Om ni följer oss på Instagram kanske såg att jag la upp en bild igår eftermiddag. Det snöade för fullt här hemma, och jag hade tänkt transportlöpa från jobbet till tåget på söndagen. När jag vaknade i morse (av att sonen körde med sina brio-tåg i rummet intill. Älskar att han börjar leka när han vaknar före oss istället för att väcka oss!) låg ett vitt snötäcke över träd och gräsmattor, och det utlovades snöblandat regn på eftermiddagen. Ett kort ögonblick funderade jag på om jag kanske skulle ta bussen efter jobbet ändå, som jag brukar. Men å andra sidan visste jag inte när jag skulle få tid att springa annars. Och jag kunde ju ta med löparkläderna. Skulle det nu vara superslaskigt väder när jag slutade så kunde jag ta bussen, fast egentligen så ville jag ju springa. Helt ärligt så var jag inställd på att springa hela dagen. Det var aldrig aktuellt att ta bussen istället.
Jag slutade kl 16. Bussen brukar gå kl 16:17, det tar mindre än 15 minuter att åka till stationen, och därifrån skulle tåget gå kl 16:56. Det är med andra ord väldigt mycket väntetid från att jag slutar till att tåget går. Tid som man kan använda till nåt bättre - som att springa! Kl 16:10 var jag ombytt och klar och började bege mig mot tåget. Man springer på en gång- och cykelväg utmed Fyrisån in mot stan. Sommartid är det ganska många som rör sig längs stråket. Strax efter kl 16 en söndageftermiddag i mars när det duggregnar var det inte så många. Mötte några andra löpare och några pensionärer med hund. Benen var pigga, och uthålligheten var betydligt bättre än under förra veckan. Jag märkte redan i somras när jag cyklade att det är stor skillnad på hur mycket jag orkar beroende på var i menscykeln jag befinner mig. Det är ganska fascinerande hur mycket de där hormonerna styr...
Jag sprang där utmed ån och närmade mig centrum. Där rör sig mer folk, och att springa bland andra människor kändes... Inte alls märkligt! Jag struntade helt i om någon tittade. Jag var inne i min löparbubbla och var mest fascinerad över hur lätt det gick idag och plötsligt var jag framme vid stationen.
Det var ca 3,6 km att springa (fast jag visste faktiskt inte hur lång sträckan var när jag gav mig av. Jag visste att det var mindre än 5 km, men inte mer än så.), och jag hade ca 45 minuter på mig innan tåget gick. Kollade inte på klockan under tiden utan lyssnade på podd och lät benen jobba i behagligt tempo. Kl 16:43 klev jag på tåget. Gott om tid! Speciellt trött var jag inte heller. Drog ner dragkedjan på vindjackan och fleecevästen och konstaterade att jag lyckats ta på mig lagom mycket kläder dessutom. En riktigt lyckad löpartur.
Känner att det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger! Den där tiden som brukar innebära så mycket tom väntetid kan jag mycket väl använda till ett kortare löppass istället. Då slipper jag dessutom ta av den begränsade tid jag har med familjen till ett eller flera träningspass varje vecka. Och att kliva in genom dörren när jag kommer hem alldeles endorfinrusig är mycket bättre än att komma hem trött och tråkig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar