ett Instagramkonto med anknytning till bloggen. Följ oss där!
@tjejensomhatadegympa och självklart även under #tjejensomhatadegympa.

Några tips på inspirerande personer vi borde följa där?

Vi ses på Instagram!

Anna: Nya vanor

Det är ju inte så längesen jag skrev om hur skeptisk jag var till grönsaks-smoothies... Men sen dess har det hänt nåt.
Jag fortsatte med gröna smoothies, spenat, avokado, ingefära och citrus har varit grunden. Sen har jag testat att mixa i bland annat gurka, vindruvor, banan, chiafrön. Och grumlig äppeljuice. Inte den där te-färgade klara äppeljuicen alltså, utan den som faktiskt smakar äpple.
Jag har ändrat mig. Det smakar faktiskt helt ok. Gott, till och med.
Jag jobbar nästan alltid kväll när jag jobbar, och när jag slutar brukar jag vara rätt sötsugen. Äter alltså en hel del godis på väg hem. Jag har inget emot godis, men jag vet att jag äter betydligt mer än vad jag borde. Så nu har jag börjat göra en rejäl smoothie innan jag åker till jobbet, ställer in den i kylen där och när jag åker hem har jag nånting lagom mättande och betydligt nyttigare än ett par hekto smågodis att stilla hunger och sötsug med. Äppeljuicen gör den lagom söt, men fräsch. Banan i blev för sött för mig, men druvor funkar bra!

Heidi: Längden har betydelse

När jag började springa, sprang jag mest kortare sträckor på max 5 km. Det var lite av en plåga att försöka överleva ända hem efter en sådan löprunda. Jag var trött i benen, andfådd och allmänt less på att springa. Men det var ju skönt efteråt, så därför fortsatte jag.
Av en händelse sprang jag 6 km en gång. Till min förvåning var jag inte lika trött som när jag sprang 5 km. Mycket märkligt, tyckte jag.
Efter några 6 km rundor kom jag på hemligheten: Det finns tre olika faktorer som måste vara i harmoni innan jag kan njuta av löpningen fullt ut. Och för mig tar det mellan 3-5 km innan det inträffar. Dessa tre faktorer är andning, ben och motivation.
Om min kropp kunde prata så skulle nog denna dialog utspela sig i början av min löprunda:

(Börjar min löprunda)
Motivationen: "Wow! det här ska bli roligt! Nu kör vi!"
Benen: "Men hallå vad händer? Skulle vi inte ligga raklånga på soffan?? Känner oss lurade..."
(Benen protesterar genom att bli extra tunga och långsamma)
Andningen: *flås* "nej, fy f..." *flås, flås*
(Hoppas på att ingen hälsar, så jag blir tvungen att försöka hälsa tillbaka. De kanske tror att jag är döende?)
Motivationen: "Nej men alltså, det här var ju inte så kul... Kan ni inte ens försöka lite?"
Andningen: *flås* "hhmpppfff..."
Benen: (fortfarande tunga) "Vi kan fortfarande vända om..."
Motivationen: "Nej, nu ger jag upp!"
(motivationen tryter)
Benen: "Men vänta! Det här var ju faktiskt ganska skönt!"
(Stegen börjar kännas lättare)
Andningen: *flås, flås*
Motivationen: "Ja, va kul! Kom igen benen!"
(Benen känns ännu lättare)
Andningen: (djupt andetag) "Åh vilken skön luft det var ute, det här har jag behövt hela dagen! Så skönt att få komma ut. Jag känner mig så avslappnad ute i naturen. Va roligt att vi kom iväg, det här måste vi göra oftare. Vilket lätt löpsteg! Bla bla bla...
(Motivationen på topp, benen känns lätta och andningen är harmonisk. Då är det bara att springa på!)

Detta tar ungefär 3-5 km. Sedan är hela kroppen överens och löpningen känns skönt. Förut när jag bara sprang ca 5 km som standard, hann jag oftast inte komma till det där sköna stadiet, då man bara kan fortsätta i flera kilometer. Som häromdagen, då jag tog en löprunda på 9 km, trodde jag. När jag kom hem upptäckte jag att det hade visst blivit 12,5 km. Jag påpekade detta lite förvånat till min man "Och du är ju inte ens trött!", svarade han då. Och nej, det var jag inte. Lite utmattad ja (jag hade ju ändå sprungit), men inte trött. Hade kunnat fortsätta någon kilometer till.

Så visst har längden betydelse för mig. Längden på löprundan alltså. Det behövs en liten startsträcka för att låta kroppen anpassa sig, men sen är det bara att springa.
Jag har insett att ett långsammare tempo och längre sträckor passar mig bättre än korta, snabba sträckor. Lugnare tempo så att jag inte blir för andfådd och trött, helt enkelt. Lite mer "myslöpning", där jag inte jagar tider, utan kilometrar. Där känslan under själva löpturen är minst lika viktig som känslan efteråt. Som en riktigt trevlig långfika med bästa kompisen, helt enkelt.

Nästa utmaning blir halvmarathon. Det ska jag klara i år. Sen får jag se vad som blir sen. Marathon? Varför inte? Lite sugen är jag faktiskt, det måste jag erkänna. Samtidigt imponeras jag av alla våra ultralöpare som Jonas Buud och Emelie Forsberg och alla som jag "träffat" via löpargrupper på sociala medier. Men en ultra känns just nu som en förbjuden fantasi som man inte riktigt vågar berätta om. Så än så länge nöjer jag mig med att läsa om och imponeras av andras prestationer. Och så fortsätter jag att fantisera om Ultravasan och Swiss Alpine Marathon ensam på kammaren.

Anna: Inte vilken cykel som helst

För några månader sen började jag föra lite dagbok över hur jag mådde och kände mig, och ganska snart kunde jag se ett mönster.
Jag blir pigg, glad och kreativ. Sömnen är inte lika viktig, jag känner mig ganska utvilad efter 6 timmar. Jag tar tag i de där jobbiga sakerna som man gärna "glömmer bort". Sen blir jag trött och tappar initiativförmågan. Däremot blir det väldigt kul att shoppa, och sötsuget (behöver inte vara sött alla gånger. Chips, glass, godis... Sånt man ska äta lite begränsat av) smäller till. Jag blir inte utvilad fastän jag sover 8 timmar. Efter det kommer några dagar när jag känner att jag inte kan hantera stress alls och helst vill jag slippa träffa andra människor. Ett par dagar senare tillkommer ångesten. Och sen börjar det om.

Mitt mående och beteende har blivit mycket mer regelbundet sen min dotter föddes, och nu är det väldigt tydligt hur hormonnivåerna styr mitt liv. På sätt och vis är det riktigt intressant och fascinerande att se hur humöret och min syn på mig själv ändras beroende på var i menscykeln jag är. I alla fall tycker jag det så länge jag inte befinner mig långt inne i pms-grottan... 

När min pms förvärrades/ blev intensivare efter att dottern föddes tänkte jag mest på att jag blev trött runt ägglossningen och att jag mådde skit några dagar innan mensen kom, men när jag började föra dagbok märkte jag också hur shoppningvanor, kreativitet och lustkänslor ändrades under cykelns gång. Under min kreativa period startar jag nya stickprojekt och spottar ur mig idéer till blogginlägg. Jag tycker om att laga mat och testar gärna nya grejer. Då mår jag riktigt bra och känner att allt funkar på ett väldigt tillfredsställande sätt. Det är kul på jobbet och jag tar mig an sånt som jag i vanliga fall helst undviker. Det är också nu som jag försöker äta lite nyttigare, träna lite mer.
Smaksinnet ändras också under cykelns gång, precis som under graviditeten. Smaker blir väldigt mycket intensivare, eller smakar annorlunda, periodvis.
Jag har också märkt att jag blir helt grötig i huvudet, har svårt att komma ihåg saker eller tänker helt bakfram. Återigen såna där typiska gravid-symptom.

Under den här tiden har jag gjort massor av små iakttagelser som känns lite mer logiska när jag märker att de kommer med jämna mellanrum. Allt hänger liksom ihop mycket mer än jag tänkt på tidigare och jag blir allt mer fascinerad av vad kroppen har för sig helt utom min kontroll ju mer jag upptäcker sånt här. 

För ett tag sen blev vi tipsade om PMS-podden, och jag har lyssnat på några avsnitt. Känner igen mig i så himla mycket som de pratar om, och bara det att jag vet att fler än jag har de här humörsvängningarna och cykliska må bra/må skit perioder gör att det faktiskt blir lite lättare. Det är inte fel på mig som blir så här, vi är otroligt många och ju mer vi pratar om det och visar att det faktiskt inte är nåt onormalt att bli arg/ledsen/lättstressad i perioder, desto mer accepterat hoppas jag att det ska bli.

