Heidi: Påtvingad vila

Dagarna efter halvmaran kände jag av mina knän. Men inte så konstigt heller, med tanke på att jag hade sprungit i nästan två och en halvtimme på asfalt. Inte det skonsammaste underlaget alltså. Men knäna blev snabbt återställda och jag kände för att ta en liten runda i spåret innan jobbet.
Allt kändes så bra! Benen flög (nåja...) fram, skogen luktade... skog. Och humöret var på topp. Halvvägs genom elljusspåret blir jag tvungen att sakta in. Den där huvudvärken som jag har känt till och från de senaste dagarna gör sig påmind. Samtidigt börjar synfältet bli lite suddigt. På samma sätt som efter halvmaran i helgen. Men då vågade jag inte säga det till någon av rädsla för att bli dömd till livsstids löpförbud på direkten. Men nu kom det där flimret alltså igen. Jag var tvungen och sitta ner ett tag och vila ögonen. Sedan var det bara att ge sig och promenera hem.

Man brukar säga att man inte ångrar ett träningspass som blir av. Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt den där löprundan. För nu vet jag att det som följde av det var flera dagars migrän. Det började med det där flimret för ögonen och sedan låg jag utslagen på soffan utan att veta vart jag skulle kunna vända mig. Dagen efter vaknar jag av denna fruktansvärda borrande i huvudet. Resten av dagen går ganska smärtfritt, tills kvällen. Samma igen. Idag är det tredje dagen. Jag hoppas att det värsta är över nu. Åtminstone vaknade jag inte idag av att någon håller på att lobotomera mig med en smörkniv (kändes väl ungefär så). Så jag lever på hoppet.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte har förstått dem som har pratat om migrän. Så farligt ont kan det väl inte göra...? Och nu kan jag i ärlighetensnamn säga att jo, det gör det! Fast värre! Jag är väldigt glad över att det dröjde så länge innan min första riktiga migränattack. Samtidigt känner jag igen vissa saker från tidigare år och konstaterar att jag har nog drabbats av mildare attacker förut men inte kopplat det till just migrän. Nu måste jag försöka ta reda på vad som orsakade det (är väl oftast stress av något slag). Under tiden får jag snällt ta det lugnt med löpningen.

Veckans utmaning v.16

Förra veckan var det dags att återigen testa ett nytt recept. Hur gick det för er? Såhär gick det för oss:

Heidi: Det gick inte alls. Jag har fallit tillbaka till de bekväma vardagsmiddagarna. Eller, jag har väl aldrig egentligen lyckats ta mig ifrån dem... Det finns några rätter som vi återkommer till med jämna mellanrum, kanske i lite olika varianter, men de är fortfarande samma saker. Och när barnen inte vill äta allt "nytt" som bjuds på, blir det bekvämare att bjuda på det som man vet går åt och man vet hur lång tid det tar att laga.
Så förra veckans uppdrag misslyckades för min del.

Anna: Jag gillar att laga mat, men jag jobbar ofta kväll och då är det maken som står för matlagningen. Nu skulle han vara borta torsdag-söndag och jag var ensam hemma med barnen. Och som Heidi skrev så är ju barn inte alltid så sugna på att testa nya saker. Att laga nya roliga recept med hungriga barn runt benen är inte det lättaste alla gånger heller. Samtidigt kan man faktiskt inte äta korv och makaroner fyra middagar i rad.
Men jag kände mig ändå sugen på att laga nångting lite roligare. Eller roligt och roligt... Nåt annat än de vanliga säkra korten. Gärna en gryta, trots att sonen ofta ratar dem. Så jag gjorde en djupdykning i skafferiet och hittade kokosmjölk, röd currypaste, krossade tomater, gul lök, vitlök, kikärter och röda linser. Och i frysen fanns det blomkål och spenat. Jag fräste lök och currypaste och rörde ner det andra, lät koka tills linserna var mjuka och smakade av med lite peppar, en nypa socker och lite salt. Riktigt gott! Sonen var skeptisk när han såg att det var chilifrukter på curry-burken. Han vet att chili kan vara starkt. Och bönor är ingen favorit, men han brukar smaka några stycken i alla fall.

Resultatet såg inte så jätteimponerande ut, men det smakade riktigt gott! Och barnen åt! Dottern slukade två portioner och sonen åt en normalstor portion utan gnäll. Hans största problem var att blomkålen var varm.

Så nåt nytt recept blev det inte, men en improviserad ny maträtt som alla tyckte smakade helt ok.  

Nästa veckas utmaning blir att be nån om hjälp. Att få hjälp att öppna ett burklock räcknas inte. Det låter ju löjligt lätt, men om man är tjurskallig och envis och SKA klara saker på egen hand jämt så är det helt klart en steg utanför ens comfort zone. 

Heidi: Vägen till ett halvmarathon

Halvmarathon... 21,1 km... Eller 21 098 m, för att vara helt exakt.

Om man normalt springer 5-6 km och tycker att 8 km är ett långpass, kan en halvmarathon verka nästan omöjlig. Så var det för mig för ett år sedan. Det var ungefär då jag bestämde mig för att jag skulle springa Women's Health halvmarathon 2016. Jag hade sett sändningen på webben och blev väldigt inspirerad. Det skulle vara en lagom utmaning, något som gick att genomföra bara jag tränade ordentligt.

När jag tittar igenom löphistoriken på Runkeeper, kan jag se min väg mot halvmarathon framför mig. Mina normala rundor var på just 5-6 km. Hade sprungit 8 km någon enstaka gång. Jag sprang mitt längsta träningsrunda på min födelsedag den 4 maj 2015: 9,3 km. Några dagar senare, den 19 maj, sprang jag min allra första mil. Det var Blodomloppet i Uppsala, som jag genomförde tillsammans med maken. Nästa mil sprang jag på nästa lopp, Nike Women's 10K den 27 juni. Efter det märks det att 8 km rundan börjar bli mer en standardrunda. Men fortfarande har jag inte sprungit någon mil vid träning. Utan nästa mil blir på Topploppet den 19 september. Topploppet följs av min största utmaning år 2015: Lidingöloppet 15 km, den 26 september. Jag hade roligt under hela loppet! Tog det extremt lugnt de första 5 kilometrarna, sedan var det ju bara 10 kvar, och en mil orkar jag ju springa... En av kommentarerna på min Runkeeper efter loppet var (från OW): "Nästa år tar du 30 km. Ta det bara lugnt de första 15 km sen är det bara 15 kvar och det orkar du ju!" Då skrattade jag lite åt den kommentaren (han har ju humor den där OW), men nu...?
Efter Lidingöloppet märks det en tydlig förändring i mina löppass. Nu börjar det dyka upp fler och fler löprundor på runt milen. Hösten var ju så torr och fin under 2015, idealiskt löparväder faktiskt!
Den 1 januari 2016 var det dags att öka distansen igen. Då sprang jag 12,5 km. Och om min 18 km runda den 9 mars och om när jag sprang hem från jobbet den 11 mars har jag ju redan skrivit om, det behöver jag inte upprepa. Men nu ska jag berätta lite om den där halvmarathon som jag har tjatat om så länge.

Eftersom jag har skrivit om förberedelserna och ömma lår redan tidigare så hoppar jag direkt till händelserna på plats.

Jag sprang tillsammans med Fair Trade runners, en ideell löparcommunity som har som syfte att ta ställning mot orättvisor, skapa trygghet i motionsspåren och allmänt fungera som löpande medmänniskor. Eftersom detta lopp i huvudsak riktar sig till kvinnor, skulle männen i Fair Trade runners fungera som support för oss. Vi hade ett eget litet tält för våra väskor och sedan skulle det finnas en depå vid 8/17 km markeringen (loppet var två varv, varav det första varvet var lite längre) dit vi kunde lämna dryck/tilltugg/kläder som vi ville ha under loppet. Behöver jag säga att den där depån var den jag såg mest fram emot under båda varven? Återkommer till det längre fram.

Världens bästa supportklubb?

Men nu till start. Vi tittade på när tävlingsledet startade. Motionsklassen startade 5-10 minuter senare.

Snart start för tävlingsklassen

Pre-run selfie med Anna (och några till)

Jag sprang de första kilometrarna tillsammans med min kompis Anna (inte hon jag bloggar med, en annan Anna). Vid 4 km ungefär sprang jag ifrån henne. Trots kylan var det en hel del folk ute och hejade. Det var vätskekontroller med lagom jämna mellanrum. Gillade bäst de som stod vi ca 6 km, log brett under båda varverna när jag passerade dessa ungdomar: "Här finns det vatten! Drickvatten! Drick vatten! Drick mera vatten!" Nästa varv bjöd de på energikakor och vatten och var minst lika glada fast de stått där i regn och blåst. För det regnade lite längs vägen. Inte så farligt när man sprang, det var faktiskt ganska skönt med några droppar.
Efter 6 kilometerskontrollen såg jag fram emot vår egen vid 8 km. Fick liksom lite extra fart när jag närmade mig det. Och så roligt att se dessa glada killar som stod där för vår skull och peppade (och fotade) oss svettiga tjejer! Jag tog några klunkar av mitt vatten och fortsatte.

Vid 8 km

Efter 12 km är det dags för varvning. Då springer man in genom startområdet igen och påbörjar nästa varv. Strax innan jag var där, blev jag varvad av Petra Kindlund, som alltså var på väg in i mål som vinnare av årets Women's Health halvmarathon. Hennes tid blev 1:23:53. "Och jag har 9 km kvar", kommer jag ihåg att jag tänkte när jag sprang förbi målet (då hade även tvåan och trean kommit i mål). Eftersom andra varvet var lite kortare så kändes det lite snabbare i början. Bra för den mentala tröttheten.
Jag kommer inte exakt ihåg när benen började bli möra, men det var nog någonstans där vid varvningen. Så småningom började jag även känna av knäna. Jag gick i de flesta uppförsbackarna. För när man inte springer så fort, är det nästan enklare att gå i backarna, man vinner inte så mycket på att springa just då. Jag kände också att jag inte ville börja springa igen efter att ha gått en bit. Men jag tvingade mig till det ändå.
Och så underbart det var att återigen se vår depå med de (fortfarande) glada, peppande (och fotande) killarna! Jag tror att min glädje syns på bilden. Jag tog med mig en gel som jag hade där och staplade vidare.

Energipåfylling vid 17 km

Någonstans här (tror jag) började det hagla. Inte roligt. Men åtminstone blir man inte blöt, för haglet studsar av kläderna på en gång. Men ändå... Till slut tog det slut dock.
Det gjorde nog mina ben och knän också. Jag tänkte att jag orkar int springa mer. Vid 19 km är det en liten backe som jag gick i. Och så svårt det var att börja springa igen efter det! Men jag tvingade mig. En del av min motivation var nog när jag såg på klockan då och tänkte att "Wow! Jag kanske kan komma in runt 2 h 20 min! Men då måste jag springa". Jag tänkte att nu har jag ungefär 2 km kvar, det är som ett varv hemma i elljusspåret, det borde jag springa på ungefär en kvart.
 Vid 20 km (och självklart på samma ställe vid varvet innan) står en av reportrarna från Women's Health redaktionen och peppar, hejar och ropar åt oss hur fantastiskt duktiga vi är (och hon då, som har stått där och pratat och hejat i nästan tre timmar snart!). Det gav mig en sista boost att orka till mål. Som tur var så är det väldigt flackt, nästan lite neråt, mot målet. Så det var bara att hasa sig i mål. Och vilken känsla!
JAG har sprungit ett halvmarathon!!

Medaljen

Jag fick mitt snygga armband (istället för medalj), ett glas bubbel, vatten, banan och en energibar. Händerna var fulla och benen stumma och knäna ömma. Jag staplade in i Fair Trade runners lilla tält och mötte dem som hunnit i mål före mig. Stämningen där var på topp. Jag frös. På med kläder fort. Kände doften av kaffe. Såg några med något rykande i kopparna, då hade jag helt plötsligt ett nytt mål att fokusera på. "Var hittade ni kaffe?" fick jag fram samtidigt som jag huttrade i ett hörn av tältet. "Där borta vid Gevalia-bilen, precis efter wrapparna". Jag skiter väl i wrappar, tänkte jag, ge mig kaffe! På med huva (för nu regnade det) och ut på jakt efter kaffe! Fick tag på både kaffe, choklad och en wrap. Mmm, så gott med kaffe!

Alla som sprang för Fair Trade runners genomförde loppet (det var fler som sprang sitt första halvmarathon). Till och med hon som hade sönder sin hälsena någonstans längs vägen (aj!). Hoppas att hon blir helt återställd.
Tänkte passa på att tacka för ett härligt supportteam! Jag springer gärna med er igen!

Resultatet, svart på vitt

Resten av kvällen har jag väldigt ont i knäna. Mest i den högra, som jag tejpar med sporttejp över natten. Den vänstra får ha ett stödförband. Firar med Voltaren, spansk ost och en god rökig whisky och drömmer om ett hus utan trappor...

Nu blir det en liten paus från långpass för att låta mina stackars knän vila. Sedan laddar jag om och siktar på nästa utmaning: Göteborgsvarvet den 21 maj!

Anna: Stolt och inspirerad!

Ni som läser bloggen har väl knappast missat att Heidi varit förväntansfullt pirrig, och den sista veckan lite orolig för en grinig lårmuskel.

Hur hennes halvmara gick överlåter jag till henne att skriva om. Men att hon genomförde loppet, på en riktigt bra tid enligt mig, det tänker jag faktiskt avslöja. Det har hon ju själv redan berättat på instagram.

Jag är riktigt stolt över henne och hennes prestation. Att bara bestämma sig, träna inför loppet (med avbrott för sjukdom då och då) och sen faktiskt springa 21 km, att inte ge upp och hålla en riktigt bra snitt-tid. Finsk sisu är inte hela hemligheten, men nog tror jag att den bidrar.

