Heidi: Löprunda i stillhet

Dagens löprunda handlade inte om kilometrar. Den handlade inte heller om tempo. Dagens löprunda handlade bara om tid. Den handlade om 59 minuter. Eller 59 + 1, för att vara mer exakt. Idag skulle nämligen min far fyllt 60. Tyvärr gick han hastigt bort för exakt ett halvår sedan. Han var inte mycket för att fira sin födelsedag. Om han hade levt, hade jag nog ringt honom och kanske skickat ett kort. Men alltså inte idag. Idag valde jag istället att ta en löprunda för honom. En minut för varje år han levde och en minut i stillhet som avslutning.

Jag har undrat lite hur det kom sig att jag helt plötsligt började träna löpning. Jag som inte var särskilt atletisk som ung. Jag avskydde allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Tills för ett par år sedan. Så någonstans har nog den sportiga sidan av mig legat och väntat på att komma fram. Jag kanske fick några "hurtgener" från min far. Han var nämligen väldigt atletisk och duktig löpare i sin ungdom. Han tävlade i friidrott i olika regionsmästerskap och skolmästerskap under låg- och mellanstadiet. Han var duktig på 60m och 100m löpning.
Min farfar berättade till exempel om en gång då min far tävlade. Under kvalen sprang han i gummisövlar (Nokian, så klart, han var ju trots allt finne). Någon undrade varför han inte sprang med ordentliga skor. "Man behöver inte vara så snabb här", hade min far konstatrat lugnt. När det var dags för final, hade han dock snörat på sig ordentliga skor och vunnit överlägset.

När jag tillsammans med min kusin städade och gick igenom min pappas lägenhet efter hans död, hittade vi en hel hög med gamla silverskedar. Jag tänkte inte så myckt på dem, men min kusin reagerade direkt: "Det här är ju priser!" I Finland är det nämligen vanligt att man får silverskedar som pris i olika skolmästerskap och dylikt. Och mycket riktigt, när jag började titta närmare på skedarna, var alla ingraverade. Det var första-, andra- och tredjepriser hela bunten! 44 stycken!

Prisskedar

Min mamma har berättat att när hon var på barnvagnspromenad med mig, brukade min pappa springa fram och tillbaka på gångvägen under tiden.

Självklart är gummistövlarna på!

Snygga 80-tals löparkläder!

Han fortsatte att vara aktiv under största delen av sitt vuxna liv. Eftersom han inte ägde någon bil, cyklade han överallt. Dessutom var han mycket ute i skogen. Han tyckte om att plocka svamp och bär.
När han var runt 40, skaffade han sig ett par inlines. Jag trodde att han skulle ha ihjäl sig med dem, med tanke på vilka backar det finns i byn där han bodde. Men det gick bra. Han bröt inte ens några ben. Historien förtäljer dock inte hur många gånger han åkte med dom. Kanske bara gjorde det en gång...

Jag vet fortfarande inte varför han inte vaknade den där septemberdagen för ett halvår sedan. Ovissheten är jobbig. Även om jag anar att det har något att göra med hans alkoholkonsumtion, som tyvärr ökade under senare år.
Men idag väljer jag att fokusera på livet. Livet som han levde. Livet som jag lever.

Det gick väldigt bra att springa. Det fanns inga krav på prestation. Bara tiden. Löpningen blev nästan som meditativt, när jag inte behövde tänka på något annat än att springa tills klockan pep till.
Efter 59 minuter stannade jag där jag var just då och blundade. Det blev en minut av stillhet. En minut av att ta in allt och låta känslorna skölja över mig, innan det var dags att åter bege sig hemåt och fortsätta med vardagslivet.

På väg hem igen i mycket märkligt ljus