I något av de tidiga avsnitten tipsar de om appar där man kan skriva in hur man mår och sen kunna uttyda mönster. Själv har jag nöjt mig med papper och penna. För att på något sätt skriva ner hur man mår, och när, det hjälper ganska mycket när man planerar sin vardag. Att lägga en släktmiddag under de dagar när jag inte kan hantera stress till exempel, det är inte så bra. Innan jag förstod att det var psm som ställde till det lyckades jag göra just det, och det gick inte speciellt bra. Nu vet jag bättre, och så gott det går undviker jag att göra alltför mentalt påfrestande saker under den vecka då pms:en härjar som värst.

Utmana dig själv!

Nu har vi bloggat i ungefär en månad. (Hurra för det!) Vi har sprungit i snö, vi har ätit/druckit roliga geggor, vi går längtat oss blå (nåja, Anna i alla fall) efter att cykelsäsongen ska ta fart.
Vi känner båda att 2016 är året då vi vill utmana oss själva på en lagom nivå. Gå ett eller ett par steg utanför vår vanliga comfort zone och våga testa nya grejer.
Heidi planerar att springa halvmara-distansen för första gången. Anna överväger att överhuvudtaget springa ett lopp. (Kanske ska hon lyckas få ut Heidi ett par mil på cykel i gengäld? När en mountainbike är införskaffad så vi kan köra tillsammans.)

Eftersom 2016 är utmaningarnas år så tänkte vi ta det vidare till bloggen också. Kanske kan vi inspirera någon läsare att haka på?

Varje söndag lägger vi upp en liten utmaning här. Inga stora komplicerade saker, utan de allra flesta ska vara genomförbara för vem som helst. Inget bungy jump, ingen bergsbestigning och inga överdrivna träningsutmaningar. I det fall det handlar om enklare övningar, väljer man själv hur tufft det ska vara. Ibland har det att göra med träning, ibland sånt man stoppar i munnen, ibland välbefinnande i största allmänhet, till exempel. Det kan också vara något man ska göra under flera dagar under veckan eller något som bara ska göras en eller ett par gånger.

Varje vecka redovisar vi själva här i bloggen hur det har gått för oss, och om någon är med på utmaningen vore det jättekul att få veta hur det gått!

Vår första utmaning blir att testa ett nytt recept. Laga eller baka något du inte testat förr.

Kommentera gärna här om ni testar, eller visa på instagram under #tjejensomhatadegympautmaning.

Heidi: Hårda Buud

Idag var det tydligen löpningens dag. Vad passar då bättre än att gratulera den nästan övermänskliga Jonas Buud som förra natten vann Tarawera ultra marathon på Nya Zeeland. 102km löpning! Buud gjorde det på tiden 8:00.53. Tänk er alltså att springa en hel arbetsdag!

För er som inte har en aning om vem denna Jonas Buud är, ska jag berätta lite kort.
Buud är en svensk ultralöpare från Mora. Han är regerande världsmästare på sträckan 100 km, med tiden 6:22.44. Han har vunnit Swiss alpine marathon 8 år i följd. Sträckan där är 78 km, i Alperna. Han har dessutom vunnit båda upplagorna av Ultravasan. Alltså Vasaloppet, fast man springer de 90 kilometrarna. Förutom att vinna en massa ultralopp har han också nått flera topplaceringar i diverse ultralopp runt om i världen.

Som ultradistans räknas i princip allt över en marathon. Tävlingar i ultradistans genomförs främst inom två olika kategorier; A-B lopp eller tidslopp. A-B lopp är precis som namnet antyder, ett lopp som löps från punkt A till punkt B, till exempel Ultravasan eller nattens Tarawera ultra marathon. I tidslopp springer man varv på varv på en rundbana. Då ska man helt enkelt komma så långt som möjligt under den utsatta tävlingstiden. Vanliga tidslopp är 6h, 12h, 24h, 48h.

Även om jag tycker att det är helt galet att springa flera timmar i sträck på distanser som känns långt även med bil, kan jag ändå inte låta bli att fascineras av dessa ultralöpare. För där kan vi prata om viljestyrka och pannben! Att kunna pressa sig till att fortsätta även om kroppen skriker ifrån. Eller att benen faktiskt orkar mala på konstant under flera timmar. Hur motiverar man sig i sådana situationer? Vad är det som driver en ultralöpare? Oavsett vad svaret är, så tycker jag ändå att ultralöpare är någon sorts stålmän/stålkvinnor, för vem som helst klarar nog inte av att pressa sig till det yttersta.

Som avslutning kan ni titta på en intervju med Jonas Buud inför Tarawera ultra marathon.

Heidi: Frisk(luft)vård

Häromdagen tänkte jag på att det var länge sedan jag var sjuk. Alltså hade en rejäl förkylning, som man brukar få minst ett par gånger per år. Speciellt på vintern. Och speciellt när man har barn i förskole- och skolåldern. Så fort terminen börjar, brukar ju bacillerna delas ut bland barnen och följa med hem och fördelas rättvist till resten av familjen. Ingen skonas. Har man riktig "tur" så hinner förkylningen ta ett varv till i familjen innan man lyckas jaga rätt på den och utrota den. 

Och visst har vår familj även denna säsong drabbats av dessa baciller. Skillnaden har dock varit att jag har klarat mig undan dem! Varje gång jag har serverat febernedsättande, vänt mig bort från att slippa bli påhostad eller torkat rinnande näsor, har jag tänkt att självklart är det min tur nu. När det sedan går en dag utan några symptom så passar jag på att träna, eftersom jag ju inte vet när jag kan träna nästa gång. För jag kommer ju att bli sjuk snart. Det vet jag. 

Så har jag hållit på hela hösten. Känt lite svaga symptom på halsont någon gång under morgonen. Under dagen har det försvunnit och då passar jag på att ta en löprunda. Yes, jag hann med ännu en runda innan förkylningen! 

Nu är det februari och den där förkylningen har ännu inte kommit. Resten av familjen (maken inräknad) har åtminstone gått igenom tre rejäla perioder av hosta, feber och förkylning sedan hösten. 

Under nyårshelgen var jag faktiskt sjuk. Jag hade feber en eller två dagar. Och som vanligt tänkte jag att nu kommer jag att bli riktigt sjuk eftersom jag har klarat mig så länge. Men nej, efter ett par dagars feber så var jag frisk igen. 

Jag blir mer och mer övertygad om att träningen gör nytta även för immunförsvaret. Framförallt löpningen och promenaderna utomhus. Jag har definitivt varit ute mer under hösten nu än tidigare år. 

Så visst är träning och frisk luft en sorts medicin. Eller förebyggande medicin åtminstone. Rena rama hälsokosten! Och inga piller behövs. Bara frisk luft och lite tid till det. 

Anna: Förmiddagslöpning och framtidsfunderingar

En av de bästa (men ibland sämsta) sakerna med mitt jobb är arbetstiderna. Mitt schema är lagt så att jag jobbar mycket eftermiddagar och kvällar. Det betyder ju att jag kan ta tid på mig på mornarna. Jag och barnen äter frukost i vår egen takt, vi tittar på lite barnprogram på Netflix, jag passar på att tvätta nån maskin kläder. Jag lämnar dem på förskolan under förmiddagen, och sen har jag lite egentid innan jag måste åka till jobbet. Ibland en timme, så jag hinner t ex handla eller sticka lite på det senate projektet, eller som idag. Jag har nästan fyra lyxiga timmar från att jag lämnat dottern på förskolan tills jag måste gå hemifrån för att hinna med tåget.

Blå himmel, ett tunt lager snö och lagom krispigt i luften.

Och eftersom jag längtat ut i löparspåret, men arbete, vab och ruskväder har hållit mig inne, så kände jag att idag bara måste jag ut. Jag har inte sprungit sen fjärde januari enligt Runkeeper. Var lite fundersam på hur det skulle gå, men det blir ju inte lättare ju längre jag drar ut på det.

 Så jag kom hem från lämningarna, drog på mig löparkläderna och så ut i spåret, peppad av Träningspodden i lurarna. (Appropå det här med lurar i öronen när man springer. Sofia skrev ett jättebra inlägg om lurar och säkerhet i löparspåret på Move it Mama för ett tag sen.)

Fyra kilometer blev det, de första två gick förvånansvärt lätt, de andra två var lite jobbigare. Visst får jag ta en hel del gå pauser, men jag hoppas ändå ha förbättrat mig så pass att jag kan springa, i min egen takt, fem kilometer utan att gå innan sommaren.