Heidi är faktiskt en av mina största inspirationskällor när latmasken kommer krälande. Vi har ju båda upptäckt träningen i vuxen ålder, vi har genomgått graviditeter och förlossningar och en del personliga motgångar genom åren. Kan hon så kan jag också! Våra förutsättningar är ganska lika. Jag vet att hon inte är nån fanatisk renlevnadsmänniska (även om hon har en förkärlek för att testa hälsosamma snacks och nån diet då och då. Men nog slinker det ner en del som är nyttigare för själen än för kroppen ibland också. Som sig bör! Det måste vara jättetrist att inte få unna sig saker och njuta ibland!), hon jobbar på udda tider och hon har en familj som också tar en stor del av hennes lediga vakna tid. På det viset är det lätt att se henne som en förebild och inspiration. Hon får ju ändå till träningen, och det har ju helt klart gett resultat! Det GÅR att nå resultat utan att följa strikta träningsprogram eller att gå till en PT. Och man behöver inte ha tränat sen man var liten.

Innan jag till sist går och lägger mig (borde gått och lagt mig för länge sen) vill jag bara säga en sak till.

Fy fasen, vad bra du är Heidi! Är så glad att få ha dig som bloggkollega, träningsförebild och bäst av allt: som vän.

Heidi: Halvmarathonångest del 3

Imorgon blir det äntligen av. Women's Health halvmarathon.
Jag har längtat sedan förra året, då jag såg sändningen live på webben (eller egentligen har jag längtat sedan tävlingen gick första gången och jag bestämde mig för att ha det som mål någon gång).
Så imorgon lär jag vara extra kaxig för att jag har klarat av mitt första halvmarathon. Jag kommer säkert att prata om det även efter att mina nära och kära har tröttnat på det. Och jag kommer att bära armbandet (man får armband istället för medalj) med stolthet.

Men såhär dagen före är det ändå en hel del nerver med i spelet. För att lugna nerverna brukar jag se till att ha allt under kontroll inför start.
Jag har hyfsat koll på det jag ska ha med mig. Har printat ut (och packat ner) startbeviset så att jag kan få ut nummerlappen imorgon. Jag har kollat upp när jag behöver åka för att hinna köpa dygnskort till SL-trafiken, hämta nummerlappen, mingla lite och kissa minst 15 gånger innan start.
Jag har plockat fram kläder inför imorgon; till och med kommit ihåg säkerhetsnålarna till nummerlappen. Jag har satt ihop lite energi som jag har tillgång till under loppet (springer för Fair trade runners, som kommer att ha en egen depå under loppet) och varma/torra kläder som jag kan ha på mig efteråt. Så vad gäller utrustning och att hitta till start, är jag inte så orolig.

Jag har fortfarande lite ont i muskeln vid låret. Testade att köra crosstrainer häromdagen, och det kändes bra så fort jag var uppvärmd. Jag är inte jätteorolig för låret. Måste bara se till att värma upp ordentligt innan loppet. Dessutom köpte jag ett knäskydd idag. Man kan dra upp den ganska högt upp, så jag tänkte att den kan ge lite stöd åt låret också under löpningen. Det ska nog gå bra.

Vädergudarna har dålig humor.

Det jag oroar mig för mest just nu är nog vädret. För det är ju inget som jag själv kan påverka. Det ser ju inte så värst uppiggande ut inför imorgon. Vet inte riktigt vad jag ska ha på mig under loppet. Det är ju lite enklare om det "bara" är kallt och inte regnar, lager på lager funkar bra då.
Men om det regnar så är det ett helt annat upplägg som gäller. Jag gillar inte regn. Jag gillar inte att springa i regnet. Man blir blöt av regnet. Man blir kall av att ha blivit blöt. Man blir sjuk när man har blivit kall av att ha blivit blöt. Man kan inte träna när man har blivit sjuk av att ha blivit kall av att ha blivit blöt. Man blir otränad och lat av att inte ha kunnat träna för att man blev sjuk av att mn blev kall för att man blev blöt när det regnade. Slutsatsen är alltså att man blir lat och otränad när det regnar. Alltså är det säkrast att stanna inne när det regnar.
Men det går inte imorgon. Imorgon ska jag springa oavsett väder. Jag ska springa 21 km oavsett om det regnar, haglar eller snöar. Fast jag hoppas på uppehåll. Det har jag beställt.

Utlovar en racerapport inom några dagar.

Anna: Insomnia, jobb och stress

Klockan är just nu 01:45. På min ena axel ligger en liten flicka som då och då hostar till. Själv försöker jag sova. Det gick bra en stund, men jag väcktes av både dotterns och mina egna hostningar. Innan dess så sov jag väl rätt ok, men drömde rätt stressiga drömmar. Jobbdrömmar. Om vattenslangar och grillgaller som inte gick att hitta eller vi hade enorma mängder av. För ett par nätter sen drömde jag om kunder som vägrade gå hem när butiken stängde (Vi hade en sån igår kväll förresten. Sjukt störigt att inte ens försöka avsluta sitt besök när vi stängt för tio minuter sen. Snälla, visa lite respekt för oss som jobbar i butik och våra öppettider.) .
När en drömmer sånt här är det ju ganska uppenbart att jobbet tar upp lite för mycket av ens liv och tankar just nu. Det är och har varit sjukt mycket i ungefär tre månader nu och det börjar kännas både fysiskt och psykiskt. Skrev faktiskt ett mail till mina chefer när jag satt på bussen den jobbet om just detta. Jag kan inte prestera 100%-igt just nu och det känns inte bra eftersom jag presterar sämre och det blir både kunder och kollegor lidande av, och det är ytterligare en stressfaktor.
Träningen blir ju självklart också lidande av stressen och tidsbristen, och att inte tiden och orken finns för att träna blir också det en stressfaktor. Allt börjar falla på plats för att den där onda spiralen ska börja snurra. Tycker inte om den känslan.
Nu ska jag i alla fall vara ledig tillsammans med mina barn i fyra dagar, så jag hoppas jag kan få drömma om sandlådor, barnböcker och legobitar istället för grillgaller nu.

Nu sover dottern lugnt igen och jag ska snart försöka lägga ner henne i hennes egen säng igen och förhoppningsvis lyckas somna själv också.

Heidi: Halvmarathonångest del 2

På lördag är det dags. Mitt första halvmarathon. Jag ser verkligen fram emot det. Men en sak oroar mig väldigt mycket. Jag har fått ont i framsida lår. Mest höger, men lite vänster också. Det känns lite som konstant trötthet i musklerna. Det började helt plötsligt under måndag eftermiddag. Så fort jag rör mig, går eller bara byter ställning med benen när jag sitter, så känner jag av det. Ibland hugger det till av smärta, ibland känns det bara litegrann. Jättejobbigt. 

Där, har jag ont.

Det som oroar mig är att det inte ska gå över tills lördag. Eller att det ska bli värre. Försökte googla lite på symptomen, det bästa jag kom fram till var överansträngning. Hoppas att det inte är värre. Och hoppas att det går över snart. Helst nyss...

Några tips på vad det kan vara, och hur jag snabbt blir kvitt smärtan? 

Veckans utmaning v. 15

En fysisk vecka hade vi tänkt att det skulle bli den här gången. Tre träningspass skulle klämmas in mellan familj, jobb, vab och semesterresa. Och två av dessa skulle vara konditionspass.
Tre träningspass på en vecka känns som nån sorts medelvärde för många, så det var ändå inte nån jätteutmaning. Egentligen. Eller?

Anna: Tre pass skulle ju vara lugnt att hinna med! Jag körde min första cykelrunda för säsongen på tisdagen. Tänkte ta en till på fredagen eftersom jag hade skapligt med tid när jag lämnat barnen på förskola innan jag måste till jobbet, och så brukar jag ju transportspringa till tåget efter jobbet på helgen.
Men som så många gånger tidigare så kom livet emellan.
Cykel på tisdag som sagt. Vab på onsdagen med en hostig dotter. Sen blev det en backig barnvagnspromenad på fem km tillsammans med barnen (sonen cyklade) på torsdagen. Och på fredagen tänkte jag cykla. MEN. Vaknade 6:10 av ett sms från jobbet. Sjuka kollegor, kunde jag börja tidigare idag? Så ingen cykling... Men springa i helgen då? Nja, vaknade med halsont på lördagen och nu i skrivandets stund (söndag kväll) känns det att en förkylning bara väntar på att bryta ut. Så ingen löpning. Har däremot kört några spontana yoga-övningar, iklädd jeans, i omklädningsrummet på jobbet innan jag börjat mina pass nu i helgen. Inte så fysiskt ansträngande, men för att väcka kroppen och mjuka upp en stel rygg lite.
Så har jag klarat utmaningen? Nja, skulle väl ge mig själv ett knappt godkänt. En cykeltur, en promenad och några yoga-övningar blev mitt slutresultat.

Heidi: Nu tjatar jag om den där havmaran igen, men den närmar sig med stormsteg vare sig jag vill eller inte. Så tre träningspass var en perfekt utmaning! 

Eftersom jag jobbar mycket och skulle på semester på torsdag, så gick jag hårt ut redan på måndag. Jag srang hem från jobbet. En lite lagom lång tur på 20 km. 

Löparkläderna fick följa med på semester, för jag hade även bestämt mig för att springa i Madrid. 

Sprang en tur på nästan 7 km på fredagen och en på ca 5,5 km på lördagen. Mer om löpningen i Madrid kan ni läsa om i gårdagens inlägg. 

Så för min del blev det tre träningspass under förra veckan och alla tre råkade bli konditionspass.

Casa del Campo med massor av fina löparstigar 

Den här veckan satsar vi på en repris av en tidigare utmaning: Testa ett nytt recept. Varmrätt eller efterrätt eller något att baka. 

Heidi: Hurtig i Madrid

Jag är i Madrid. 

Tog en kort semester med några kompisar. En ganska typisk cityweekend med god mat, dryck, shopping och långa promenader runt stan. 

Men den här gången hade S och jag bestämt att vi även skulle springa minst en runda. Vi packade med löparkläder. Och har man en gång packat med dom, måste man ju använda dom. 

Sagt och gjort, på fredag åkte vi alla med linbana över till Casa del Campo, ett stort grönområde i utkanten av Madrid. Enligt kartan skulle det vara ca 5 km tillbaka till vår lägenhet, en lagom lång runda. Det vi inte riktigt hade räknat med var det att det är ganska så kuperat i Madrid... 

Löpturen började riktigt skönt neråt (när vi hade kommit på att vi sprang nästan en kilometer åt fel håll och äntligen hade vett att vända tillbaka). Fina små vägar och lummiga stigar. 

Sedan kom vi ner till de mer trafikerade delarna av Madrid. Notera ordet ner, det betyder att det blir upp sen... Lååååååååång backe. Förbi lägenheten där vi bodde för ett år sedan. Men backen var mycket längre och brantare i år. Garanterat. Det är vi båda överens om. Men vi lyckades ta oss fram till lägenheten till slut. Det var en riktigt skön löprunda allt som allt. +23 grader och sol. Skönt!

Med teleferico till Casa del Campo

Fina stigar i Casa del Campo

Bra. Nu har jag lyckats springa i Madrid. Bra jobbat Heidi! Precis som jag hade planerat. Nu blir det semester resten av tiden! 

Lördag morgon, S har redan klätt på sig löparkläderna innan jag ens har hunnit öppna ögonen. Hon kikar upp i loftsängen där jag försöker gömma mig under täcket. "Skulle du med, eller?" frågar hon. Fan. Jag kan inte banga. Det är ju jag som har tjatat om att packa med löparkläder och springa i Madrid. Jag måste ju klä på mig och gå ut. Sagt och gjort (igen), ut kom vi. Denna gång sprang vi till Retiroparken. Där var vi i gott sällskap, många som var på en morgonrunda. Luften var sval och frisk efter nattens regn. När vi kom ut från parken, började det droppa lite. Så vi sprang på och hoppades att vi skulle hinna före regnet. Och nu blev det en lååååååååång uppförsbacke igen... Längre backe... Nu behöver jag gå... Promenera. Nu... Mitt i backen står ett gäng italienska ungdomar och hejar och tjoar och applåderar när vi springer förbi. Fan. Nu kan vi ju inte gå... Flåsar vidare uppför backen som Gud glömde. Och till slut. Till slut kommer vi fram till vår lägenhet! Precis innan regnet öser ner!

Retiroparken

Den japanska delen av Retiroparken

Det här var i princip första gången som jag springer tillsammans med någon annan (lopp räknas inte). Har sprungit en gång med min man. Jag brukar ju gilla att springa själv, men det var faktiskt riktigt kul att springa tillsammans med någon. Vi hade dessutom hyfsat samma tempo. S vill gärna springa hela tiden, medan jag gärna går lite då och då. Så hon fick mig att hålla igång och springa mycket längre än jag brukar innan latmasken sätter krokben på mig och tvingar mig att promenera några steg. Och jag fick henne att gå några steg ibland utan att hon behövde känna att löprundan var förstörd bara för att hon går några steg. Så vi kanske kommer att springa tillsammans fler gånger. 

Anna: Lata ungdomar?