Det är nämligen så att Heidi har gett mig något att fundera på. Ni vet att jag skrev tidigare att jag inte är ett dugg intresserad av lopp. Jag gillar inte att vara bland folk, löpningen (och cyklingen) är min ensam-grej. Och så nämner Heidi Vårruset som går i maj, och hon gör det en dag när jag saknar löpningen som mest. Ett litet tankefrö sås. Fem kilometer, lite lagom långt. Cykelsäsongen har kommit igång, det har blivit ljusare om kvällarna så man kan ta kvällsturer efter middagen när jag inte jobbar kväll. Men JAG SPRINGER JU INTE LOPP! Varför är jag då lite sugen? Vart ska det här sluta? Motvilligt måste jag erkänna att jag faktiskt är lockad. Jag har något att träna inför, fastän jag ju hävdar att sånt inte peppar mig... Jag säger som Groucho Marx. "Jag håller hårt vid mina principer. Men om de inte duger så har jag andra."

Hej!

Hur social ska man egentligen vara när man tränar? Nu syftar vi i första hand på när man cyklar, springer, går (hjular, kryper, hoppar... Förflyttar sig utomhus i motionssyfte helt enkelt), inte gymtränar eftersom vi ytterst sällan ägnar oss åt sånt.

När ska man egentligen hälsa? Är det oartigt att ignorera andra när man flåsar och flämtar? Vad tycker ni läsare?

Anna: I cykelvärlden är det nästan en oskriven regel att hälsa på andra landsvägscyklister. Man ropar ett "Hej!" när man möts, sträcker ut armen, nickar. Inte alla så klart, men de flesta som är ute på racer brukar hälsa. Min erfarenhet är att triatleter i tempoställning är mindre benägna att heja, men det är helt ok. Om jag låg dubbelvikt med underarmarna längs tempostyret (dvs rakt fram i färdriktningen) skulle inte jag heller släppa taget.
Det är så pass vanligt att när andra cyklister (främst memils - medelålders män i lycra. Ett eget släkte cyklister. Ni har alla sett dem.) uppenbart medvetet ignorerar mig när de kör om eller vi möts på en smal väg blir jag provocerad och ropar ett extra högt och glatt "hej".
Jag minns första gången jag var ute på racern förra våren, en kväll i slutet av april. Jag hade kört ca 15 km och var på väg hem igen då jag mötte en annan cyklist - som ropade "Hej!". Det levde jag på länge. Om en annan cyklist hejade på mig redan på min första cykeltur, då var jag accepterad i gänget. Jag var en cyklist (även om jag just där och då kände att jag lyckats med att klä ut mig till en. Matchat kläderna rätt och så.).
Vanan att hälsa har jag nog tagit med mig till löparspåret. Helst vill jag gå in i min bubbla och vara ifred när jag springer, men om jag möter någon känner jag mig betydligt bekvämare om blickarna möts och man stöter fram ett "Häh!" mellan andetagen (för helt ärligt, några vältaliga hälsningar blir det väl knappast för någon mitt i ett löpsteg?), eller iaf nickar mot personen. Att ignorera andra löpare/motionärer känns nästan lite märkligt, och jag känner mig lite tryggare. De okända personerna är inte lika okända när man sagt hej till, eller bytt blickar med varandra.
Ju mer jag tänker på det här med att hälsa på andra när man är ute börjar jag fundera på om vanan kanske är rotad sen jag var liten. Jag har åkt till Bruksvallarna och Funäsdalen och fjällvandrat sen jag var liten, och när man möts eller passerar nån på fjäll och vandringsleder, då hälsar man. Oavsett nationalitet eller storlek på gruppen man möter. Så det kanske sitter i ryggmärgen på nåt vis. Trots att jag gärna hälsar på andra när jag är ute och cyklar och springer är jag nog en av de mest folkskygga och asociala människor jag vet, så jag vill inte skylla på att jag är översocial och söker kontakt med folk hur som helst.