För några inlägg sen skrev vi en hyllning till Kalle Zackari Wahlström och hans engagemang när det gäller att få barn och ungdomar att röra på sig mer. Jag tänkte fortsätta det här inlägget i samma riktning. I det senaste avsnittet av Gympaläraren pratade han bland annat om vilket inflytande vi föräldrar har. Barnen gör ju som bekant inte som vi säger utan som vi gör, det har jag själv märkt många gånger. Om vi föräldrar inte kan lägga ifrån oss smartphones eller plattor, varför skulle barnen då lyssna när vi säger åt dem att stänga av och gå ut och leka istället?
Jag och maken pratade lite om det här. Nu har våra barn inte riktigt kommit på att man kan tjata om att få spela än, dottern på 20 månader leker med mitt skärmlås på telefonen ibland och det är det enda hon gör på skärmar än så länge. Den femåriga sonen spelar då och då, men inte speciellt ofta. Vi vet dock att det är en begränsad tid innan de börjar tjata om egna plattor. Hur gör vi då för att få dem att släppa taget och gå ut istället?
Vi har försökt göra ganska mycket utflykter i naturen. Ibland för att plocka bär, ibland för att grilla korv och ibland bara för att... Tja, vi trivs utomhus helt enkelt. Vi känner att vi ger barnen en bra värdegrund när det gäller natur, miljö och även hälsa. Att det är mysigt och spännande att upptäcka skogen där vi bor. Och samtidigt rör man på sig och lär sig massor om olika växter och djur! Vi tittar på olika bajs eller kottar nån har tuggat på och funderar på vad för djur som varit där. Jo, det kan vara så att våra barn har en fågelskådare och en blomnörd som föräldrar...

Jag läste ett Twitter-inlägg nyss om att hälften av alla bilresor i Sverige är under två km. Det var det som fick tankarna att börja snurra och det här inlägget började ta form. Hälften av alla bilresor... Det är sjukt mycket! Visst, en del av resorna är motiverade trots att de är korta, men långt ifrån alla. Och barn kör inte bil. Vuxna kör bil. Och om vuxna kör bil så onödigt korta sträckor - som många gånger kunde bytts mot en promenad eller cykeltur (det tar drygt 10 minuter att gå en kilometer.), vad visar vi då våra barn när det gäller den där gratis vardagsmotionen?

Usch, det känns som om jag slänger pekpinnar åt alla håll nu. Men jag är långt ifrån perfekt. Visst låter jag barnen se på tv för att jag är för lat för att klä på oss fem lager kläder. Jag sätter mig helst på en bänk med en kopp kaffe istället för att leka med barnen i sandlådan. Och fingrar på telefonen. Delar av det här inlägget skriver jag på telefonen när jag "leker" med barnen.
Jag tror vi alla kan förbättra oss och bli bättre förebilder när det gäller vardagsmotion. Man behöver inte dra med barnen på gym eller idrottsträningar. Gå eller cykla när man bara ska handla lite och affären ligger ett stenkast bort. 10 kg tar man lätt i en ryggsäck om man vill slippa bära kassar.
Så om inte för din egen skull, så för barnens skull ber jag alla att då och då välja andra transportmedel än bil om sträckan bara är en eller ett par kilometer. Det kommer alla att tjäna på!

Anna: Läsning för nördar

Under 2013 tog mitt cykelintresse fart på allvar. Jag hade kollat på stora delar av Tour de France, börjat lära mig namnen på de mest utmärkande cyklisterna och kände igen dräkterna på alla World tour-stall. Maken hade ägnat mycket mer tid åt sin egen cykling än på många år eftersom vi flyttat till radhus (lättare att ta sig ut än när man bör högst upp i hyreshus onekligen!) och gått med i den mycket aktiva lokala cykelklubben. Under hösten började jag fundera på om jag inte skulle börja cykla jag med, och som alltid med nya intressen så tjatade jag säkert hål i huvudet på mina nära och kära.

Den julen fick jag en bok av maken i julklapp. Mest på skoj och nog skrattade jag när jag gick den här tegelstenen i handen.

727 sidor läsning om Tour de France, skriven av dansken Joakim Jacobsen. Galenskaper, heroiska insatser och en hel del droger och andra prestationshöjande substanser, både fullt tillåtna och olagliga. Länge förväntades cyklisterna vara fullproppade med bl a amfetamin. Etapperna var helt enkelt så tuffa att man knappt skulle kunna genomföra dem utan att dopa sig.

I slutet av boken finns listor med segrare, alla som vunnit olika tröjor och en massa annat spännande för oss nördar.

Först skrattade jag som sagt åt boken och hade inte en tanke på att faktiskt läsa den. Men redan någon dag senare satt jag i svärföräldrarnas soffa och läste om hur Henri Desrange styrde loppet utveckling med järnhand i början av 1900-talet.

Boken är riktigt välskriven, men man bör nog i alla fall ha ett litet cykelintresse och sett några etapper av Tour de France för att uppskatta den. Det är väldigt många namn på cyklister, journalister, sportdirektörer och andra inblandade, men det är inte så många man behöver hålla reda på i taget. Boken beskriver nämligen mer eller mindre kortfattat ALLA Tourer som körts 1903-2013. 

Riktig nördläsning, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att JAG skulle läsa en bok om idrott från pärm till pärm. Och det tog sin lilla tid. Men det var njutning hela tiden.

Heidi: After work -löpning

Nu är det mindre än två veckor kvar till Women's Health halvmarathon. Jag har bara sprungit ett riktigt långpass en gång (den på 18 km), så ett till innan loppet skulle vara idealiskt. Problemet är att jag jobbar mycket nu och imorgon åker jag på semester (igen). Och nästa vecka är loppveckan, så då bör man kanske inte köra några långpass. Vad göra?

Lösningen blev lite halvimpulsiv. Jag sprang hem från jobbet i förrgår. Tanken på att göra det någon gång hade slagit mig tidigare. Jag hade mätt sträckan (ca 20 km) och konstaterat att det skulle vara en bra distans under träningen till halvmarathon. Jag hade ju till och med köpt en löparryggsäck och testat att uniformen får plats.
Så i söndags bestämde jag mig. Packade väskan med löparkläder och planerade in matintag under dagen.

Måndag eftermiddag bytte jag alltså om och spände fast ryggsäcken på ryggen och steg ut i solen på terminal 5 på Arlanda. Varmt och skönt! T-shirt på för första gången den här säsongen! Underbart! Började med att promenera till terminal 2 innan jag startade Runkeeper och började springa. 

Jag hann inte många meter innan jag började ångra mig redan. Ryggsäcken kändes konstig (aldrig sprungit med ryggsäck innan), stegen tunga (stått och jobbat sedan kl 05.00) och vattenflaskan skumpade hörbart. Uppe vid fraktterminalerna grävde jag fram hörlurarna och startade en av mina spellistor med musik för löpning på Spotify. Jag valde den finska löparlistan, gjord för att ta till när jag behöver lite sisu i löpningen, när det känns extra tungt. Och det hjälpte. Jag koncentrerade mig på musiken istället för ljudet av vattenflaskan eller de tunga stegen.

Jag sprang under inflygningen till Arlanda. Såg några plan landa. Alltid lika häftigt.

Första delmålet var Märsta. Därifrån kan jag ta tåget hem om det skulle krisa. Det gjorde det inte, så jag fortsatte mot Odensala. Vid Odensala kyrka tog jag av mig ryggsäck och väst (svettigt!!) och tog en kort vattenpaus i gräset. Odensala är ungefär halvvägs och därifrån har jag ju sprungit hem en gång tidigare, så det var en bekant väg.

Efter totalt 2h 30 min var jag i Knivsta. Det blev löpning blandat med gång, skönast så. Jag var mest trött i benen. Men vilken skön känsla att faktiskt ha sprungit sträckan Arlanda-Knivsta! Det var ett av mina träningsmål för i år!

Nu känns det som att jag är ett steg närmare halvmarathon. Nästa vecka blir det kortare löppass. Men innan dess ska jag njuta av ett par dagars semester. Jag åker nämligen till Madrid ikväll. Kanske blir det en liten löptur där? Vem vet...

Anna: Säsongpremiär

Jag har varit sugen länge, men idag fanns det äntligen både tid och väder som lämpade sig för premiärturen. I helgen roade sig hela familjen (nå ja, den 20 månader gamla dottern sov middag...) med att putsa, smörja och skruva på cyklarna. Jag gjorde ren och smorde in drivlinan (kedjan, alla kugghjul och sånt), kollade däcken och sånt. Hade tänkt ge mig ut en sväng på eftermiddagen, men tiden rann iväg, och så började det regna. Men idag så! Lämnade barnen på förskolorna, handlade lite i väntan på att temperaturen skulle stiga några grader till.
Gick hem och bytte om.

En testrunda på ca 2 mil, mest för att känna hur kroppen och cykeln mådde. Jag hade inte glömt hur man växlar, hur man klickar i och ur pedaler eller nåt annat viktigt. Däremot kände jag mig säkrare på knagglig asfalt än jag gjorde för ett år sen, trots att det är flera månader sen jag cyklade senast. Rumpan var nog mest ovan, men den vänjer sig fort. Det är lite tunnare pad (rumpvadering) i de här bibsen (cykelbyxorna), men jag ska testa att byta sadel. Vi har en damsadel liggande som satt på makens Trek Domane när han köpte den. Ska testa den sen tänkte jag.

 Härligt vårväder, solsken och ingen vind att tala om. Vårgrönskan har inte riktigt kommit igång, men i dikena blommade både tussilago, blåsippor och på soliga ställen vitsippor. Inte många andra cyklister ute, såg en man på en riktigt fin Bianchi men annars var det bara bilar, och några stavgångare inne i samhället.
Jag hade nog bara kommit två-tre kilometer när endorfinerna började flöda och jag kände hur mycket jag saknat cyklingen under vintern.

De dagar jag börjar jobba lite senare på eftermiddagarna och det är sånt här väder vet jag vad jag ska göra de närmaste månaderna. Uthålligheten har absolut minskat under vintern, men de tär klart att jag brände en del energi i onödan de där första två-tre kilometrarna. Kände mig lite som en kalv på grönbete och trampade på för allt jag var värd i ren iver. Det kanske hade varit en bra idé att låta kroppen bli varm först, men det gick liksom inte att låta bli...

Veckans utmaning v.14

Förra veckans utmaning var att testa en ny frukt eller grönsak. Hur har det gått?

Heidi: Jag passade på att köpa hem en exotisk frukt som jag har sett många gånger i affären, men inte riktigt vetat vad det är eller hur man äter den; en kiwano.

Eftersom jag inte hade någon aning om vad det egentligen är, så googlade jag. Jag lärde mig att det är en släkting till gurkan och kallas ibland för "African horned melon".
Utmanade hela familjen i att smaka lite. Vi konstaterade att konsistensen var som passionsfrukt och smaken som en blandning mellan kivi och gurka. Inte så söt, men fräsch.

Reaktionerna och entusiasmen var blandad. Maken och sonen var inte överförtjusta, medan dottern tog den andra halvan och försvann till vardagsrummet för att äta den vid tv:n. Jag tyckte att det var gott. Men kanske passar mer som en ätbar dekoration till efterrätten än som ensamfrukt på fruktstunden.

Anna: Bara det att faktiskt laga mat blev något av en utmaning den här veckan. Jag gillar att laga mat. Inte alltid jätteavancerat, men att skära, hacka, fräsa och blanda ihop saker är väldigt avkopplande. Så länge jag inte här hungriga eller "hjälpsamma" barn runt benen i köket.

Senaste veckan har jag jobbar mycket, och jag kan ärligt säga att den mat jag lagt ner mest tid på var den jag lagade tillsammans med några andra på ett event/utbildning jag var på via jobbet. Men nånting nytt har jag testat, sen är det kanske mer en gryn/fröblandning än grönsak, men det kommer från växtriket i alla fall! Kokade en mix av quinoa, amarant, hirs och bovete att ha till ugnsbakad lax och ratatouille i matlådan tidigare i veckan. Kanske ingen jättesmakskillnad mot ren quinoa, men inte alls tokigt! Började genast fundera på hur man kan använda blandningen i matiga sallader, bönbiffar eller andra grönsaksbiffar.

Nu börjar våren och vårvädret komma hit på allvar. Hur vore det med en fysisk utmaning igen? Under veckan ska vi fixa tre träningspass, minst två av dessa ska vara konditionspass. 

Kör hårt, och glöm inte #tjejensomhatadegympautmaning på instagram!

Anna: Mitt bristande fotbollsintresse

På min arbetsplats är vi inte många som inte är fotbollsintresserade. Och de som inte är fotbollsfans kollar på hockey. Många gillar båda. Och sen har vi en liten grupp människor som helt enkelt inte bryr oss. Men när man bor i ett land där alla tycks hylla Zlatan, men inte vet vilka Fåglum-bröderna, Bernt Johansson, Susanne Ljungskog, Gustav Larsson eller Emma Johansson (alla framgångsrika cyklister på extremt hög nivå. Vi pratar OS- och VM-medaljer) är så är det väldigt skönt att se det här 8 sekunders klippet ut en intervju med regerande världsmästaren Peter Sagan. Så lyckligt ovetande...

Anna: Ibland blir det inte som man tänkt

Idag var det dags. Den stora dagen. Jag skulle åka iväg och klämma och klappa på lite cyklar, mountainbikes närmare bestämt, innan jobbet.
Jag har sneglat på några olika, men inte bestämt mig riktigt, så jag tänkte be om lite tips och råd i cykelbutiken.
En 27,5-tum ska det vara i alla fall. En Crescent Njord eller en Scott Aspect var mina funderingar först. Sen träffade jag en före detta kollega som kör mtb som pratade väldigt varmt om en Trek X-Caliber, så då hade jag tre alternativ helt plötsligt... Svårt val!

Gick iväg och lämnade barnen på förskola, hem igen för att hämta grejer och gå till tåget men... Då kom den där ovälkomna gästen. Inte Latmasken som Heidi hade på besök länge, utan Latmaskens onda styvmor. Hopplösheten som PMS:en brukar släpa med sig. Så istället satt jag gråtande hemma och kände mig som en
* hemsk mamma som bara jobbar jämt
* egoistisk mamma som köper en ny cykel
* korkad mamma som köper en ny cykel som jag inte kommer att kunna cykla på eftersom jag jobbar jämt och vill vara med mina barn på min lediga tid.