Heidi: När det gäller löpning, tycker jag att det är ungefär hälften hälften. Vissa hälsar och andra är helt inne i sin bubbla, antingen med eller utan hörlurar, och hälsar inte. Jag tycker att det är trevligt med löpare som hälsar, det är liksom en sorts acceptans. Vi har något gemensamt, vi är båda löpare. Men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt. För det är alltid de riktigt hurtiga (med snabba löpartights) som hälsar! Vissa möter man och andra liksom bara glider förbi en utan minsta lilla antydan till ansträngning och liksom bara slänger fram ett glatt "hej!". När jag äntligen efter mycket ansträngning lyckas väsa fram ett "hej" (eller något liknande) tillbaka (tänk Darth Vader med astma), så har ju denna löpare redan hunnit springa utom hörhåll. För att undvika risken att behöva hälsa, brukade jag vara en av de där "bubbellöparna" med hörlurar i öronen.
I löpargruppen Lonesome Runners (finns på Facebook), där jag är med i, diskuteras hälsandet till och från. Några hälsar och andra vill vara för sig själv. Några irriterar sig på dem som inte hälsar, medan andra accepterar dem men fortsätter att hälsa på dem ändå. Vissa i gruppen har som experiment hälsat på alla de möter för att se hur många som hälsar tillbaka. Andra konstaterar att männen verkar mer benägna att hälsa än kvinnor. Och vissa tycker att det beror på vilka städer/orter man springer i. Det finns en hel del att säga om hälsandet, men en sak är säkert: hälsandet är väldigt individuellt bland löpare.
Sedan hände något som fick mig att tänka om. En ung kvinna blev mördad i löparspåret i Upplands Väsby förra sommaren. Efter den händelsen blev det också en del diskussioner i Lonesome Runners om bland annat hälsandet. Man menade att genom att möta någons blick och hälsa så ser man sina medlöpare, vilket ger en sorts trygghet, eller just gemenskap. Ett slags "jag ser dig och du är inte ensam". Efter det försöker jag åtminstone att titta på mina medlöpare, ibland hälsar jag (brukar dock aldrig vara den som tar initiativet till att hälsa, ännu), och numera hinner jag (oftast) flåsa fram ett "hej" innan personen hunnit alltför långt bort. 

Heidi: Juice- & smoothiedetox del 2

Dagen D(etox):

Frukost

Igår var det dags. Test av karaktär... 

6.00: Sobacha (te på rostat bovete) i en halvliters termosmugg. I vanliga fall har jag med mig kaffe till jobbet.

7.30: Frukosten, med lite inspiration från Annas smoothie, består av: 2 bananer, 1 kiwifrukt, en näve bladspenat, limejuice, riven ingefära och nässelpulver. Mixad med lagom mycket vatten.

Morotsfärgad flaska till morotsjuice!

9.30: Fika, Froosh smoothie med bl a spenat och kokosmjölk. Och så morotsjuice och te till. 

10.24: Nu skulle det faktiskt sitta bra med en kopp kaffe...

Lunch

12.00: Lunch. Juice från Naked Juice Bar i Sky City. Tröttnade på frukt, så det blev en med kokosvatten, gurka, grönkål, mango, citron och ingefära (mycket god!). Och nu är jag faktiskt mätt!

14.00: Hemma. Sobacha och Innocent smoothie. Skulle hellre ta kaffe och macka...

Sobacha

16.43: Somnade tydligen någon gång efter kl 15... Jag är väl mer beroende av min dagsdos kaffe än jag trodde. Men jag har faktiskt inte haft någon sorts abstinenshuvudvärk idag alls, vilket jag trodde jag skulle ha.

17.30: Middag. Gjorde en stor skål med grön smoothie: 2 avocado, 1 banan, en näve spenat, ½ lime, en bit gurka och lite macapulver. Blev bra, inte så söt. Konsistensen lite tjockare, mer som soppa. Skulle ha varit gott med lite salt mat.

18.05: Såg bild på Annas instagram på hennes middag. Blev helt plötsligt väldigt sugen på lax och räkor...

20.15: Barnen sover. Dags för mig att slöa i soffan och titta på tv.

20.20: Whisky är väl en sorts juice, eller...?

20.21: ...men vin borde väl ändå...?

20.25: Sveper några glas smoothie i ren desperation.

20.35: Jag ska nog inte sitta i vardagsrummet framför tv:n, nära barskåpet och köket. Går upp till sängen och läser en bok istället, med en stor kopp te...

God natt!

Kvällsdrinken (x3, 4 eller 5, inte helt säker)

Dagen efter: Strax före klockan 10 kom kaffehuvudvärken. Nu är den botad!

Sammanfattningsvis kan jag säga att förmiddagen var enklast. Jag har ofta med en rejäl smoothie till jobbet som frukost, gott med en vitaminkick för att starta dagen. Till middag vill jag gärna ha varm mat. Eftersom man då också sitter och äter med resten av familjen, är det svårt att låta bli att tråna efter annan mat.
Jag var inte alls sugen på choklad och sötsaker under dagen. Annars brukar jag ofta leta efter något sött till eftermiddagskaffet när jag har kommit hem från jobbet.
Kaffe kan jag för övrigt inte leva utan.
Kvällsätandet måste jag bryta. Då kanske en smoothie på kvällen är ett bättre alternativ än brieost.
Slutsatsen är alltså: ja, jag överlevde utan fast föda. Och ja, jag överlevde utan kaffe, även om det var på gränsen...