Så nu vet jag varken ut eller in längre. Mitt sunda förnuft sitter inlåst nånstans och skriker att det är klart jag ska utöka familjen med en cykel till. En anledning till att jag tänkt köpa den är ju för att kunna cykla med sonen. Så jag köper säkert den där cykeln så småningom ändå.
Men med PMS kommer oro och en massa "Tänk om..."
Helt ärligt var jag lite fundersam på om det var en så bra dag att kolla på cyklar eftersom mitt shoppingbeteende kanske inte är så eftertänksamt alla gånger de här dagarna. Jag har mycket lättare att unna mig saker då... Men inte den här gången tydligen.

Nu sitter jag i alla fall och väntar på pendeltåget hem efter jobbet. Imorgon ska jag på ett event med två fina kollegor och sen är jag ledig i helgen. Ledig... Hur beter man sig då? Är det fint väder på lördagen så kaaanske det är dags att ta säsongens första tur på min älskade racer... Jag tror både jag och cykeln skulle må bra av det.

Vi gillar Kalle!

Kalle Zackari Wahlström. Åh, vad vi gillar dig och din syn på träning!

Vi följer båda serien Gympaläraren som sänds på SVT (finns på svt-play om ni missat den) och blir samtidigt lite förfärade över att de nojor vi hade för gymnastiken är precis detsamma som ungdomarna i serien har, fastän det gått ungefär 20 år sen vi gick på högstadiet. Har man verkligen inte kommit längre i pedagogiken när det gäller Idrott och hälsa?
Kalle ser de här ungdomarna och försöker verkligen hjälpa dem. Ibland försöker han för mycket och det får (tillfälligt) motsatt effekt. Och vi båda känner att om vi gått på den skolan här och nu skulle vi förmodligen hatat hans iver att få med alla på idrottslektionerna. Nu i vuxen ålder är vi mest glada att någon åtminstone försöker göra idrotten rolig och tillgänglig för alla.

För det är väl just det ämnet Idrott och hälsa borde egentligen handla om? Att visa att det är roligt att röra på sig bara man hittar sin grej. Inte att man ska få betyg i hur bra man är på att tyda karta på orienteringen eller om man klarar av alla moment på redskapsgymnastiken eller i simningen. Eller? Finns det egentligen någon mening i att betygsätta fysisk aktivitet? Ökar det inte bara ångesten hos dem som redan tycker att det är jobbigt med gympalektionerna? Samtidigt undrar man varför ungdomarna blir mer och mer inaktiva. Det enkla svaret på det är: För att ingen har visat dem att det kan vara roligt att röra på sig!

Tänk om man istället fick en möjlighet att få prova på en massa olika sporter och träningsformer? För vi är övertygade om att det finns en träningsform för alla, det gäller bara att hitta "sin" grej, precis som vi har gjort. Självklart förstår vi att det handlar om pengar också; skolan har inte obegränsad budgett, allt måste få plats inom rimliga gränser. Dessutom finns ju inte tiden. Precis som vi har sett i "Gympaläraren" så har lärarna inte så mycket tid till planering som kanske skulle behövas. Dessutom är klasserna stora, så det blir svårt att se alla och få med allas eventuella önskemål och behov. Vi förstår det. Men man kan ju få drömma. Tänk om man, förutom de "vanliga" momenten, fick möjligheten att få prova på aktiviteter som kanske inte traditionellt förknippas med skolidrott? Yoga, bågskytte, ridning, stavgång, akrobatik, mountainbike och pilates för att nämna några exempel. För att liksom väcka nyfikenhet till nya saker. För att man ska våga prova och kanske hitta något som man trivs med? Och tänk om idrotten delades upp efter intresse och förmåga istället för årskurs? Då skulle man kunna ha mindre grupper för dem som behöver mer tid för att lyssna på instruktioner eller har svårt att prestera när det är för stora grupper. Tänk om...

I ämnet Idrott och hälsa borde det istället räcka med att antingen bli godkänd eller inte. Det borde räcka med att delta under lektionerna och att man åtminstone försöker. Om man nu absolut vill ha olika betygsgraderingar, kanske man skulle kunna ha mer inriktad specialidrott som tillval (för det finns faktiskt de som gillar Idrott och hälsa)?

Det Kalle gör är åtminstone en början. Han synliggör problematiken och försöker göra något åt det. Hoppas att fler följer hans exempel. Mer Kalle åt folket, säger vi!

Heidi: Haha! Där försvann snyltgästen!

Äntligen har jag blivit av med den där jobbiga snyltgästen! Den där som inte ens ringer innan den kommer, eller knackar på för den delen. Den som gärna stannar lääääänge hos dig. Den som saknar totalt allt vad vett och sunt förnuft heter! Jag pratar så klart om Latmasken!

Den kommer helt objuden, oftast när du har varit småkrasslig ett tag och inte kunnat träna så mycket som du har velat. Helt plötsligt sitter den bara där i din soffa och snaskar upp barnens lördagsgodis, zappar menlöst bland tv-kanalerna och tittar på dig med lite lam blick och säger: "Inte ska väl du träna? Du är ju inte helt frisk. Du kommer inte att orka ändå... Hämta lite chips och sätt dig här så tittar vi på en hel säsong av någon trevlig serie istället. Kom igen nu!" Och vad händer? Helt plötsligt sitter du och Latmasken där som bästa kompisar: skrattar ihop, äter chips och dricker whiskey tillsammans. Och hur du än försöker så kan du inte dricka Latmasken under bordet, den kommer alltid att vinna...
Latmasken är väldigt duktig på att övertala. Har du en gång blivit övertalad av den, kommer den att lyckas övertala dig mycket enklare nästa gång. Varje gång du ens nämner att du kanske borde ta tag i träningen igen, eftersom du faktiskt känner dig lite friskare nu, kommer Latmasken bara att flina lite mot dig "Du? Träna? Eller hur?? Tänk efter nu..." Och så sitter ni där i soffan igen, äter brieost och dricker rödvin. Och du tycker att Latmasken är din absolut bästa kompis, du kan inte förstå hur du har kunnat leva utan den så länge! Den är så bra på övertalning att den kan lura dig att övertala din make också. "Vi skippar träningen ikväll och tittar på Top Gear istället", säger du när maken föreslår ett core-pass.

Men sedan kommer en dag då du börjar tänka på din relation med Latmasken. Hur sund är den egentligen? Du bjöd ju faktiskt aldrig hem den till dig, den kom ändå. Du får aldrig bestämma vad ni ska göra, allt ska ske på Latmaskens villkor. Du bestämmer dig för att nu får det vara nog.

Idag var den dagen för mig. Latmasken har övertalat mig tillräckligt nu. Nu är det dags att kasta ut snyltgästen! Så ikväll tog jag försiktigt på mig löparkläderna och smög ut. Skulle bara ut och göra en grej, sa jag till Latmasken. Och sen sprang jag! Inte så fort, men det behövs inte, för Latmasken orkar aldrig följa efter den som springer! Tro mig!

Så där fick du, Latmasken! Den här omgången vann jag!

Sprang åtminstone snabbare än den här lilla typen.

Veckans utmaning v 13

Hur har det gått med förra veckans utmaning? Hittat några vårtecken? Nu verkar blåsipporna ploppa upp i varenda sluttning här omkring, men nog har vi sett andra vårtecken också.

Anna: Jag transportlöpte från jobbet till pendeltåget på söndageftermiddagen. Var inte direkt ensam om att springa där, men det var riktigt skönt ändå. Massor av måsar som flög runt vid Fyrisån och skränade.

Det är fler djur än måsar om börjar leta sig tilll solljuset. Myror t ex.

Och ni som följer oss på instragram vet ju att landsvägscyklister också kryper fram ur sina källarlokaler, byter från trainerdäck till vanligt och ger sig ut på vägarna. Smygfotade ett par när jag väntade på bussen utanför jobbet på fredagen, mn har sett betydligt fler än så. Maken har börjat cykelpendla till jobbet ett par gånger i veckan också.

Apropå cyklister så kan jag inte räkna upp vårtecken under den gångna veckan utan att nämna Ronde van Vlaanderen, Flandern runt. Ok, det såg jag inte utomhus under en promenad... Ett av de klassiska cykellopp som nämns som monument ( det finns fem stycken. Milano-San Remo, RVV, Paris-Roubaix, Liege-Bastogne-Liege och Lombardiet runt, det sistnämnda körs på hösten, de andra under våren). I går kördes RVV för hundrade gången, och det uppmärksammade Google, till min stora lycka.

En liten avstickare från utmaningen bara... Ronde van Vlaanderen vanns igår av världsmästare, både på dam- och herrsidan. Det brukar sägas att det vilar en förbannelse över världsmästartröjan, att man inte vinner lopp under det år man bär den. Men det har Lizzie Armistead redan morbevisat flera gånger. Igår bara 42 cm före fantastiskt duktiga svenska Emma Johansson. Av herrarna vann alltså Peter Sagan sin första monumentseger i sin karriär. Det var sjätte gången han körde RVV, och nu har jag ju stora förhoppningar inför Paris-Roubaix nästa helg...

 

Ett sista vårtecken från mig. Vad kan vara mer vår för en barnfamilj än sandlådelek?

Heidi: Under veckan tog jag en långpromenad med Anna. Det var för mörkt för att fotografera några vårtecken, men vi konstaterade precis som Anna skrev här, att cyklisterna börjar dyka upp mer och mer. Samtidigt ser man att på många ställen har man börjat sopa upp gruset från vägarna, vilket jag verkligen gillar. Det ser så mycket renare ut och man drar inte in en massa grus in i hallen när man kommer hem. 

Ett riktigt säkert vårtecken hemma hos oss är dock att maken har tagit ut sin motorcykel från vinterförvaringen!

Den här veckans utmaning är att testa en ny sorts frukt eller grönsak. 

Anna: Det är rätt skönt att bli äldre

Det känns som om man överallt kan läsa om hur man håller sig ung, 30 är det nya 20, 40 är det nya 30 osv. Genom rätt kost och motion kan man nästan backa tiden och bli ung på nytt. Och visst håller jag med om att det inte är hälsosamt men en  stillasittande livsstil och en obalanserad kost. Kunde jag välja skulle jag gärna bosätta mig framför tv:n och se på serier (eller cykeltävlingar. Älskar att vårklassikerna är igång på allvar nu! Mindre kul att jag jobbar jämt...) och äta godis, nybakade kanelbullar och digestivekex doppade i kaffe. Nyttigt? Inte det minsta (men gott!), och kroppen skulle garanterat åldras mer än min faktiska ålder. Nu har jag ju tack och lov lite sunt förnuft, två busiga barn och gått och blivit en sån som tränar, så det blir inte så mycket tid framför tv:n. Godsaker däremot, det slinker ner titt som tätt.
Jag tränar väl inte så mycket som jag säkert borde, men betydligt mer än jag gjort sen... Ja, nånsin faktiskt. Skolgympan räknar jag inte.
Det jag inte riktigt förstår är den där strävan efter evig ungdom. Att fylla 30 var en stor lättnad för mig. Jag landade i mig själv och började lyssna mer på vad jag själv vill och kan, inte vad jag tror att alla andra förväntar av mig. Så otroligt många nojor och saker jag grubblat på blev oviktiga. Jag insåg att alla borden och måsten inte var viktiga om jag inte själv tyckte det. Skitsamma att jag har gråa hår (Jag HAR hår. Det ramlar inte av i tussar som när jag ammade). Eller att låren är gropiga av celluliter (mina ben orkar gå och cykla långt. Funktionen är så mycket viktigare.). Eller att fötterna ser stora ut i vissa skor (Jag har svårt att hitta sköna skor som det är ändå. Och eftersom min storlek så ofta är slut i skoaffärerma måste det ju betyda att mina fötter inte alls är stora, utan fullt normala.). Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat fokusera på sånt som gör mig gott och strunta i sånt som jag fått lära mig av tidningar och samhället att jag borde bry mig om.
Skit samma att jag springer konstigt och långsamt. Eller att jag inte cyklar 7-mila-rundor med en snitthastighet på 28-30 km/h. Jag bryr mig inte. Jag gör det här för min egen skull, och jag njuter faktiskt av det. Så vem mer än jag själv har rätt att bedöma min prestation - eller mitt utseende för den delen.

Heidi: 50 löppass på 100 dagar - DNF.

För ett tag sedan antog jag utmaningen att springa 50 löppass på 100 dagar. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att motivera mig för träning inför vårens lopp.
Nu har jag blivit tvungen att acceptera att jag inte kommer att få ihop 50 pass innan Göteborgsvarvet.

Nu är det andra gången under dessa 100 dagar som jag har en jobbig och envis hosta. Den vill liksom inte ge med sig i första taget. Och då känner jag inte för att springa helt enkelt. Nu har det faktiskt gått en och en halv vecka sedan jag senast sprang. Abstinensen kommer krypande...

Samtidigt gör det inte så mycket att jag misslyckas på löparutmaningen. Är man sjuk så ska man lyssna på kroppen. Dessutom finns det andra sätt att träna på än löpning. Under den senaste veckan har jag åtminstone lyckats få till ett yogapass och en långpromenad med Anna. Yogan var bra för armarna och magen (måste göra om det) och promenaden (med stavar) var bra för både kropp och själ!

Så nu tänker jag officiellt erkänna att det blir en DNF på utmaningen 50 löppass på 100 dagar. Istället ska jag nu i första hand fokusera på att inte hosta (nåra tips?) och träna efter dagsform och förmåga. För nu är det exakt TRE veckor kvar till Women's Health halvmarathon! Och då ska jag vara frisk!